Jag öppnade mitt textdokument i går kväll, tänkte att även fast jag inte funnit ro att skriva på sistone av flera anledningar, så kan jag åtminstone läsa vad jag skrivit, rekapitulera de senast nedtecknade kapitlen i mitt huvud, försöka minnas vartåt det är på väg.
Och det slog mig vilken sorglig berättelse det är. Även om min förra roman också hade en grundton i moll som sockrades med doser av dur, så är det inget mot det här. Det finns en ledsamhet i berättelsen som jag inte riktigt kan förklara, jo, det kan jag kanske på något vis men jag har ingen större lust att göra det, en nedstämdhet i fundamentet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Hur läsaren ska hantera den, tolka den, ta till sig den.
Huvudsaken är väl förhoppningsvis att sorgen beskriver något som är bra, något som har kvalitet, djup, säger något om någon mer än min egen person.
Oj vad jag hoppas det.
När jag avslutade din förra roman, och inte läst det spegelvända kapitlet, kände jag en stor tomhet. Det är inte negativt, jag tycker om böcker som inte slutar i rosenrött. Som lämnar spår, och som gjort ett intryck. En läsare som möter en sorglig historia kan i alla fall utveckla sin förståelse för olika typer av människor.
Ser fram emot din nya roman!
jag väntar med spänning tills den kommer ut!!
ha det bra