Med avstamp i den där konstiga texten i Resumé för en tid sedan om Bonniers klimatpocketsatsning, skrev jag för någon vecka sedan en krönika om e-bokens utveckling i Sverige kontra USA. I går publicerades den i Upsala Nya Tidning. Den är en smula kapad från mitt original på grund av utrymmesskäl, men check it out vetja.
Kategori: Teknik
Är bara en av 20 iPadägare kvinnor? Knappast.
Alltså – den här KTH-uppsatsen som valsat runt i svensk press i går och i dag och nu gjort det till en vedertagen sanning att 95 procent av alla iPadägare i Sverige är män – borde inte någon ha kollat en smula hur undersökningen gått till innan dess slutsatser basunerades ut som fakta? Eller åtminstone funderat över om meningen 95 procent av respondenterna är män ens betyder att 95 procent av svenska iPadanvändare är män? För det gör den ju inte. Den meningen säger bara att 95 procent av deltagarna i undersökningen var män, punkt slut.
Jag betvivlar visserligen inte att majoriteten av iPadägarna är män, men att de skulle utgöra 95 procent – nej. I sånt fall är Sverige extremt annorlunda jämfört med exempelvis USA, där det i dag presenterades en ny undersökning som visade att det är 56/44 i männens favör. Troligen är övertaget för män högre i Sverige eftersom iPaden funnits här kortare tid och män oftare tenderar att vara early adopters när det gäller ny teknik, men ändå, så stor är knappast diskrepansen.
Kollar man runt lite på nätet ser man att uppsatsförfattarna sökt efter deltagare på olika teknikforum, bland annat på 99.se och Macworld. Jag har inga siffror på det, men något säger mig att man knappast får ett tvärsnitt av den svenska befolkningen om det bara är där man har letat, vare sig när det gäller kön eller teknikvana. En av författarna till uppsatsen skriver för övrigt själv i Svenska Dagbladets kommentarsfält att hon tycker att det är olyckligt att texten vinklats på uppgiften om 95 procent män.
Faktum är att jag tycker att flera av resultaten i undersökningen blir en smula svajiga med tanke på hur urvalet gått till. Kan man inte exempelvis ana att siffran som säger att 13 procent av iPadägarna har jailbreakat sin platta är en smula hög, med tanke på att de som svarat i stor utsträckning hänger på teknikforum?
——
Fotnot: Jag skulle gärna vilja säga att det enbart är för att jag ogillar slapp papegojjournalistik som jag skriver det här inlägget, men det handlar också om att jag presenterat en annan bild av iPadägarnas kön i den här debattkrönikan för Upsala Nya Tidning i slutet av februari. Bara så ni vet.
Kärlek i ett litet aluminiumskal
Läser en kärleksförklaring till Powerbook 12″ hos brittiska Macworld, och de varma känslor den för fram hos sina ägare, trots att den sedan länge är utkonkurrerad och dagens Appledatorer gör frivolter runt den.
Jag är exakt likadan själv. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna säga att jag älskar en dator igen på det sätt jag kände och alltjämt känner för min PB12.
I dag tjänstgör den som tv-dator i Berlin. Tuffar på trots snart sju år på nacken.
DJtv #61 – Läspaddan
Vi tycker inte att iPad är en läsplatta. Det är en pekdator, rätt och slätt. Men trots detta väljer vi den här veckan att göra just det – recensera vår låne-iPad som en läsplatta. Hur är det egentligen med den bakgrundsbelysta skärmen kontra riktiga läsplattors e-ink? Är den inte förfärligt tung? Hur beter man sig för att läsa svenskköpta böcker på den här amerikanska tingesten? Och varför kan den orsaka blindhet om natten? Svar på de frågorna, plus några till, bjuder vi på i veckans DJtv.
