Kategori: Test

Test: Adlibris Mondo

Adlibris Mondo är den Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris nya butik för ljud- och e-böcker, som även inkluderar en abonnemangstjänst för ljudböcker enligt ungefär samma modell som Storytel erbjuder. Förutom själva webbplatsen finns en Adlibris Mondo-app för iPhone/iPad/iPod Touch, som egentligen är en uppdaterad variant av deras tidigare app Adlibris E-bok. Har du den på din telefon sedan tidigare, och efter uppdateringen till iOS7 har aktiverat automatisk uppdatering av appar, är chansen rätt stor att du redan har Adlibris Mondo-appen på din iPhone utan att du noterat det, så var fallet för mig. Någon version av Adlibris Mondo för Android finns inte ännu.

Appen har ingen butiksfunktionalitet, utan är endast en nedladdnings- samt samlingsplats för de köp du har gjort på Mondos webbsajt. Detta gäller köp av såväl e-böcker som ljudböcker, och inkluderar tyvärr även allt som har att göra med ljudboksabonnemanget. Det här är en rejäl nackdel jämfört med konkurrenten Storytel, där du med fördel sköter allt i mobilen efter att inledningsvis ha tecknat själva abonnemanget på nätsajten. Adlibris Mondo tar ut samma månadsavgift för sitt ljudboksabonnemang som Storytel – 169 kronor i månaden – men erbjuder alltså i dagsläget en sämre tjänst.

Ljudboksabonnemanget är sämre även till utbudet, så till vida att inte alla ljudböcker som finns till försäljning ingår i ljudboksabonnemanget, titlar från förlag som Storyside och Earbooks (som av en ”slump” sedan en tid ägs av Storytel) går endast att styckeköpa. Storytels egna ljudboksförlag är dock inte de enda som saknas i abonnemangskatalogen, även titlar från Ordfront Ljud och en del mindre ljudboksförlag verkar endast gå att köpa i dagsläget.

Själva sajten följer Adlibris nyligen genomförda designomgörning, det är en ren, modern och snygg design, och har man bara kopplat ett kontokort till sitt Adlibriskonto görs köp väldigt enkelt. Detsamma gäller på mobilsajten, där även en bra funktion finns som känner av att jag har surfat dit på min iPhone och från mitt bibliotek då erbjuds direktlänkar till appen där jag genast kan ta mig an att börja läsa eller lyssna på böckerna jag köpt eller lagt till via ljudboksabonnemanget.

Funktionaliteten i e-boksläsaren är rätt standard, det finns de vanliga skärmlägena vit, sepia och natt, det går att byta mellan tre typsnitt samt ändra storlek på texten. Efter att ha vant mig att läsa i iBooks saknar jag dock en scrollfunktion för text. Värt att notera är att vare sig Adlibris Mondo eller Bokusägda konkurrenten Ditos e-boksläsare klarar av att hantera e-böcker nedladdade från andra ställen än den egna butiken, något däremot Bokon och iBooks klarar – Bokon klarar till och med av att hantera kopieringsskyddade biblioteksböcker.

Ljudböcker ska endera kunna streamas eller laddas ner till ett offlineläge. Det senare verkar dock vara ansatt av en bugg, jag testade med flera titlar, både av ljudböcker som jag styckeköpt samt sådana som ingick i månadsabonnemanget, och fick på tisdagskvällen enbart felmeddelanden. När jag provade igen på onsdagsmorgonen fungerade det dock, så förhoppningsvis rör det sig bara om en barnsjukdom. Att streama böcker gick fint, utöver vanliga framåt- och bakåtspolningsknappar finns en 30 sekunder bakåt-knapp samt en funktion för att spela upp boken i 1,5 gångers hastighet. Denna verkade dock inte fungera i streamingläget, åtminstone gick den inte att klicka på i de två böcker jag testade med.

Sammanfattningsvis känns Adlibris Mondo som en butik/tjänst med potential, särskilt den breda ambitionen är lovande, men att appen saknar funktioner för köp av böcker och inte ens har funktionalitet för val av ljudböcker inom månadsabonnemanget är trist, liksom att den enbart hanterar ljud- och e-böcker köpta inom Adlibris eget ekosystem. Att man inte kan handla i appen beror med all säkerhet på att Adlibris inte är sugna på att ge Apple 30 procent av intäkterna, men Apples 70/30-regel borde vad jag förstår inte gälla abonnemangstjänsten så länge det inte går att teckna prenumerationen i själva appen. Så verkar åtminstone fallet vara hos Storytel, alla abonnemang hos dem måste startas på sajten, därefter kan man logga in i appen och börja använda den.

