Jag hade nästan glömt det. Det var trots allt ett och ett halvt år sedan jag var tjänstledig på det här sättet tidigare. Jag hade nästan glömt hur socialt freakat det är att sitta här, hur jag blir uttråkad på mig själv, på det jag gör, på texten jag rapar ur mig, på orden jag skapar och hur det gör mig led och får det att krypa inuti mig, hur jag söker efter lindring men inte riktigt når fram hur jag än beter mig. Hur det irriterar mig och hur jag försöker larma och göra mig till men utan att det hjälper.
Jag är inte världens mest sociala varelse. Inte så att jag på något sätt är asocial – jag är ju för sjutton klassiskt skolad i kallprat på nationsmiddagar i Uppsala och jag är högst konversibel och åtminstone när det behövs lätt på tungan, även om jag är medveten om att jag vid vissa tillfällen kan ha ett drag av blyghet som för en utomstående yttrar sig som överlägsenhet. Detta är så klart dumt, men egentligen inte vadom jag nu sitter här och hojtar. För egentligen sitter jag här och hojtar om ingenting alls och samtidigt kanske det mesta. Kanske går det inte ens riktigt ihop, men det stör mig inte nämnvärt, tillvaron faller ju väldigt sällan ihop helt och fullt. Hm, det betyder väl egentligen något helt annat men kanske är det ändå ungefär samma sak.
Hur som helst – att skriva på heltid i sitt hem är en rätt asocial syssla. Det var bara det jag ville ha sagt och utsträckta vänskapshänder mottages tacksamt.
——
För övrigt rumsterar jag om hej vilt. Romanens kronologi i tillbakablickarna är puts väck, karaktärer åker rutschkana ur manuset och jag har inte den blekaste aning om det jag skriver lider av någon form av kvalitet eller bara är rappakalja. Det skrämmer mig en smula att jag inte kan bedöma mina egna ord. Men det har jag ju aldrig kunnat vid ett första påseende när jag tänker efter. Och i dagsläget är det full fart framåt och never ever ever look back in anger som gäller.
Kör hårt!
De’ va’ allt.
Skriva på fik, funkar det? Jag har insett att jag blir knäpp efter att sitta hemma i två hela dagar och skriva. På den tredje måste det ske ett lokalbyte och jag måste få se lite folk och höra lite ljud och bli lite lagom distraherad, även om jag fortf skriver.
Jag brukar sitta på fik ibland och skriva och det hjälper, men det finns ändå en typ av distans när man sitter där, betraktandes de andra människorna medan man sitter i sin egen bubbla. Men äh, det är inget jätteproblem. Bara en känsla som drabbar mig ibland bara.