God damn it! Jag kan inte komma på ett kommatecken till om minnets vindlingar. Tro mig, jag har försökt. Något ynka. Något litet. Något vadsomfuckinghelst så här på morgonkvisten. Men det går inte. Det är stopp. Minnet om minnena har tagit slut. Det är över. Jag är slut, över, borta, finito. Fed up. Over and out. Good bye. Ångest.
Kanske är det för att jag i går kväll när jag kom hem tog mig mod och sopade ihop bilderna och lade tillbaka dem i lådan och placerade den ovanpå en av mina bokhyllor igen. Kanske satt det så ytligt, det bitterljuva. Kanske var det så enkelt att sopa undan. Eller så är det verkligen slut nu. Över. Jag har nått framtiden och kommer aldrig igen att titta åter förrän det är dags att summera tillvaron någon gång långt borta i en tid jag förhoppningsvis inte ens kan ana ens under hypnos och berusning. Ja, så är det nog.
Jag har också ångest för att jag trots fem veckors ägande fortfarande inte har sett Pet Shop Boys-dokumentären A life in pop. Kanske är det för att jag inte tror att det finns något vettigt kvar att se när jag väl sett den. Vägens ände. Slutet. I mellandagarna. Kanske.
För att inte tala om ångesten för att jag fortfarande inte har beställt Catalogue.
Tanken om graviditeten från i går håller för övrigt ännu. Får jag bara lite tid att skriva tror jag det kommer att ta fart nu. Oh joy.