Vi har redan sagt hej då-arkiv - Sida 3 av 17

Glömskpelle

Men hjälp! Jag har ju helt glömt bort att sammanställa min låtjulkalender från i december ordentligt. Jag skulle ju presentera och länka till det färdiga resultatet i mellandagarna. Visserligen sa jag inte explicit vilka mellandagar jag åsyftade, men ingen lär väl tro mig om jag säger att det var mellandagarna 2012 jag hade i tankarna.

I morgon.

Soundtrack of my novel #24: Song for the songs

Julafton är här.

Under hela december har det varje dag presenterats en ny låt till soundtracket till ”Vi har redan sagt hej då”, som i och med detta ska stängas igen, läggas till handlingarna och förpassas till arkivet – det finns ju nya böcker att skriva och andra ämnen att dryfta.

Betyder det här att jag aldrig kommer att skriva om roman #2 i den bloggen igen? Knappast. Men jag tänker i alla fall mentalt förpassa romanen till det förflutna, den finns som inbunden (nåväl åtminstone mjukband), e-bok, ljudbok och pocket. Cirkeln är sluten, formaten har ju tagit slut.

Jag kommer att sammanställa låtlistan och publicera den i sin helhet i mellandagarna, och i samband med det skriva lite mer om hur jag tycker att det blev. Men jag kan redan nu berätta att jag är oerhört nöjd med utfallet, och flera gånger under resans gång varit nära tårarna när jag läst de fina motiveringar som kommit in. De har betytt väldigt mycket för mig. Så alla ni som ställde upp – tack!

Och med det sagt återstår endast en sak: Det sista bidraget. Mitt eget. Och det är ”Song for the songs” av The Concretes.

Min motivering:

År 2006 var mitt liv som mest lik Filips tillvaro i ”Vi har redan sagt hej då”. Året före, månaderna innan min första roman ”Dannyboy & kärleken” skulle ges ut, hade jag på grund av att jag var en feg usling kraschat och därefter återigen kraschat något som kanske hade kunnat bli ett fint förhållande om jag hade vågat. På något sätt fick det där dubbelsveket mig att snurra in i en nedåtgående spiral där jag började rusa i motsatt riktning bara tillfälle gavs, så fort en relation brände till, så snar

Nej rättelse – så fort en relation började bli ljummen om jag ska vara ärlig.

Egentligen har jag väl ingen aning om det var det som var orsaken till att allt blev som det blev. Men det var i alla fall därefter det började på allvar.

Våren 2006 gavs The Concretes andra album ”In colour” ut. Det är deras mest kommersiella skiva och den ackompanjerades av påkostade videor och tanken var att de skulle bli stora på riktigt i England och inte bara kreddiga i indiekretsar. Bland puritaner sågs skivan som en sell out, men jag har alltid varit lite för kommersiell för mitt eget bästa och föll pladask. Och allra mest föll jag för albumets sista spår ”Song for the songs”.

Det är inte en låt som på något vis kännetecknar handlingen i ”Vi har redan sagt hej då”, till skillnad från mycket av min favoritmusik går den dessutom i dur och texten är rätt svår att få något grepp om, gränsar nästan till nonsens, vilket väl i och för sig mitt liv kanske var just då också men att hävda att de sakerna skulle ha ett samröre vore en rejäl efterhandskonstruktion.

Så varför då?

Jag minns en av de finaste scenerna från ”Cityakuten”. Seriens centralfigur Mark Greene är döende i cancer och vandrar för sista gången ut från County General där han möter John Carter vid ambulansinfarten. Han ger sin forne medicinstudent och numera kollega en avskedskram, fortsätter att gå men vänder sig tillbaka igen. ”Now you set the tone Carter”, säger Dr Greene innan han vandrar in i tv-historien. ”You set the tone”.

Mitt bidrag till låtkalendern är helt enkelt min favoritlåt från min favoritskiva från det år som verkligen inte var mitt favoritår. Men det var året som formade hur ”Vi har redan sagt hej då” skulle komma att bli.

