Förra veckan fick jag och en försvarlig del av den ljudboksvänliga delen av Författarsverige ett glatt besked: Jag hade blivit nominerad till Storytel Awards! Min Nära gränsen: Hotet (i eminent inläsning av Lo Kauppi) hade nämligen valts ut i spänningskategorin till Storytel Awards – det som tidigare kallades Stora ljudbokspriset. (Vill man så får man väldigt gärna surfa in och ge mig en röst, det är minst sagt tuff konkurrens.)
Ur pr-synpunkt för Storytel är upplägget för priset smart: En lång lista med en hel drös nominerade där folket får rösta på sin favorit följt av en final där de tre titlar som fått flest röster i varje kategori nagelfars av en expertjury som därefter korar de slutliga vinnarna vid en prisgala i april (som väl antagligen precis som i fjol blir en digital historia). Varför är upplägget smart? För att de långa listorna är långa – i år var det 44 titlar i romanklassen, 51 i spänningskategorin, 56 bland faktaböckerna, 24 i ungdomsklassen samt 28 i barnkategorin. Ni kan ju tänka er hur det har sett ut i Instagram- och Facebookflödena den senaste veckan hos dem av oss som har många bekanta i författarskrået när runt 200 av oss blivit nominerade till ett pris – snälla snälla snälla rösta på mig! Och på mig!
Jag menar det inte som kritik, jag har själv uppmuntrat till röstning där jag kunnat (och nu även i det här inlägget – ni missade väl inte länken till röstningssidan?). Vad jag menar är bara att den största vinnaren på det här upplägget så klart är Storytel som får jättespridning för sitt pris i sociala flöden, och i förlängningen därmed även uppmärksamhet för sin ljudbokstjänst. I viss mån tror jag även att det gynnar ljudboksbranschen som helhet, att det snackas om ljudböcker är bra för alla inblandade.
Trots att Nära gränsen: Hotet är min nionde Storytel Original-bok (tanken svindlar) är det faktiskt allra första gången jag nominerats, däremot har jag suttit i juryn i barn- och ungdomsklassen ett år (2015, innan den kategorin hade hunnits splittas upp i två). Trägen vinner således, eller nomineras, åtminstone.
För tror jag att min bok går till final? Nähädu, det har jag inga förhoppningar om. Mina muskler i sociala medier är dels inte tillräckligt starka, men boken är därtill långtifrån bland de mest lyssnade av de nominerade, och med det här upplägget blir det i mångt och mycket en popularitets- och kännedomstävling. Och med bara tre slutliga finalister (tidigare år har det varit fem, tycker det är konstigt att de dragit ner antalet) lär det enbart bli de riktigt tunga elefanterna som når finalomgången.
Att spridningen i sociala kanaler för priset i år blivit rekordstor råder det ingen tvekan om, efter blott en dag hade fjolårets totala röstningssiffra bräckts (man får rösta under hela februari). Vad som gjort att så många röstat i år kan man spekulera kring – de superlånga första nomineringslistorna har funnits även tidigare – men kanske är det så enkelt att vi hänger mer på sociala medier i och med pandemiskiten och helt enkelt sett uppmaningarna i större utsträckning. Plus att ljudboksformatet så klart även fortsatt att växa under året som gått.
Oavsett vad – kul att få vara med! Den långa listan är inte så tokig den heller.