En avslutande fundering: I mitt inlägg nyligen om boomen för digitala ljudböcker ställde jag följande fråga med anledning av att Storytel i år köpt ljudboksförlagen Earbooks och Storyside: Att ett och samma företag både producerar, distribuerar och saluför böckerna kan bli problematiskt – vad händer om en ny streamingaktör kommer in på marknaden, riskerar de att tvingas betala dyrare för Storytels “egna” titlar då?

Jag ser två möjligheter: Endera så är detta precis vad som nu har hänt i och med att Earbooks och Storysides titlar inte finns med i Adlibris Mondos ljudboksabonnemang, eller så har Bonniers valt att inte sluta något avtal med dessa förlag innan tjänsten lanserades, eftersom de inte ville visa konkurrenten vad de hade på gång.

Oavsett vilket så har temperaturen på den svenska ljudboksmarknaden nu skruvats upp betänkligt, och det på mer än ett sätt. Välbehövligt och spännande!

——

Fotnot: I vintras testade jag även den konkurrerande e-bokstjänsten Bokon. Förra sommaren testade jag Adlibris e-boksläsare Letto i två inlägg.

UPPDATERING: Ju mer jag tänker på det, desto mer kan jag inte komma ifrån att det känns som ett stort misstag av Adlibris (och Dito) att inte satsa på att göra e-boksläsaren i appen fullvuxen. Visserligen känns det lite fjantigt att jämföra med den fysiska världen, men nu blir det som om vi skulle ha olika bokhyllor för böcker beroende på vilken bokhandel vi har köpt dem i. Här är Schibstedägda e-boksbutiken Bokon ett föredöme, som inte bara har byggt en app som klarar av att hantera e-böcker inskaffade på andra ställen, utan även fungerar för krypterade biblioteksböcker.

Om Adlibris fixade det, och gjorde detsamma för ljudböcker samt ordnade så att abonnemangstjänsten fungerar på samma sätt som Storytel, skulle de sitta på en riktigt vass tjänst som ingen svensk aktör skulle kunna matcha. Jag hoppas att det vi nu har fått se bara är ett första steg.

UPPDATERING 2: Jag angav tidigare en siffra för hur många ljudbokstitlar som fanns i Mondos bibliotek, men jag plockade bort den biten på onsdagskvällen då jag insåg att den var missvisande, jag kollade enbart antalet skönlitterära titlar. Tyvärr hittar jag inget sätt att hitta en totalsiffra, det verkar inte gå att sortera på hela utbudet utan enbart utifrån kategori, och då samma titel ofta förekommer i flera kategorier blir det svårt att utifrån avgöra hur stor databasen verkligen är. Bättre att då inte säga något alls i frågan.

In your fucking pocket

En intressant detalj i svallvågorna av Apples lansering av iPhone 5S och 5C – John Gruber har i sin recension av de nya telefonerna prestandatestat dem, och kommer fram till följande:

The iPhone 5S beats my 2008 15-inch MacBook Pro by a small measure in the Sunspider benchmark (with the MacBook Pro running the latest Safari 6.1 beta). The iPhone 5S is, in some measures, computationally superior to the top-of-the-line MacBook Pro from just five years ago. In your fucking pocket.

Samtidigt har sajten Macs future gjort liknande prestandatester, och noterar att iPhone 5S når nästan samma resultat som 2010 års Mac mini.

I vårt hem används en Mac mini inköpt i maj 2009 som mediahubb, och det är en dator som rent generellt utan större problem klarar av allt jag dagligdags kräver i mitt datorliv. Vi har alltså nått en nivå där mobilen i våra fickor på allvar besitter den processorkraft vi behöver för att sköta våra datorbehov, det enda som saknas är möjlighet att busenkelt koppla samman mobilen med en stor skärm och ett tangentbord vid behov. Och med busenkelt menar jag idiotenkla, trådlösa kopplingar utan lagg som bara fungerar.