Och ”Song for the songs” satte tonen.

——

He has a voice you can’t stop listening to
’cause it touches like a lover
Then the strings come in and ask you not to mind
As he says farewell to caroline

I loved a crazy man from mexico
Because he managed to get all
The questions wrong
But the daughter of a summer month in black
She got her heart broken really, really bad

Then there’s the couple with the marching band
The wife she really wanted out
And the horns were shining brighter than the lights
As she was pleading, then leaving for the night

This is for the songs
The songs we had to love

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, Gadgette, Fashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
”The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
”Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
”Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
”The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
”Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
”Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin Berg, Enbokcirkelföralla)
”Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
”What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)

Soundtrack of my novel #23: What are you doing New Year’s Eve?

Utan min vän Morgan Sturesson skulle ”Vi har redan sagt hej då” aldrig ha blivit av. Eller – det skulle den kanske på något sätt, någon gång, någonstans – men under de år då romanen skrevs var han tveklöst den som närmast daglig basis fick höra mig beklaga mig över tillvarons och relationernas förjävlighet och förgänglighet. Lägg därefter till faktumet att han en gång i tidernas begynnelse, eller åtminstone våren 2000, startade det handelsbolag tillsammans med mig som senare skulle transformeras till vårt lilla anspråkslösa bokförlag Sockerförlaget som även kom att bli romanens första hem, och ni har en person som varit en väldigt viktigt del i att färden nådde sitt mål.

Så på den näst sista dagen i den här underbart spretiga låtkalenderns tillblivelse är det alltså Morgan, som förutom att vara hotshot på SF Bio även driver löparbloggen 400 dagar, som står för bidraget. Han har valt ”What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix).

Morgans motivering:

Det är knappast en hemlighet att handlingen i ”Vi har redan sagt hej då” kulminerar på nyårsaftonens tolvslag. ”Jakten på det perfekta nyårsfirandet är till sitt väsen nästan identiskt med jakten på den perfekta partnern” resonerar huvudpersonen Filip strax innan han släpas från den ena nyårsfesten till den andra samtidigt som han helst vill vara med någon annan, någon annanstans.

På någon av de här festerna kanske någon fått för sig att slänga på en julskiva från föregående år med ommixade klassiker, så kanske ackompanjeras huvudpersonens tankar av att Ella Fitzgerald sjunger ”What are you doing New Year’s Eve?”.

——

Wonder whose arms will hold you good and tight
When it’s exactly twelve o’clock that night
Maybe it’s much too early in the game
Ah, but I thought I’d ask you just the same
What are you doing New Year’s Eve

Maybe I’m crazy to suppose
I’d ever be the one you chose
Out of a thousand invitations you’d receive
Ah, but in case I stand one little chance
Here comes the jackpot question in advance
What are you doing New Year’s Eve?

Soundtrack of my novel #22: Farväl Gullmarsplan

Jag träffade Eric Rosén en hel del under de år då jag skrev ”Vi har redan sagt hej då”. Det var mestadels på barer i Sofoområdet – Nada, Pet Sounds och andra små vattenhål i trakterna kring och på Skånegatan. Jag håller det som troligt att någon av de scener i romanen som utspelar sig i barmiljö tonsatts av Eric, han spelade ofta skivor främst på Nada och även om Filip i romanens fiktion endast en gång besöker Sofokvarteren (med ödesdigert resultat), så säger det inget om hur verkligheten såg ut.

Att han nu är med och lägger musik även på slutresultatet känns därför väldigt fint.

I dag är Eric nyhetschef på Nyheter 24. Han driver även en fin (om än numera rätt sporadiskt uppdaterad) blogg, samt twittrar under namnet @detljuvalivet. Och han har valt låten ”Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak.

