Vet ni vad jag saknar? Att jag aldrig uttrycker åsikter och skriver om vad jag tycker och tänker om händelser och företeelser och allt annat möjligt och omöjligt längre. Så där tjurigt som jag var rätt duktig på en gång i tiden. Eller ja, duktig och duktig, jag kunde i alla fall bli rätt manisk och skrev som fasiken och uttryckte åsikter, mer eller mindre välgrundade. Som när jag var arg på rödskynkarna kring Odenplan när det begav sig. Som när jag skrev en massa om e-böcker när det begav sig. Som när jag hetsade upp mig så att jag nästan ville gråta gällande den förbannade FRA-lagen.
Det var länge sedan nu. Vill bara att ni ska veta att jag inte slutat ha åsikter, det är bara helt omöjligt att sätta ner dem på pränt i nuläget, ety jag har en son som bokstavligt talat hänger i mina kalsonger och skriker när jag inte gör exakt som han vill. Mitt liv har alltså inte förändrats särskilt mycket alls på ett sätt, det är fortfarande jag jag jag, bara det att jag inte längre är jag, utan han där på golvet.
Samtidigt har ju kanalerna ändrats för var man sätter åsikter på pränt också. I detta nu diskuterar jag exempelvis för fullt på Twitter med Emanuel Karlsten huruvida Kenza är okänd för DN:s läsare, med utgångspunkt i hans krönika i dagens tidning.
Sådana viktigheter måste ju vara värt lite kalsongdragningar, eller hur?
Ja de där jävla rödskynkena… Undrar om de har börjat handla mer av de lokala småhandlarna för att stödja dem nu. Tror inte det. Opportunister.
Det gör banne mig ont i bröstet på mig ännu när jag tänker de där NIMBY-människorna som stod på Odenplan varje helg och delade ut sin propaganda. Urgh.