Jag skulle säga att vi har nått dit om tre år. Sedan tror jag inte särskilt många av oss längre använder det vi i dag kallar ”dator”.

Problemet med ÅÄÖ

Jag har tänkt att jag ska skriva ett uppföljande inlägg om Logitechs externa tangentbord för iPad mini, men har inte riktigt känt mig inspirerad. Så i går kom ett inlägg hos Allt om mac som i mångt och mycket summerar mitt eget omdöme. Litenheten blir helt enkelt ett problem när vi har 28 bokstäver i alfabetet, tangentbordslayouten är i grunden gjord för engelskans 25 bokstäver, och för att klämma in ÅÄÖ på det begränsade utrymmet måste kompromisser i form av halvstora bokstäver göras, kompromisser som gör att skrivhastigheten blir helt uppfuckad.

Jag håller visserligen inte med om att det på grund av detta går fortare att skriva på iPadens virtuella skärmtangentbord än på det externa Logitechtangentbordet, men osäkerheten som hela tiden känns i högerhandens fingrar när jag använder det externa tangentbordet gör att rytmen i skrivandet störs, jag koncentrerar mig mer på att träffa rätt tangenter än att tänka på vad jag ska skriva. Och då blir slutsatsen ändå att jag föredrar det virtuella tangentbordet, för faktum är att den lägre skrivhastighet som det ger inte enbart är av ondo.

Men det är ämne för ett annat inlägg. Återkommer.

Test: E-bokstjänsten Bokon

Det har inte skrivits så mycket om Dito- och Adlibris-utmanaren Bokon tycker jag. E-bokssajten, som fick stor förhandsinfo i branschmedia när planerna presenterades i början av hösten, lanserades utan några större pukor och trumpeter ett par dagar före jul.

Mitt intryck av Bokon hittills är gott. Sajten och den tillhörande appen är lättanvänd, det går att göra e-boksköp direkt även i iPhone- och iPadappen vilket inte hör till vanligheterna – Apple tar ju 30 procent av försäljningskakan i appar vilket gör att de flesta andra bygger halvmesyrslösningar där man får sköta själva inköpen via webben och sedan ladda ner böckerna i appen i efterhand. Detta torde medföra att böckerna säljs med mindre marginal hos Bokon vilket knappast gynnar förlag och författare, men ur läsarens synvinkel är det oslagbart enkelt att kunna göra enklicksköp. (OBS! Se uppdateringar i botten av inlägget)

Den inbyggda bokläsaren i Bokons app stöder biblioteksböcker. Tidigare har man varit hänvisad till att läsa bibliotekslånade e-böcker för iPhone/iPad i appen Bluefire Reader, men nu finns alltså ett alternativ. Och det verkar fungera bra dessutom, jag har haft vissa problem med sidnumreringen i Bluefire när jag läst lånade böcker, den har inte skalats om när jag ändrat teckenstorlek på texten, men i Bokon-appen fungerar det hittills utan problem. Och det är så klart smart av Bokon att erbjuda den här möjligheten, får de sina användare att läsa alla sorters e-böcker i sin app är chansen större att man även köper titlar ur butiken som finns på samma ställe.

E-boksbutiken i appen verkar dock inte helt buggfri. Valde jag att gå in katalogens kategorier för deckare respektive skönlitteratur returnerades bara ett felmeddelande och tomma kataloger som svar. Förhoppningsvis är det bara barnsjukdomar.

Det finns även en ”skicka dina köp till Kindle”-funktion som kan vara nyttig för ägare av Amazons läsplatta – Kindle stöder ju inte epub-formatet vilket är det härskande för e-böcker i Sverige. Att då erbjuda en inbyggd konverterare är piggt. Då jag inte äger någon Kindle själv har jag inte testat funktionen, men jag såg i en kommentar hos Enligt O, som också har testat Bokon, att konverteringen tyvärr inte verkar fungera helt fläckfritt ännu. Precis som med biblioteksfunktionen i appen är dock Kindlekonverteraren ett bra mervärde för tjänsten.