Böcker (vars tyngd) vi oftast refererar till i veckans avsnitt:
Christoffer Carlsson: ”Fallet Vincent Franke”
PO Enquist: ”Ett annat liv” (0,72 kg)
Per Hagman: ”Vänner för livet” (0,79 kg)
Stieg Larsson: ”Luftslottet som sprängdes” (1,1 kg)
Lars Norén: ”En dramatikers dagbok” (1,3 kg)
Recensionen av läsplattan Nuut i DJtv #37.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Framtiden tillhör inte läsplattan
Så har då e-bokskriget brutit ut, om man får tro Resumé. Norstedts lanserar i dag en läsplatta i samarbete med Bokus där man får sju e-böcker på köpet, och den litterära agenten Joakim Hansson hintar på Twitter om att valet av lanseringsdag knappast är en slump, månne har Bonnierförlagen planerat en liknande e-bokslansering till i morgon.
Och det här är ju så klart jättebra, jag har propagerat för e-böcker ett bra tag nu, och vill dessutom hävda att min e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” är Sveriges för tillfället hetaste e-bok, eftersom den har laddats ner snart 700 gånger på mindre än en vecka. Nej, jag tar visserligen inte betalt för den – även om man gärna får köpa e-boken på traditionellt vis också eller donera pengar om man vill på nedladdningssidan – men det visar ändå att det finns ett intresse för den, människor har tagit sig tid nog för att ladda ner och börjat läsa.
Och det är just av den här anledningen jag tror att storförlagens storstilade lanseringar av läsplattor och e-böcker till paketpris kommer att bli en parentes i den digitala litteraturhistorien. Den specifika läsplattan var redan tidigare en nischprodukt som vägrade ta ordentlig fart, och det blev knappast bättre när Apple lanserade sin iPad häromveckan, sällan har väl en produkt förpassats till stenåldern så fort som Kindlen gjorde den 28 januari när Steve Jobs äntrade scenen. Framtiden ligger i produkter som klarar alla sorters media, samt i att distribuera filer som kan läsas överallt. ”Läsplattor” kommer aldrig att bli en bred produkt, något alla de teknikföretag som det senaste halvåret spottat ur sig mer eller mindre otympliga tekniska tingestar lär bli varse. Det är ett slitet gammalt uttryck – men framtiden tillhör multimediamaskinen, prylen vi kan använda till all vår mediakonsumtion, inklusive traditionell läsning.
Den bästa maskinen vi har i den riktningen på marknaden i dag heter iPhone. Det är en produkt som bokbranschen hittills fnyst åt eller velat ”glömma” eftersom de inte har kunnat använda sina kopieringsskydd på den. Men siffrorna från min nedladdningsstatistik är tydlig – 90 procent har laddat ner den variant jag gjort specifikt för iPhonen, och runt 10 procent har valt filerna jag optimerat för skärmläsning, ”vanliga” läsplattor samt Kindle.
Bokbranschen verkar inte vilja acceptera det, av någon outgrundlig anledning vill de väldigt gärna krångla till det och få oss att köpa en dedikerad produkt som redan är omodern när de borde koncentrera sig på att börja sälja filer till de 350 000 svenskar som i dag äger en iPhone istället. Jag lovar – det är inte jobbigt eller svårt eller bökigt att läsa på den. Tro mig.
——
Uppdatering: Ah, det tog bara timmar innan Bonniers/Adlibris kontrade med sin Letto (som egentligen är en BeBook). För att göra e-boksvärlden ännu krångligare passar de även på att lansera ett nytt filformat kallat lettobok. Nu visar det sig visserligen inte vara värre än att det bara är en epub-fil med annat sorts namn, men det irriterar mig att vi därmed får ännu en filändelse som folk inte kommer att fatta om de kan använda på någon annan produkt. Vilket väl säkert är precis deras avsikt. Argh.
Summa summarum: Norstedts/Bokus varianter är snäppet snyggare än Bonniers/Adlibris, men de ser fortfarande ut som tekniska prylar tagna ur en våt dröm Steve Ballmer hade 2002. Och även om Adlibris vd Pär Svärdson så klart försöker prata ner Apples produkter som undermåliga när det kommer till läsning och prisa e-bläcksläsarna så är jag tämligen övertygad om att han har fel.
