Var och lämnade över nycklarna för lägenheten på Vegagatan till den nya hyresgästen på lunchen. Vi sågs i lägenheten, fyllde i en nyckelkvittens och pratade lite om lägenhetens fördelar och nackdelar. Innan jag gick drack jag för sista gången en slurk vatten direkt ur kökskranen. Det var en konstig känsla.
Jag trivdes verkligen på de 36 kvadraten under de närmare sju år jag bodde där. Det var en i det närmaste perfekt planerad etta med väl tilltagen sovalkov, kök som rymde både köks- samt arbetsbord och ett vardagsrum som var alldeles lagom stort med fönster som täckte nästan hela väggen. Lägenheten låg visserligen i ett av Vasastans utan tvekan fulaste hus, men som Iris säger i ”Vi har redan sagt hej då” – det är ju faktiskt de som bor tvärs över gatan som lider av fula hus, inte de som bor i dem, de ser ju aldrig fasaden.
Ah, du bitterljuva nostalgi. Som jag älskar att vältra mig i dig.