Slutligen det här med Bokons premiärdatum. Jag kan inte riktigt förstå varför de valde att slå upp portarna på förmiddagen fredagen före en närmast rekordlång julhelg. Starten drunknade helt i de potentiella användarnas julstökande, och mediernas kultur- och nöjessidor var vid det laget redan färdiggjorda för hela jul- och mellandagsveckan. Visserligen hade Bokon lovat att tjänsten skulle lanseras före jul, men jag tror ändå att de hade tjänat på att svika det löftet och väntat till efter helgerna. Hade de hoppats att användarna skulle flockas framåt julaftonskvällen när alla läs- och surfplattor som legat under granarna skulle fyllas med innehåll? Kanske, men då måste de ju känna till sajtens existens också.

Men oh well. Vad gör det om hundra år.

UPPDATERING 1: På Twitter uppmärksammas jag om att Bokon lägger på 30 procent på försäljningspriset när man handlar i appen på iPhone/iPad, tvärt emot det jag skrev ovan så är det alltså inte alls särskilt bra ur läsarens synvinkel. Jag skulle till och med säga att det är riktigt dåligt, eftersom det inte ges någon information i appen om att priserna är betydligt högre där än om man gör köpet på Bokons sajt. Det finns en punkt där detta uppmärksammas på Bokons supportsidor, men supporten finns bara på webben, inte i appen. Och går man in på Bokons sajt från webbläsaren på en iPhone/iPad, får man först upp en ruta där man föreslås använda deras app i stället. Inte heller då ges någon info om att priserna stiger väsentligt om man väljer att göra detta.

UPPDATERING 2: Får nu via Twitter även höra argumentet att det inte är Bokon som agerar fult utan Apple, eftersom de i sina Appstorevillkor anger att man inte får skriva i en app att priserna är lägre någon annanstans, exempelvis på webben. Det är så klart ett fjantigt (och av många kritiserat) agerande av Apple, men jag tycker ändå att skuggan faller främst över Bokon, för den enda som straffas i det upplägg som de har valt är kunden. De har valt att ha en e-boksbutik i sin iPhoneapp, men de är inte själva villiga att ta kostnaden för det valet, utan lägger i stället kostnaden på kunderna utan att dessa får veta det. Varför de inte får veta det tycker jag är sekundärt, det hade varit ärligare att i stället göra som exempelvis Dito och strunta i en iPhonebutik helt, och hänvisa helt till webben om man vill handla. Det bästa sättet att protestera mot Apples regler måste ju vara att vägra spela enligt dem, inte att lyda och låta kunderna ovetandes ta smällen?

UPPDATERING 3: Se även mitt uppföljande inlägg, där Bokons vd svarar på min kritik.

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en ”riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en ”riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!

Test: Adlibris Letto och biblioteksboken

När jag gjorde mitt test av läsplattan Adlibris Letto förra veckan konstaterade jag att det går att läsa bibliotekslånade e-böcker på den, men nöjde mig där och gjorde inget test av hur det går till. Men så hade Johanna länkat till mitt inlägg i Facebookgruppen E-böcker i Sverige, och en fråga inkom:

Kan han inte testa bibliotekslån till letton och recensera det? En låntagare hade köpt letto och kom till bibblan idag och sa att det inte fungerade som adlibris säger att det ska. Vore bra att veta hur som är vad eller ja.

Jag hade visserligen redan packat ner Letton i sin låda och var bokstavligt talat på väg till posten för att skicka tillbaka mitt testexemplar när jag såg det där, men hejdade mig i steget, sprättade kuvertet och trädde åter i allmänhetens tjänst.

För att låna e-böcker från biblioteket och läsa dem på Letton måste du gå omvägen via datorn. På en del andra läsplattor, samt på surfplattor, kan du ordna så att lånen sker direkt i plattan, men av någon anledning fungerar inte det här.

Adlibris har en guide på sin sajt om hur du går tillväga, och det inbegriper tyvärr det rätt erbarmliga programmet Adobe Digital Editions. Att det måste användas beror på att e-böcker som lånas på biblioteket använder Adobes teknik för kopieringsskydd, det är alltså inte Adlibris själva som är boven i dramat, snarare systemet som sådant.

Hur det går till i korthet: Låna boken via ditt biblioteks eller Elibs bibliotekssida, ladda in boken i Adobe Digital Editions (där du måste skaffa ett konto om du inte redan har det), koppla in Letton och vänta på att enheten Cybook Gen5 ska dyka upp i vänsterspalten, vilket är fabriksnamnet på Letton. Därefter är det bara att dra över låneboken från biblioteksfliken till Cybook-fliken. Koppla sedan loss Letton och börja läs. Själv lånade jag Tomas Bannerheds Augustprisvinnare ”Korparna” när jag testade, en bok som jag nu har 27 dagar på mig att läsa ut innan den slutar fungera.

