Det här med att leva i molnet

Jag tänker på molnet. Nej inte det isländska askmolnet, utan datormolnet, the cloud, nätlagring, våra framtida streamade liv, om man får tro på profetiorna.

Och jag tänker att det känns som en utopi att det ska fungera. Åtminstone i nuläget.

För världen är ju större än Sverige, där vi vant oss vid ett rätt snappy och väl utbyggt 3G-nät, och snart börjar väl 4G bli någorlunda användbart utanför Stockholms innerstad också. Men samtidigt kommer ju inte tjänster som musikstreamingsajter à la Spotify och Wimp eller digital lockers à la Amazon och Google och vad det nu är Apple planerar att lyfta mobilt på internationell basis förrän utbyggnaden når någonstans utanför high tech-tillvaron i Skandinavien också.

För jag tänker på mitt liv i Berlin. Hur 3G-uppkopplingen på mitt tyska kontantkort (jag betalar tio euro extra för en gigabyte surf per månad) är ett skämt när det kommer till hastighet, det är hastighetsmässigt som den där sortens 3G som fanns i början i Sverige, inte det HSDPA-nät vi har i dag och kallar Turbo-3G med hastigheter på 14,4 mbit/s eller 7,2 eller ens 3,6 – nej, tänk snarare 0,384. Och det är alltså när det ens finns 3G-uppkoppling eller ens mobilmottagning, i Berlin tappar man oftast mobiltäckningen så fort man går in i en byggnad. Inte heller när man är utomhus och sikten är klar fungerar det särskilt väl, när jag är ute och barnvagnspromenerar eller joggar bryts mina Spotify- eller Storytel-lyssningar ideligen om jag inte har laddat upp dem i offlineläge innan jag sticker ut, täckningen ligger oftast på två eller tre av fem styrkepluppar på min iPhone.

Men okej. Berlin är på många sätt ett bakvatten, knappast en värdemätare när det kommer till hur läget ser ut i stort på kontinenten. Eller? För det vete fasiken om jag tyckte att det var så mycket bättre i London när vi var där i mars. Eller om det var så mycket bättre i Paris när jag var där senast. Eller i Moskva.

Ja jag borde väl visserligen erkänna att det var två år sedan jag var i de två sistnämnda städerna, en del kan ha hänt på deras 3G-front. Ville framstå som kosmopolitisk.

Och det här med hur nätet agerar under jord. För åker man tunnelbana fungerar det oftast inte alls. I Berlin finns visserligen mobiltäckning i tunnelbanan, men då bara GSM-varianten, ingen 3G. Likaså i London har jag för mig. I New York fungerar inte mobilen alls i tunnelbanan, även om det ska vara på väg. Inom fyra-fem år. Åtminstone på stationsplattformarna. Kanske också i tunnlarna. Eventuellt.

Det här är inget försök att slå hål på drömmen om det ständigt uppkopplade livet. Det lär tveklöst komma. Men jag vill bara säga att jag tror att vi lever lite i det blå ibland, när vi pratar om molnet.

Vi är inte där än.