Erics motivering:

Det finns ett tillstånd Filip befinner sig i som träffar mig väldigt mycket, ett tillstånd jag befunnit mig i alldeles nyss, eller kanske i någon mån befinner mig i fortfarande. Det finns en inställning han har till hela kille-tjej-krogen-psykologin som också träffar mig väldigt tydligt i hur jag en gång upplevde det där. Dessutom återkommer Gullmarsplan som geografisk plats i såväl Filips fiktiva liv som i mitt verkliga som i låten som jag väljer.

Slår man ihop Alexis Weaks ”Farväl Gullmarsplan”, från precis det år då ”Vi har redan sagt hej då” utspelar sig, med precis de delar jag relaterar till i boken och dividerar med två, då hamnar man ungefär i den känsla jag får när jag läser romanen.

Soundtrack of my novel #21: Satan i gatan

Dan före dan före dan före dan! Det är årets mörkaste dag, vad passar då bättre med ett bidrag till låtkalendern som i mina ögon handlar om årets bästa svenska pop? Karin Berg, kommunikatör och strateg till yrket och även personen bakom Facebookgruppen Enbokcirkelföralla, står för valet – ”Satan i gatan” med Veronica Maggio.

Men vänta nu ett förbannat ögonblick säger alla de 20 som tidigare deltagit i den här låtkalendern i kör, det är ju mot reglerna!

Och ja, det är faktiskt sant, i mejlet jag skickade ut med förfrågningar om att delta skrev jag klart och tydligt att det bara fanns en regel – låten som skulle väljas fick vara utgiven senast 2009, eftersom det är då romanen utspelar sig. Och dagens låt (och albumet med samma namn) är inte ens från 2010, den är som jag nämnde inledningsvis från i år.

Så what the fuck? Jag gör helt enkelt ett undantag eftersom jag fick ont i magen när jag hörde Veronica Maggios skiva första gången i vintras, ont eftersom jag kände igen min roman så väl i det hon sjunger och för att jag tycker att det är förbannat bra. Faktum är att Karin till och med först valde en annan låt men skrev att hon egentligen hade velat välja Maggio, och att det var jag som då sa byt, ta henne, det blir perfekt!

Så skyll inte på någon annan än mig.

Karins motivering:

Jag älskar Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Nu är den gjord efter den tid då boken utspelar sig men den passar så fint till hela boken. Som om de är gjorda i samma mall. Skivan andas kärlek, sex och kärlekssorg. Eller snarare ilska efter att ha blivit dumpad som i låten ”Satan i gatan”, precis som Filip kände ett tag.

En annan av låtarna som också passar mycket bra till boken är ”Mitt hjärta blöder” som påminner mig mycket om Filip och hans förhållande till sin så kallade knullkompis. Hon har egentligen ett förhållande, men ligger med honom ändå och han utnyttjar henne, till viss del, när han inte vill vara ensam. Jag ser hela albumet ”Satan i Gatan” som ett soundtrack till ”Vi har redan sagt hejdå”. Ett soundtrack över Filips liv. Just då. Som om Veronica Maggio hade läst boken innan.

Jag kan för den delen inte låta bli att bjuda på en liten kuriositet gällande min egen relation (nåja) till Veronica Maggio. Jag intervjuade henne i samband med att hennes album ”Och vinnaren är …” släpptes våren 2008, och vi hade stämt träff vid Dala Deli i Vasastan. Jag och min kollega som skulle filma intervjun för vår webb-tv var på plats först och ställde oss för att vänta utanför. När hon kom några minuter senare sträckte jag fram min hand för att hälsa, men hon gav mig i stället en väldigt hjärtlig kram, vilket jag inte alls var beredd på. Min kollega följde då vårt exempel och initierade en omfamning, något hon inte alls var med på utan i stället bara sträckte fram sin hand, vilket skapade förvirring och en något underlig stämning inledningsvis.

Så vad låg bakom – min otroliga charm? Tyvärr inte. En bit in i intervjun visade det sig att hon hade misstagit mig för någon annan, hon trodde att vi hade träffats på en fest och redan var bekanta, därav omfamningen.