En sak som irriterar är att det inte går att hitta någon information om hur man hanterar bibliotekslån i den pdf-manual som medföljer i Letton, man måste gå till Adlibris sajt för att hitta infon, och inte heller där är den särskilt iögonfallande – välj först fliken för Letto, klicka sedan på Frågor & svar i vänsterspalten, scrolla därefter ner en bit och välj De vanligaste frågorna under Adlibris Letto-rubriken och därefter ligger biblioteksinstruktionerna som fråga två.

Är det krångligt att ladda in bibliotekslånade e-böcker på sin Letto? Det beror på vad man jämför med. Det är tveklöst krångligare än att köpa e-böcker från Adlibris inbyggda butik, men inte krångligare än att det går att hantera. Jag tycker heller inte att det är upprörande att Adlibris gjort det enklare att köpa böcker på plattan än att få in låneböcker i den – det är väl självklart att de först och främst vill sälja böcker. Om det är så att Adlibris säljare har svajat på den punkten när de marknadsfört plattan, vilket Eva Wieselgren på GP verkar ha råkat ut för, blir läget så klart ett annat, men i grunden tycker jag inte att det är så konstigt. Ja, det inbegriper att det måste finnas en dator och en usb-sladd tillgänglig för att koppla ihop det hela, men det innebär också att boken ifråga kan läsas helt kostnadsfritt i stället för att kosta drygt 150 kronor (som i fallet med Bannerhed). Det är knappast skandalöst.

Men hanteringen av biblioteksböcker sätter fingret på det jag tycker fortfarande är ett problem med e-böcker och dess läsenheter – handhavandet är fortfarande för krångligt och tekniskt för många. Visst, det har blivit bättre och Letton är ett steg i rätt riktning, men det är så uppenbart att man bara behöver skrapa på ytan för att se att det fortfarande är en teknisk pryl det handlar om, en teknisk pryl skapad av it-tekniker med minimal kontakt med slutanvändare.

Ta bara den här detaljen med att Letton heter Cybook Gen5 när den dyker upp som en enhet i Adobe Digital Editions-programmet. Så onödigt och förvirrande, och samtidigt ett tydligt tecken på att den här marknaden fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

——

UPPDATERING: Fick en intressant kommentar – det verkar som att åtminstone vissa faktiskt har Lettos som heter just Letto när de dyker upp i Adobe Digital Editions. Låt oss hoppas att exemplaret jag fick mig tillsänt mig från Adlibris tillhör minoriteten och att Cybook Gen5 är ett namn som endast få måste dras med.

Test: Adlibris Letto

Adlibris nysatsning på läsplattan Letto drog igång för en månad sedan. Version 2.0 av den tidigare floppen (sorry, man kan inte kalla den halvdana 2010-satsningen för något annat) innehåller en försvenskad läsplatta från franska Bokeen, samt en e-boksbutik i själva plattan. Det är egentligen detta som gör nya Letto unik, det är den enda dedikerade läsplattan i Sverige där det går att köpa e-böcker på själva enheten, utan inblandning av mer eller mindre krånglig synkprocedur via datorn.

OBS: När jag skriver läsplatta menar jag just detta, alltså inte surfplatta/pekdator/pekskärm/kalladetvadfanduvill à la iPad eller Samsung Galaxy. På den sortens enhet går det ju sedan tidigare att köpa böcker direkt via exempelvis iBooks på iPaden eller Bokus Dito-app på Androidenheter. En läsplatta är för mig en pryl skapad speciellt för läsning och bygger på en skärmteknik kallad e-ink eller e-bläck, vars för- och nackdelar jag återkommer till.

När det gäller handhavandet är Letton ungefär som förväntat. Letton, som kostar 1395 kronor att köpa från Adlibris, har pekfunktionalitet, så det mesta av interagerandet sker denna väg. Det här är dock inte den sorts pekskärm du vant dig vid på mobilen eller surfplattan, det här känns som ett besök från det förra millenniet när det gäller responsivitet, det går segt och känns sällan som att skärmen och jag är överens om vart mitt finger befunnit sig. Men det går i alla fall att peka. Vill man kan man även använda sidoknapparna längs ramens långsidor för att bläddra i boken man läser.

