Det som hamnar på internet stannar på internet. Eller inte.

På tal om recensioner för den delen. Ni vet den där myten som säger att om något hamnat på internet så stannar det där för evigt? Pöh, säger jag bara.

I går behövde jag fräscha upp minnet angående en grej i Roslund & Hellströms ”Edward Finnigans upprättelse”. Titelinfon hos nätbokhandlarna gav inte så mycket, så jag tänkte att jag kollar recensionerna av den, och begav mig till Svensk Bokhandels sajt som har en bra tjänst där länkar till recensioner av böcker som ges ut på svenska samlas.

”Edward Finnigans upprättelse”, som gavs ut hösten 2006, har nio recensionslänkar till olika svenska dagstidningar samlade hos SvB. I dag knappt fem år senare fungerar bara en av dessa nio länkar. Övriga åtta tidningar har endera raderat texten från sina nätarkiv, eller ändrat i sina publiceringssystem så att de gamla länkarna inte längre fungerar.

Det är banne mig inget annat än bedrövligt.

Nördkollo, år tre.

Vi är på Tjärö för Swedish Social Web Camp, mer känt som SSWC, för tredje året i följd. Efter fjolårets stugboende, då jag även höll i en egen session, har vi i år återgått till rötterna och bor i tält. Tage har skött sig över förväntan, han är nog den som har sovit bäst i vårt lilla krypin, medan hans föräldrar har vänt och vridit på sig varv efter varv. Men å andra sidan har han ju klivit upp strax efter klockan fem båda gryningarna, så att vi haft svårt att sova gör ju inget.

I går var TV4 på plats och gjorde ett inslag om nördkollot. Jag vet ärligt talat inte om det sändes i riksupplagan eller bara i lokalsändningarna i Blekinge, men här är hur som helst inslaget inbäddat. Tage hänger med får och undersöker den tekniska utrustningen. Ungefär som vanligt, med andra ord.

Webbn%C3%B6rdar%20intar%20Tj%C3%A4r%C3%B6%20f%C3%B6r%20hajk

Två nätter i tält får dock räcka. Framåt seneftermiddagen tar vi båten till fastlandet och hyrbilen till Köpenhamn, och sover på hotell till på söndag, innan vi flyger tillbaka till Berlin på eftermiddagen. Någon måtta på frilutslivet får det vara.

DJtv #69 – iPadspecial

Nämen!

Ett DJtv-avsnitt! Visserligen ett som inte handlar så där jättemycket om litteratur utan mest om iPad, och dessutom är Johanna i stort sett frånvarande av logistiska skäl, men ändå! Okej, vi kör:

Efter att under en vecka i New York levt endast med en iPad var en utvärdering på sin plats. Och eftersom iPad även är en utmärkt e-boksläsare kändes DJtv som ett lämpligt forum. Dessutom för att vi ska få den äkta DJtv-känslan: Johanna bjuder på ett bra tips på New York-litteratur.

PS. Det här avsnittet är inspelat på min iPhone 4, därefter redigerat i iMovie på iPaden och direkt uppsänt till Youtube. Vanligen brukar jag redigera i iMovie på datorn, därefter exportera filen och till sist sända upp den till Youtube. Tycker nog personligen att resultatet blev lite sämre, bilden känns ryckigare, sämre renderad. Ännu ett problem med iPaden, således.

Jag presenterar: Facit över svenskarnas e-boksvanor!

