Det är underligt vad platser betyder. Hur vi använder dem, vilka roller de spelar i ens liv.
I min första roman utnyttjade jag främst Södermalm för mina syften. Det föll sig naturligt, det var platsen i Stockholm jag mest hängde på vid tiden då den skrevs, även om jag faktiskt aldrig bott på den ö som sägs vara huvudstadens största. Men jag hade lägenhet vid Gullmarsplan, mitt arbete låg på Bondegatan och min flickvän bodde vid Nytorget, det föll sig naturligt. Än i dag, fyra år efter att jag lämnade söderförorterna för att bosätta mig i Vasastan, tycker jag nog längst inne att jag i grund och botten är en Söderperson, även om vissa hävdar att ränderna sedan länge gått ur och att jag mer och mer även mentalt blivit en Vasastadsbo.
Men det var inte det jag skulle skriva om.
I den nya romanen bor huvudpersonen i Vasastan. Det föll sig naturligt, jag bor ju där, jag vandrar gatorna upp och ner, jag börjar lära mig dess gränder bättre än jag lärde känna östra Söder när det var mitt och Dannyboys revir. Dannyboy var ju dock aldrig hemma där, han säger sig snarare hata hela Stockholm och ändå dras han dit eftersom han … ja han har visserligen ingen annanstans att ta vägen men det finns väl något mer också, en djupare orsak, en tanke bakom det.
Men det är inte det det här handlar om.
Den nya boken är inte lika platsspecifik. Även om jag vet att huvudpersonen och hon som är med barn fikar på Bönor & bakat i inledningskapitlet, så står det ingenstans. Inte heller att han väntar på henne vid en tunnelbaneuppgång vid Sankt Eriksplan på bokens första sida. En tunnelbaneuppgång, javisst, men vart, nej. Troligen är det väl för att jag vill bryta mönstret, ”Dannyboy & kärleken” är en dygnslång Stockholmsvandring som går att följa på en karta nästan på metern när, men jag vill att den nya romanen ska vara mer undfallande, mindre specifik, inte lika beroende av den lokala geografin.
Eller så är Vasastan helt enkelt bara mer anonymt i största allmänhet.
Men platser. De betyder ändå något. För mig är Sandviken och dess nejder barndomen, Uppsala platsen där jag började bli den jag i dag är, Söder var nästa steg i utvecklingen, eller ja kanske egentligen något av en avveckling när jag rannsakar mig själv men jag hoppas att Vasastan är platsen där jag slutligen, äntligen, till sist blir vuxen. På riktigt. För jag känner att det kanske börjar bli dags nu.
Det var det jag ville ha sagt.