Enklast köper man alltså böcker via Adlibris egen e-boksbutik. Utbudet är minst sagt så där, men det kan inte Adlibris lastas för utan snarare den svenska bokbranschen, som inte visar något större intresse för att skapa en fungerande e-boksmarknad. Köpen genomförs utan större problem och har man väl kopplat sitt kreditkort till kontot är det i princip one click-shopping därefter. Böckerna kopplas inte till själva läsplattan, utan till ditt konto hos Adlibris. Det medför att du kan ladda ner dina köpta titlar även till andra enheter och läsa dem var du vill, mer om även det lite senare.

Det går också att föra över e-böcker och andra sorters texter via den medföljande usb-kabeln från datorn. Pdf-filer stöds, men när jag laddade över slutkorret av vår föräldrabok påstod Letton att filen var korrupt, en korrupthet som dock inte hindrade vare sig min dator, iPad eller iPhone från att öppna och läsa den utan problem. När jag testade med en annan pdf och laddade över till Letton för ett nytt test fungerade det dock att läsa, så det går, om än inte riktigt jämt.

E-böcker lånade på biblioteket går också att läsa, men det går inte att som på en surfplatta ladda ner dem direkt via webbläsaren (jo, Letton har en sådan, om än väldigt rudimentär) utan man måste gå omvägen via datorn. Det här är en omväg som Adlibris verkar ha lagt in själva om jag tolkar Eva Wieselgren på Göteborgs-Posten rätt, något som låter en smula sniket om så är fallet, men Adlibris har så klart rätt att strypa programvaran på sin egen produkt bäst de vill.

Praktisk läsning så. Jag köpte Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” i butiken, och började läsa. Först tyckte jag att det gick bra, men efter bara några minuter började jag störa mig på ljusstyrkan i skärmen. Eller snarare avsaknaden av sådan. Premiärläsningen skedde när jag skulle gå och lägga mig, och och vi har i ärlighetens namn inte särskilt starka sänglampor i vårt sovrum, men jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt att läsa i skenet som avges från lampan på mitt nattduksbord. Men nu blev det svårt.

Jag tycker helt enkelt att skärmen på Letton är väldigt mörk. Och då kommer vi till det här med e-inkskärm kontra bakgrundsbelyst skärm (som datorer, surfplattor och mobiler har). Det brukar ibland hävdas att e-inkskärmar är överlägsna för ögonen när det kommer till läsning, eftersom det ska vara bättre för ögonen. Pekskärmen saknar bakgrundsbelysning och tröttar varken ut ögonen eller reflekterar solljus. Blixtsnabba sidvisningar och knivskarp kontrast gör att du glömmer bort läsplattan och helt kan sjunka in i texten, som Adlibris uttrycker det i manualen till Letton.

Personligen anser jag det vara rent nonsens. Och att kontrasten skulle vara knivskarp – nja. Skärmens upplösning är 800×600 pixlar fördelat på 6 tum, vilket gör att man mycket väl ser de enskilda pixlarna och knappast misstar skärmen för en boksida. Nedan syns inledningen av kapitel tre till ”Metro 2033” på dels en Letto och dels en iPad (på vilken jag installerat Adlibris nya e-boksapp samt laddat in samma bok). På Letton går det inte att ändra ljusstyrkan, på iPaden har jag dragit ner ljusreglaget så långt det går. På bilden, tagen i mitt vardagsrum i normalt dagsljus, ser kanske inte skillnaden så stor ut, men tro mig – i verkligheten är den påtaglig.

Ett nattläge finns också inbyggt i Letton. Sådana fungerar oftast väldigt bra på bakgrundsbelysta skärmar, då man med svart bakgrund och vit text får god möjlighet att läsa även med släckt lampa utan att resten av rummet lyses upp av ett spöklikt sken, något som lätt blir fallet annars – en iPad blir exempelvis rena strålkastaren i ett i övrigt mörklagt sovrum. Men i och med att Lettons skärm inte alls lyser förstår jag inte vad tanken med nattläget är. Det blir till och med ännu svårare att läsa på Letton i detta läge om inte belysningen i övrigt är god.

