Det korta är det nya svarta

Jag tänker på det här med att det trots allt blev gubbarnas år. För även om de svenska författare som det pratades mest om 2007 i kronologisk tidsordning hette Sisela Lindblom, Åsa Linderborg och Maja Lundgren, så var det 73-årige Carl-Henning Wijkmark som knep Augustpriset och 70-årige Björn Runeborg som fick Sveriges Radios romanpris.

Nu är det egentligen inte faktumet att två grånade herrar snodde priserna framför näsan på yngre kvinnor som jag tänker på – snarare ser jag det som ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön – nej, egentligen är det faktiskt längden på deras romaner jag sitter på min kammare och funderar över.

För det slog mig häromdagen att såväl ”Stundande natten” som ”Dag” är ovanligt korta romaner – hundrafemtiosju respektive hundrafemtioåtta sidor. Innebär det här något? Ja, för om vi adderar att två av Bokhore-Johannorna i torsdagens P3 Populär pratade om novellens återtåg i den svenska litteraturen (eller var det möjligen intåg, jag minns inte riktigt), så börjar ett någorlunda välsynligt mönster skönjas – det korta är det nya svarta!

Och varför sätter jag då ett utropstecken efter ett sånt påstående, jag som förra våren prisade och efterlyste episk och böljande samtidsprosa både en och två gånger?

Jo, som vanligt är mina syften egoistiska. Jag har länge haft en psykologisk spärr i mitt eget författande, att det jag skriver inte har rätt att kallas roman förrän det passerar tvåhundrasidorsstrecket, helst ska det till och med över tvåhundrafemtio. Men i och med denna insikt öppnas en helt ny värld. Till de dryga hundratio sidor jag har i dagsläget ska jag inte lägga ens femtio sidor om jag vill ha en chans att prisas. Det är inte ens bara en teori, det är empiriskt bevisat! Oh happy joy joy den ljusnande framtid är min.