Inte särskilt många svenskar läser e-böcker ännu, men när de gör det, i vilken form läser de och på vilken plattform? Det slog mig att jag ju sitter på en del statistik i ämnet som kanske kan ge ett delsvar, i och med att jag håller koll på hur mina e-böcker har laddats ner från min sajt. Alltså satte jag min kära hustru på att i går kväll göra ett par fina Exceltårtbitar utifrån mina siffror. Här följer resultatet, med inledande förklaringar:

Min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” lades upp som fri e-bok i februari 2010, och har sedan dess laddats ner cirka 2500 gånger. Ursprungligen erbjöd jag bara en epub-fil samt en mobi-fil och inget annat. Efter några veckor påpekade dock en läsare att det gick att skapa epub-filer som är speciellt anpassade för iPhone och iPad, varefter jag även fixade en sådan. Den filen har sedan dess varit den i särklass mest nedladdade. Men eftersom den inte fanns med från dag ett blir siffrorna gällande de två epub-varianterna en aning skeva, hade alla tre filerna publicerats samtidigt hade troligen iPhone/iPad-tårtbiten dominerat. Hur som helst fördelar sig siffrorna som följer: 44 procent vanlig epub, 41 procent iPhone/iPad-epub samt 15 procent mobi.

Min debutroman ”Dannyboy & kärleken” lades upp i i slutet av mars 2011, och har alltså bara funnits tillgänglig i knappt fyra månader. Den har under den perioden laddats ner knappt 500 gånger. Här tillgängliggjordes de tre formaten samtidigt, och nedladdningsfördelningen bör alltså vara helt korrekt. Den särskilda iPhone/iPad-varianten av epubfilen leder stort på 47 procent, följd av den vanliga epub-filen på 31 och med mobi-filen på sista plats med 22.

Hur det kommer sig att mobi-procenten är högre för ”Dannyboy & kärleken” jämfört med ”Vi har redan sagt hej då” har jag inget definitivt svar på, men tidsaspekten kan spela in. Mobi, eller Mobipocket som formatet egentligen heter, är det format som Kindle kan tolka vid sidan av Amazons eget kopieringsskyddade format AZW. Antalet Kindlar som köpts av den e-boksläsande publiken i Sverige är med all sannolikhet betydligt större nu än det var i början av förra året då jag lade upp ”Vi har redan sagt hej då”. Därmed har troligen också intresset för mobi-filer ökat. Någon annan förklaring kan jag inte se, ja, förutom möjligen slumpen då.

Så, det var mina siffror. Någon med andra erfarenheter?

Lördagen i länkar

New York-veckan går in på slutdagen, vi ska packa och checka ut från Chelsea Hotel, äta frukost på en diner i Tribeca som Johanna valt ut och sedan promenera längs High Line. Särskilt mycket mer hinns nog inte med, åtminstone inte om Johannas föräldrar får råda, planet går hem klockan sju i kväll men de verkar vilja ha väldigt god marginal ut till flygplatsen.

Jag har ju inte bara semestrat här under veckan, jag har recenserat Jens Lapidus ”Livet deluxe” för UNT också, samt begått frilansardebut för Internetworld med en rapport från konferensen 140Conf som vi ju bevistade i dagarna två.

Avslutningsvis: Tage i tisdags, när han pekar ut New Jersey för sin mormor från 86:e våningen i Empire State Building.

20110617-065155.jpg

#140conf

Vi är på konferens i dag och i morgon, Johanna och jag, #140conf, om allt går väl här i världen kommer en rapport från min iPad hos Internetworld på fredag.

Eftersom jag inte vill spoila något, jag får ju betalt för bövelen, nöjer jag mig att konstatera att det var väldigt trevligt att ta tunnelbanan upp till 86:e gatan utan barn i morse och känna sig som en vuxen, arbetande människa för en dag. Att dessutom kunna göra det med en pappersmugg Starbuckskaffe i handen och känna sig som en New York-klyscha gjorde inte saken sämre.

Just ja. Jo, jag har enbart tagit med mig min iPad till New York, en vecka utan min Macbook Air, ett experiment för att se hur långt den räcker. Juryn överlägger fortfarande, men nej, någon fullgod datorersättare är iPaden inte ännu, långt ifrån. Det mesta går visserligen att göra – dock inte allt – men det tar extra tid och gör mig mest bara irriterad. Men en fullödig utvärdering kommer, möjligen i videoform. Håll ut!