Vilket får mig att komma till slutsatsen att jag inte är den enda killen i dryga 30-årsåldern med rakad skalle i Stockholms innerstad som jobbar med media.

Typiskt.

Soundtrack of our novel #20: Det kanske kommer en förändring

I dag står Isabelle Ståhl för bidraget till låtkalendern. Isabelle har trots sina blott 23 år ett cv som jag skulle ha dödat för vid samma ålder, ärligt talat är jag nog fortfarande avis när jag tänker efter. Hon är litteraturredaktör för Nöjesguiden, skriver regelbundet krönikor i Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad och Norra Skåne, medverkar då och då i P1 och skriver för en herrans massa andra tidningar på frilansbasis. Utöver det är hon lärare på Skrivarakademin och pluggar filosofi på C-nivå. Dessutom driver hon en egen blogg och twittrar.

Puh.

Ja, plus att hon har valt en låt då. ”Det kanske kommer en förändring” av Kent, en b-sida till singeln ”Generation ex” från 2008.

Isabelles motivering:

Det finns en särskild slags melankoli som man bara kan drabbas av i tunnelbanevagnar och längs motorvägar vid ikeakulisser när det regnar och man kommer ihåg.

Jag påmindes om Kentlåten ”Det kanske kommer en förändring” när jag läste ”Vi har redan sagt hej då”, kanske för att den har samma sorts vardagliga melankoli, något trasigt och rådvillt, fantomsmärtor som man blivit så van vid att man inte minns hur det var att leva utan dem.

Leda till något ont

Jag älskar att det har dykt upp alternativa förslag på bidrag till låtkalendern, här har bloggen Anko vurmar slagit ett slag för att Säkerts ”Det kommer bara leda till något ont” borde återfinnas i listan. Och det kan jag ju som jag tidigare har nämnt hålla med om, eftersom det är en låt som ligger som ett sorts grundfundament för hela romanen.

Hur som helst – kul! Fler förslag mottages gärna.

Soundtrack of my novel #19: The 2 of us

Till skillnad från i min första roman ”Dannyboy & kärleken” innehåller inte ”Vi har redan sagt hej då” särskilt mycket musik, det finns få referenser till låtar, artister eller konserter. I en episod reflekterar dock huvudpersonen Filip kring en intervju han nyligen gjort med Suedes sångare Brett Anderson där denne nämnt den förvåning han känt när han en dag insett att han faktiskt var lycklig, något han aldrig trott skulle inträffa. Något senare leder minnet av intervjun till att Filip minns hur han och en kompis när de gick på gymnasiet drömt om att vara just Brett Anderson, hur de längtat till Londons nattgator där livet ständigt pågick, långt bort från den stillasittande småstadstillvaron de själva befinner sig i.

Mattias Dahlström, till vardags musikkritiker på Dagens Nyheter, filmkritiker på Helsingborgs Dagblad och redaktör för Filminstitutets engelskspråkiga tidning Swedish Film, har tagit fasta på Suedespåret när han har valt bidrag till låtkalendern. Mattias, som i den här bloggen ofta gått under namnet DN-Mattias efter våra år tillsammans som schlagerutsända världen över, har valt ut ”The 2 of us” från Suedes mest bombastiska, dramatiska och i mina ögon bästa album ”Dog man star”.

Mattias motivering:

Uppenbart val? Ja, kanske det. Filip funderar ju en hel del kring en Brett Anderson-intervju i ett kapitel av ”Vi har redan sagt hej då”. Men, hej, då får jag väl vara den som slår in öppna dörrar.

Mycket av det jag förknippar med Suede förknippar jag också med ”Vi har redan sagt hej då”. 90-talet inte minst, som både i ”Dannyboy & kärleken” och ”Vi har redan sagt hej då” har ett slags bitterljuvt nostalgiskt skimmer kring sig. Decenniet då allt till synes var enklare och roligare. Inte minst man själv. Jag försöker motarbeta de där känslorna så gott det går, jag hade fram till i dag när jag satte mig ned för att välja en låt till kalendern över huvud taget inte lyssnat på Suede, eller något annat ur den så kallade brittpopvågen, på säkert tio år. Jag vill vidare, jag vill tro att saker blir om inte bättre så i alla fall annorlunda (och att det kanske i sig är bättre). Inte minst tycker jag det är en grundregel som musikkritiker att hela tiden sträva framåt.

