I går, eller i fredags om man ska följa datumet, ägde den officiella Dannyboydagen rum. Romanen, även om det exakta datumet inte skrivs ut, utspelas lördag den 25 maj 2002. Och eftersom det var femårsjubileum i år och jag och Morgan kände att vi behövde reka turen ordentligt inför filmmanusfärdigställandet, gav vi oss ut med pocketbok och dv-kamera i nävarna på den stora Dannyboyrundan.
Och vilken promenad det blev i det strålande vädret. Det har aldrig slagit mig förut eftersom jag inte gått hela sträckan, men ”Dannyboy & kärleken” är Stockholmsporr av yttersta rang när det kommer till scenerier. Rutten de två huvudpersonerna tar under sitt kaotiska dygn är så fullproppad av vackra miljöer att Stockholms stad borde bekosta filmkalaset om det fanns någon rättvisa i världen. Nu finns det väl inte det, rättvisa alltså, men shit pommes frites vad fint det är. Och vad snyggt det skulle kunna bli. Jag blir tårögd bara jag tänker på det och det gör jag ju som ni vet så gärna.
öh va??? gud, jag hade skitit på mig om jag hade sett er igår på min egen promenad. nä, inte riktigt, men du förstår.
Åh, det hade väl varit ett ypperligt spännande sammanstrålande?
Det är typ här konspirationsteorierna tar fart, varför skiter någon på sig i samband med en litterär vandring? Vem är flickan i Dannyboy? Har Zoe någonting med boken att göra? Har författaren upplevt det hela själv? Frågorna haglar. Men svaren är få.
Och det är kanske lika bra, för i boken är det något magiskt skimmer som antagligen försvinner om bakgrundshistorien presenteras.
daniel:
öh… ja?
okej, med risk för att det här kommer att låta jättekonstigt, men jag tänkte lite, bara lite, på dig. inte på grund av promenaden eller boken, utan för att du, varje gång jag befunnit på slussen en viss tid, typ har varit inne i min blogg, exakt den tiden. du gör mig jättenervös. usch. som om jag inte har nog i mitt huvud dessa dagar.
alexander:
du är ROLIG!
Som en av de legala producenterna (?) vill jag bara påminna om att filmatiseringen självfallet kommer vara på det enda kulturspråk som räknas – ryska; och att filmen bör vara mycket långsam och lite mer obegriplig än boken tack. Kanske vi kan ge Alain Resnais en Berlitz-kurs i ryska och få honom som regissör?
Karln är 85 år gammal och har inte prisats i Cannes sedan 1980. He’s beyond repair.