Apple och e-boken

Just det ja, en till grej om Apple angående keynoten i tisdags kväll. En siffra som presenterades i förbigående var att Apple nu sålt 130 miljoner e-böcker genom iBookstore. När iPad 2 presenterades i början av mars berättade Steve Jobs att de då nått 100 miljoner.

På tre månader har alltså ytterligare 30 miljoner exemplar sålts. Det ger en årssiffra som i dagsläget hamnar på 120 miljoner exemplar, vilket alltså pekar på en ökning av försäljningen. Men då ska man komma ihåg att företaget under den här senaste tremånadersperioden också sålt en sjuherrans massa iPadar, i runda slängar uppåt tio miljoner. Trots att antalet iPads ökar kraftigt, ökar alltså försäljningen av e-böcker via Apple endast relativt måttligt.

Jag har sagt det förr och säger det igen – Steve Jobs tror inte på e-böcker. Eller rättelse – han tror inte på böcker.

Synd.

Några ord om iCloud

Kan inte hålla mig från att skriva om kvällens keynote vid invigningen av Apples utvecklarkonferens WWDC. Gillar ni inte Applegrejs i synnerhet och teknikprat i allmänhet är det bara att sluta läsa.

Jag twittrade lite i förmiddags att min förhoppning med Apples nya molntjänst iCloud var att den skulle innebära den totala molnifieringen av allt väsentligt material jag har på datorn.

Som exempel tog jag att mitt bildbibliotek i iPhoto skulle bli identiskt på såväl min dator, iPhone och iPad, och att en förändring på en enhet skulle förändra även på övriga.

Nu blev det väl så, nästan i alla fall, typ, fast med typiskt halvkrångliga Applebegränsningar. För trots att de är ett företag vars paroll är enkelhet och ”it just works”, så är de rätt omständliga ganska ofta. Här har vi ett typiskt sådant tillfälle. Ja, alla bilder jag tar synkas automatiskt med iCloud och blir tillgängliga på alla mina enheter. Men bara de 1000 senaste. I 30 dagar. I ett nytt program som heter Photo Stream. Sedan måste bilderna synkas in i datorns iPhoto ändå för att sparas, nu visserligen trådlöst och inte via sladd som tidigare, men datorn förblir den primära hubben för bilder. Precis det jag hoppades slippa med min 128 gb-begränsade Macbook Air som enda dator där i dag iPhotobiblioteket upptar i runda slängar 50 procent av hårddisken (jaja, SSD-minnet menar jag).

Visst. Det innebär en förbättring från tidigare, jag kan använda en bild jag tagit med min iPhone och skriva ett blogginlägg i iPaden och bildsätta utan synkningsstrul. Till helgen, när vi åker till New York i en vecka och jag bara tänkt ta med mig iPhone och iPad och ingen dator, gör det mitt liv betydligt enklare. Eller ja, kunde ha gjort mitt liv enklare, iCloud släpps ju först i höst, så det blir till att skicka bilder via mejl till iPaden som vanligt tills dess.

Att appar, e-böcker, dokument och lite annat jox nu automatiskt synkas mellan olika enheter är så klart jättebra, jag har börjat läsa en hel del böcker på iPaden nu, och det ska bli trevligt att automatiskt få in dem i iPhonen också, samt att appen kommer ihåg vart jag senast läste, oavsett enhet. Att dokument blir automatsynkade och automatsparade och hej och hå är för den delen tyvärr en sanning med modifikation och ännu en typisk Appleomständlighet, då det bara gäller deras egna iWorkprogram. Alltså måste jag börja skriva mina texter i Pages för att det ska funka. Jag har personligen inget problem med det, men det är lite jobbigt när man är beroende av att skicka texter till andra, som ofta lever i en Microsoft Word-värld. Visst, iWork kan exportera till Wordformat, men det är ett orosmoment och jag vill i möjligaste mån undvika de det går inte att öppna filen för du sitter på mac!-mejl som relativt ofta dyker upp som svar på ett skickat mejl även år 2011.