Samtidigt så visade en snabb Spotifylyssning att jag kunde hela ”The 2 of us”, vartenda ord, varenda storslagen, på gränsen till pompös, ton, utantill. Fortfarande.

En slags ständigt undanglidande urbanitet tänker jag också på, där man snor runt mellan barer och fester och allt är bara, både fysiska och mentala, avstånd. ”I heard you call from across the city”, som Brett sjunger. Följt av någon slags självömkan – eller bara självinsikt? – när baren stängt, den alldeles för dyra taxin kört en hem och man till slut bara har sina egna tankar som sällskap: ”Lying in my bed, watching my mistakes”.

Men allra mest tänker jag på längtan efter att det ska bli ”The 2 of us”, trots alla de där tvivlen man har inom sig. Jag tänker på hoppet om något större. Och rädslan för något större. Allt det där som genomsyrar både Suedes första två album och ”Vi har redan sagt hej då”.

Förbannat fin och träffande motivering om ni frågar mig.

Soundtrack of my novel #18: Indestructible

Fjärde advent! Och officiellt inne på sista låtkalenderveckan, med sju bidrag kvar till julafton. Denna ljuständardag står Ingrid Olsson för låtvalet. Ingrid är prisad barn- och ungdomsförfattare och hennes senaste bok ”Jag vill bara att du gillar mig” kom tidigare i höstas och handlar om tio personer som befinner sig i samma rum under en och samma tidpunkt, ett klassrum i en gymnasieskola.

Värt att notera: Ingrid är två år yngre än vad jag är, och har ändå hunnit ge ut tio romaner. Sätter ju hela det här ”skapa en låtkalender för att till sist lyckas ta sig förbi roman nummer två”-ojandet från mig i ett lite annat perspektiv.

Ingrid Olssons bidrag är ”Indestructible” av Robyn.

Ingrids motivering:

För mig finns den största dramatiken i det lilla. De små ögonblicken som sker inom människor och mellan människor. Det är sånt jag gillar att skriva om och det sånt jag gillar att läsa. Och jag gillade verkligen ”Vi har redan sagt hej då”! Det är just en roman om det lilla som är så stort. En stor liten roman om kärlekens oro. Kärleken är enkel och fantastisk men tvåsamheten knepig.

Jag är inte säker på att huvudpersonen Filip kommer att gilla det, men jag tänker ge honom låten ”Indestructible” med Robyn. En peplåt, en spark i baken. Kom loss nu för fan! Det gör han ju till slut men det är på tunnelbanan, nyårsnattens tolvslag på fyllan. Och det är försent. Han har tvekat sönder något som skulle ha kunnat bli något fint. Det gillar jag. Lyckliga slut finns bara i Hollywood. Förlåt Filip, men hurra för slutet.

Soundtrack of my novel #17: Dancing with myself

I dag riktar vi åter blickarna österut i låtkalendern, den här gången till Åland och Liz Lindvall som är reporter på Ålandstidningen och bloggar på XIT, som tidigare var en åländsk nöjestidning på papper men numera enbart är en nättidning. Just nu är även Liz aktuell med boken ”Livet i Mariehamn”. Låten hon har valt är ”Dancing with myself” i Nouvelle Vagues version.

