Jag känner igen känslan från de senaste valborgarna. Jag vaknar tidigt, utsvulten, tömd på energi och mer trött i kroppen än bakfull eftersom jag inte drack en droppe alkohol efter klockan sex i går eftermiddag och därför gick in i bakfyllestadiet framåt elva då jag redan hunnit somna i soffan hemma i Vasastan och vaknade med en gigantisk huvudvärk en dryg timme senare.
Så nu ligger jag här i min säng och skriker efter pizza och det är nästan två timmar tills min lokala dealer behagar slå upp portarna.
It’s gonna be hell.
——
Uppdatering: När jag ändå ligger här och väntar på att pizzabagaren ska behaga öppna portarna kan jag ju skriva ytterligare några rader:
• Jag och min nationskompis Calle B – som har en helt egen sång som brukar sjungas till hans ära ibland – tog en promenad runt till de större nationernas champagnegalopp i går, bara för att kolla hur det ser ut – jag har ju firat alla mina tretton galopper på Kalmar utan undantag. Herrejävlar säger jag bara efter att ha kollat in det Ibizaliknande partyvansinne som pågick i trädgårdarna på Snärkes, Stockholms och Värmlands. Jag håller mig nog till Kalmars myspysiga musikelitistträdgård även i framtiden.
• Det var ju trettonde gången jag bevistade Uppsalas Valborgsfirande. I mitt något berusade eftermiddagssinne tyckte jag att det var höjden av symbolik att jag fick nummer tretton när jag lämnade in min väska.
• Peter Englund skriver fint om Valborg i Uppsala på sin blogg.