Fotnot: Det går visst att öppna filen, men ibland fattar inte Windows vad det är för typ av fil om du bara dubbelklickar på den. Öppna den inifrån programmet i stället, så fungerar det. Lovar.

Så jag är summa summarum inte helt såld på iCloud, trots allt. Men det är en bra början.

Några rader om iTunesdelen av iCloud så. Det verkar råda en del förvirring gällande det som kallas iTunes Match, där Apple med skivbolagens goda minne låter dig matcha dina Pirate Bay-nedladdade ful-mp3:or och i stället spela finkodade aac-filer i 256 kbps. Då övriga grejer gällande iTunes som presenterades i kväll handlade om att all musik du har köpt eller kommer att köpa via iTunes nu synkas automatiskt till alla dina enheter (det vill säga laddas ner), verkade de flesta dra slutsatsen att detta även gäller tjänsten iTunes Match. Informationen är visserligen rätt luddig på Apples sajt, men jag tror att det är fel slutsats. Ingenstans i infon om iTunes Match står att matchningen innebär att musik synkas till din egen dator och sparas lokalt, det står bara att den musik som matchas plays back at 256-Kbps iTunes Plus quality — even if your original copy was of lower quality. Spelas upp alltså. Det innebär streaming i en eller annan form.

Och det här är rätt intressant. För det innebär – om min tolkning är rätt vill säga – att Apple nu sitter på färdig teknik som möjliggör att du streamar musik till iTunes. Det torde betyda att de sitter och är beredda – åtminstone tekniskt och kapacitetsmässigt – den dag Spotify äntligen lyckas få till stånd den där amerikanska lanseringen, som varit på gång ”inom kort” i cirka två år nu.

Och den dag de slår på den on-knappen lär inget i världen kunna rädda Spotify, är jag rädd.

——

Uppdatering: Leander Kahney på Cult of Mac bekräftar mina spekulationer i ett inlägg om iTunes Match. The new scan-and-match feature in iTunes — called iTunes Match — will put a copy of most songs in users’ libraries in the cloud, where they will be available for streaming to any device for $25 a year.

——

Uppdatering 2: Fick en kommentar från Mikael Zackrisson på Facebook som jag tyckte var intressant, gällande varför Apple inte startar en full streamingtjänst på en gång. Så här svarade jag:

Säkert en rättighetsfråga, skivbolagen i USA verkar ju bromsa rätt duktigt när det gäller streaming på det sätt som S7-länderna vant sig vid, de verkar ju i princip helvägra Spotifys försök. Kanske gör Apple det på enda möjliga sättet, de backar in skivbolagen i framtiden med rumpan först, bit för bit. Nu när de introducerat en försiktig streamingmodell mot betalning torde ju nästa steg, ”iTunes Unlimited” eller vad det kan komma att heta, vara nästa logiska steg.

Man ska ju heller inte glömma att mobilnätet som krävs för en bra streamingupplevelse till mobiler delvis fortfarande saknas i USA. Kanske tycker inte Apple att upplevelsen når upp till deras egna kvalitetsmått förrän 4G-nätet på allvar börjar täcka landet.

Eh, ja: S7 är alltså de sju länder i Europa där Spotify finns

———-

Uppdatering 3: Hm, jag vet inte jag. Kanske hade jag fel gällande streamingen av tjänsten iTunes Match. Nu har Cult of Mac publicerat en ny text, som visserligen är taggad som debattartikel, där det står att det fortfarande rör sig om nedladdning (huruvida de egentligen ens vet något mer än oss andra självutnämnda analysexperter har jag ingen aning om). Tycker dock fortfarande att Apples infotext öppnar för alternativa tolkningar, och kanske är det helt enkelt så att luddigheten är medveten, att de ännu inte bestämt vilka möjligheter som ska erbjudas. Tjänsten ska ju startas först i höst, vilket mycket väl kan vara fem månader in i framtiden. Vem vet hur konkurrensen för iTunes ser ut i USA då?