Liz motivering:

Ljudet av skramlade vinglas ute i en stökig bar är det som inleder Nouvelle Vagues låt ”Dancing with myself”. Samma ljud som jag hör i mitt huvud mellan raderna i Daniel Åbergs bok ” Vi har redan sagt hej då”. Det är ljudet av trängsel vid baren en fredagsnatt med dånande musik i öronen, höga hus med lägenheter där ingen känner varandra och en taxi hem genom ett dimmigt Stockholm alldeles för sent. Men det är också ljudet av blyga hej, förväntan, jakten på kärlek, väntan på sms som aldrig kommer och en krossande besvikelse. En ensamhet, som känns som störst tillsammans med andra människor. När låten sedan sätter igång breder sig en kaxighet ut över boken i min hand. Musiken känns lättsam, glad och cool, precis som jag upplever att huvudpersonen Filip känner sig de dagar han lyckas övertala sig själv att det går lika bra att dansa med sig själv. Det finns också en nonchalans i låtens titel som passar honom så bra. Och där bakom låtens glättighet lurar en tomhet som också Filip upplever, ensam i duschen i undran vad han fan håller på med.

Soundtrack of my novel #16: The blower’s daughter

Fredagar är veckans stora filmdag. Vad passar då bättre än att låta den eminenta filmkritikern Emma Gray Munthe stå för dagens bidrag?

Emma har valt ”The blower’s daughter” av Damien Rice till min låtkalender, och motiveringen följer nedan. Först vill jag dock nämna att Emma driver bloggen Shoot me while I’m happy, vanligen twittrar som @GrayMunthe men nu i dagarna är en av dem som twittrar på Stadsmissionens projekt Betalvägg för hemlösa, där man till en kostnad av 25 kronor får tillgång till twitterkontot @betalvaggen. Ett hedervärt projekt väl värt att stödja.

Emmas motivering:

För mig är det Damien Rice ”The blower’s daughter” som sammanfattar ”Vi har redan sagt hej då”. Det av några olika anledningar:

1) Jag har själv haft den som bakgrundsmusik på väg ut ur ett uselt förhållande/på väg in i ett annat, bättre/dumpad på julafton/ensam med BiB-hjärtesorg/självömkan.

2) Den är med i fantastiska ”Closer” (se om ni inte redan gjort det!) och jag minns en ungefärlig ordväxling om just den i min och Orvar Säfströms recension i ”Filmkrönikan”. Orvar gav filmen en tvåa med motiveringen att huvudkaraktärerna hade ickeproblem och var banala. Jag kontrade med ett förvånat “Men människor ÄR ju banala?!” och gav filmen en femma. För så är det ju. Vi larmar och gör oss till, skapar problem och ickeproblem, gråter, glömmer, börjar om och larmar och gör oss till igen.

And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her skies

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

And so it is
Just like you said it should be
We’ll both forget the breeze
Most of the time
And so it is
The colder water
The blower’s daughter
The pupil in denial

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

Did I say that I loathe you?
Did I say that I want to
Leave it all behind?

I can’t take my mind off you
I can’t take my mind…

’Til I find somebody new

Soundtrack of my novel #15: Creep

Till dagens bidrag till låtkalendern vänder vi åter blickarna mot vårt grannland i öster, och låter Jeanette ”Peppe” Öhman motivera varför ”Creep” av Radiohead är en låt som sammanfattar min roman. Peppe var till nyligen chefredaktör på den finlandssvenska populärkulturtidningen Papper, som sorgligt nog utkom med sitt allra sista nummer för några veckor sedan. Hon twittrar under det något svårstavade namnet @peppepeppepeppe, bokdebuterade tidigare i år med den fina föräldraboken ”Livet & barnet”, har den privata bloggen Livet & Helsingfors och driver även en blogg om föräldraskap hos Hufvudstadsbladet.

Peppes motivering:

Jag upplever ”Vi har redan sagt hej då” som melankolisk och lite bitterljuv. Stämningen i boken fick mig genast att tänka på Radioheads ”Creep”. Huvudpersonen Filip tycker ibland själv att han är en ganska otrevlig typ. Samtidigt som han så gärna vill vara tillsammans med Iris motarbetar han sig själv. ”Creep” gör mig lite vemodig och samtidigt lycklig.