DJtv #37 – E-bokmässan
För att hedra bokmässans sista dag väljer vi att gå händelserna i förväg och publicera veckans DJtv redan på söndagen. I dagarna fyra har vi hängt på bokmässan i Göteborg, och lyssnat på talet om framtiden och e-böckernas intåg. Och för första gången i svensk historia har en läsplatta nu lanserats på marknaden. I veckans avsnitt tar vi oss därför en kritisk titt på Nuut, som underverket heter, och levererar ett tyvärr inte allt för imponerat slutomdöme.
Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Produktsida för Nuut
Mer info om Nuut
Produktsida för iPod Touch
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Författande är bara ren matematik
Jag får regelbundet Googlesökningar av slaget antal ord per sida. Inte varje dag, men ganska ofta. Och eftersom jag vill att den här bloggen då och då ska ha en pedagogisk teknikdel med lätta drag av autism, så tänkte jag dyka djupare i det här med författarens behov av siffror.
För nästan exakt en månad sedan skrev jag att min roman för tillfället bestod av 267 349 tecken inklusive blanksteg, vilket gav 173 romansidor (enligt min magiska formel för hur man ställer upp ett romandokument i Word på bästa sätt). Jag skrev också att jag räknat ut att medelordet i boken är 5,34 bokstäver långt (upp från 5,29 i ”Dannyboy”), men jag skrev inte ut något svar på googlingen ovan. En onödig uppgift tänkte jag, det är ju bara att dela teckenantalet med sidantalet och multiplicera med ordlängden.
Men så slog det mig i går att en roman består ju också av rätt mycket luft – eller vita ytor – i form av kapitel som slutar bara några rader in på sida, början på kapitel som börjar en fem-sex rader ner på en sida, dialogstycken som ger mycket vitt och så vidare och så vidare. Det betyder att om man delar antalet tecken med antalet sidor ovan (267349 delat med 173) visserligen får ett korrekt mått på hur många ord en boksida verkligen har i medel, men det är troligen inte det vi har i åtanke när vi drabbas av funderingen hur många ord innehåller en boksida? Troligen ser vi då framför oss en relativt välfylld sida med text från topp till tå, kanske med ett par-tre dialogcitat som skapar luft och spänst åt anrättningen.
Och då är frågan: Hur många ord har en sådan medelsida?
Jag valde ut fem likartade ”standardsidor” ur mitt manuskript, räknade och gjorde ett genomsnitt.
Svaret blev: 345 ord och 1840 tecken per sida.
Så nu behöver ni inte ligga sömnlösa över det längre.
Du och jag
Vi har vandrat vid varandras sida i fyra år och fyra månader, min 12″ Powerbook 1.33 ghz och jag. Vi har varit på ställen som New York, Berlin, Jönköping, Belgrad, Åland, London, Kiruna, Gotland, Gran Canaria och Örnsköldsvik tillsammans, vi har tätt omslingrade bevistat café efter café och vi har laddat ner så mycket tv-serier att vi en gång tvingades åka upp till Macotekets verkstadsbutik i Sundbyberg och byta ut hårddisken.
Men så i går kväll hände det. Vi surfade in på Apple Store efter kvällens fina tillkännagivanden – jag var nervös, tvingades sänka två glas vin men Powerbooken var modig, behövde inte ens dra igång fläkten utan spann tryggt som den bestämda leopard den är. Vi lade finger mot tangent och beställde ett nytt syskon.
För självklart kära Powerbook – en ny familjemedlem betyder inte att du blir pensionerad. Du har varit mitt livs mest långlivade partner, jag har sett mer text växa fram på din skärm än på någon annan dator jag haft, jag har lagrat flera tusen bilder i din mage och ja, jag älskar dig på riktigt och den jag älskar likviderar jag inte eller säljer vidare, den vårdar jag. Du ska få en ny roll, du ska bli ett nav, ett centrum i något som ännu är odefinierat men jag lovar att det blir prestigefyllt om än mindre fysiskt krävande än de uppgifter jag i dag lägger på dig. Ditt nya syskon, lilla 13,3″ Macbook 2.4 ghz, kommer med storken om cirka sju arbetsdagar.
Så ännu har vi lite tid, du och jag.