Jag har sagt det förr men jag kommer inte att säga det igen – nu börjar det bli dags att skicka in manuset till min redaktör. Jag kan inte komma på några undanflykter längre. Jag har en fjärdedel kvar att läsa igenom utifrån de kommentarer jag fick från min vän, men därefter finns det faktiskt inget mer att göra. Det måste ske. De måste få läsa. Även om det skrämmer skiten ur mig.
Är ledig i dag. Är lite lätt bakis och försöker ordna en frukost ur ett väldigt tomt kylskåp. Jag hatar när man haft veckor där man inte känner att man haft tid att handla och istället köpt både frukost, lunch och middag ute och när man äntligen tänker att i dag ska jag minsann äta en rejäl frukost och läsa tidningarna från pärm till pärm, då finns det bara skulor som hälsar mig när jag öppnar kylskåpsdörren.
Har fortfarande inte sett Farväl Falkenberg. Faktum är att jag köpte biljett till den i onsdags, men jag blev tvungen att jobba över så det blev inget av med det. Men även det ska ske i dag tror jag. Fick ett sms i går kväll från en vän som skrev underbar film, underbar och jag inbillar mig att även jag kommer att falla pladask. För jag är ju en sån hopplös sucker för vemod, drömskhet och den där bitterljuva känslan som jag försöker få fram i allt jag skriver och … tja jag vet inte. Måste väl se den först antar jag. Återkommer i frågan.
Men först – lyckas brygga kaffe på det ynka pulver som ligger i botten av burken.
Rasa på! De kan väl inte döda dig. Vad är det värsta som kan hända, liksom. Att du får skriva om lite? Och som sagt: UNDERBAR film!!!