Dessutom fungerar inte nattläget alls på åtminstone ”Metro 2033”, eftersom delar av texten försvinner. Det är möjligt att den biten egentligen inte handlar om ett fel i Lettons hårdvara utan rör sig om en formateringsmiss i bokfilen, men även om så är fallet är det ett underbetyg för Letton att texten tappas bort, eftersom hela texten syns när jag ändrar till nattläget i Adlibris app för iPaden. Notera de stora skillnaderna i hur textmassan ser ut på Letton och iPaden ser ut nedan. Och det rör sig alltså inte om att texten har fått ett antal extra tomrader på Letton, meningarna som borde stå i tomrummen är helt enkelt osynliga.

Nattlägesbilden visar även det enda område där Letton verkligen glänser, eller rättare sagt inte gör det, tack och lov. Den matta skärmen gör precis som Adlibris skriver att det går rätt bra att läsa i solljus, till skillnad från på iPadens glasskärm, som är rätt hopplös i det avseendet och ger tydliga reflektioner även från relativt svaga ljuskällor.

Bortsett från när det gäller läsning i starkt solljus bjuder knappast Lettons svartvita, rätt pixliga skärm på några visuellt trevliga upplevelser. Så här ser exempelvis titelsidan ut för min egen ”Dannyboy & kärleken” i e-boksbutiken. Nog har jag sett den där framsidan vackrare återgiven på annat håll.

Slutsats: Det är lätt att tro att jag är i och med det här är väldigt negativt inställd till Adlibris Letto-platta. Både ja och nej. Personligen tycker jag att e-inkskärmar är rätt undermåliga och även i övrigt lämnar hårdvaran mycket att önska i form av kvickhet och elegans, men det sorgliga är att Letton faktiskt är en bra dedikerad läsplatta, inom sin produktkategori och sitt prisläge tillhör den toppskiktet. Det är så här den här marknaden ser ut.

Kommer jag att köpa en privat Letto för eget bruk? Nej. Jag har redan slutat läsa ”Metro 2033” på den, i stället avnjuter jag denna Moskvadystopi på min iPad i sängen om kvällarna i stället, med nattläget i Adlibrisappen påslaget.

——

Hösten 2009, när de första läsplattorna släpptes på den svenska marknaden, gjorde jag och Johanna ett test i ett avsnitt av DJtv. Vi har även pratat om iPad som läsplatta i ett annat avsnitt.

UPPDATERING: Kolla även gärna in den andra delen av testet – Adlibris Letto och biblioteksboken.

DJtv #61 – Läspaddan

Vi tycker inte att iPad är en läsplatta. Det är en pekdator, rätt och slätt. Men trots detta väljer vi den här veckan att göra just det – recensera vår låne-iPad som en läsplatta. Hur är det egentligen med den bakgrundsbelysta skärmen kontra riktiga läsplattors e-ink? Är den inte förfärligt tung? Hur beter man sig för att läsa svenskköpta böcker på den här amerikanska tingesten? Och varför kan den orsaka blindhet om natten? Svar på de frågorna, plus några till, bjuder vi på i veckans DJtv.

Böcker (vars tyngd) vi oftast refererar till i veckans avsnitt:
Christoffer Carlsson: ”Fallet Vincent Franke”
PO Enquist: ”Ett annat liv” (0,72 kg)
Per Hagman: ”Vänner för livet” (0,79 kg)
Stieg Larsson: ”Luftslottet som sprängdes” (1,1 kg)
Lars Norén: ”En dramatikers dagbok” (1,3 kg)

Recensionen av läsplattan Nuut i DJtv #37.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

DJtv #37 – E-bokmässan

För att hedra bokmässans sista dag väljer vi att gå händelserna i förväg och publicera veckans DJtv redan på söndagen. I dagarna fyra har vi hängt på bokmässan i Göteborg, och lyssnat på talet om framtiden och e-böckernas intåg. Och för första gången i svensk historia har en läsplatta nu lanserats på marknaden. I veckans avsnitt tar vi oss därför en kritisk titt på Nuut, som underverket heter, och levererar ett tyvärr inte allt för imponerat slutomdöme.

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Produktsida för Nuut
Mer info om Nuut
Produktsida för iPod Touch

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.