Så jag säger inte att jag hade fel. Bara att jag kanske hade det.

Det här med att leva i molnet

Jag tänker på molnet. Nej inte det isländska askmolnet, utan datormolnet, the cloud, nätlagring, våra framtida streamade liv, om man får tro på profetiorna.

Och jag tänker att det känns som en utopi att det ska fungera. Åtminstone i nuläget.

För världen är ju större än Sverige, där vi vant oss vid ett rätt snappy och väl utbyggt 3G-nät, och snart börjar väl 4G bli någorlunda användbart utanför Stockholms innerstad också. Men samtidigt kommer ju inte tjänster som musikstreamingsajter à la Spotify och Wimp eller digital lockers à la Amazon och Google och vad det nu är Apple planerar att lyfta mobilt på internationell basis förrän utbyggnaden når någonstans utanför high tech-tillvaron i Skandinavien också.

För jag tänker på mitt liv i Berlin. Hur 3G-uppkopplingen på mitt tyska kontantkort (jag betalar tio euro extra för en gigabyte surf per månad) är ett skämt när det kommer till hastighet, det är hastighetsmässigt som den där sortens 3G som fanns i början i Sverige, inte det HSDPA-nät vi har i dag och kallar Turbo-3G med hastigheter på 14,4 mbit/s eller 7,2 eller ens 3,6 – nej, tänk snarare 0,384. Och det är alltså när det ens finns 3G-uppkoppling eller ens mobilmottagning, i Berlin tappar man oftast mobiltäckningen så fort man går in i en byggnad. Inte heller när man är utomhus och sikten är klar fungerar det särskilt väl, när jag är ute och barnvagnspromenerar eller joggar bryts mina Spotify- eller Storytel-lyssningar ideligen om jag inte har laddat upp dem i offlineläge innan jag sticker ut, täckningen ligger oftast på två eller tre av fem styrkepluppar på min iPhone.

Men okej. Berlin är på många sätt ett bakvatten, knappast en värdemätare när det kommer till hur läget ser ut i stort på kontinenten. Eller? För det vete fasiken om jag tyckte att det var så mycket bättre i London när vi var där i mars. Eller om det var så mycket bättre i Paris när jag var där senast. Eller i Moskva.

Ja jag borde väl visserligen erkänna att det var två år sedan jag var i de två sistnämnda städerna, en del kan ha hänt på deras 3G-front. Ville framstå som kosmopolitisk.

Och det här med hur nätet agerar under jord. För åker man tunnelbana fungerar det oftast inte alls. I Berlin finns visserligen mobiltäckning i tunnelbanan, men då bara GSM-varianten, ingen 3G. Likaså i London har jag för mig. I New York fungerar inte mobilen alls i tunnelbanan, även om det ska vara på väg. Inom fyra-fem år. Åtminstone på stationsplattformarna. Kanske också i tunnlarna. Eventuellt.

Det här är inget försök att slå hål på drömmen om det ständigt uppkopplade livet. Det lär tveklöst komma. Men jag vill bara säga att jag tror att vi lever lite i det blå ibland, när vi pratar om molnet.

Vi är inte där än.

Instagram

Jag gick och blev med Instagram i går, ännu en sociala medier-tjänst att hålla ordning på. Just den här fungerar bara på iPhone i dagsläget, men bilderna som den genererar går även att beskåda i mitt twitterflöde i högerspalten. Första dagens bilder finns samlade nedan.

Men varför i hela fridens namn lägga tid på ännu en tjänst som stjäl tid från mitt riktiga liv? Tja, det är roligt att ta bilder och jag tycker att tjänsten är rätt så smart och snygg. Det går att korsposta hit, till Twitter, Facebook, Flickr och en massa andra tjänster om jag så önskar, och jag kan även lägga upp samma bild till bildbloggen vi har för Tage på Posterous med en enkel fingerswipe, om nu fotot jag tar någon gång skulle råka vara på honom.

Jag heter dannyboysthlm på tjänsten. Adda mig för bövelen!