Teknik-arkiv - Daniel Åberg

Läsplattan Storytel Reader må ha lagts ner, men Teknifik tipsar om alternativ

Tidigare i somras kom det tråkiga beskedet att Storytel slutar sälja sin dedikerade läsplatta Storytel Reader, som jag har skrivit om och recenserat flera gånger här i spalterna (originalrecensionen här, och recension av ljudboksfunktionaliteten här).

De gissningsvis tiotusentals plattor som sålts under åren går fortfarande att använda med Storytels abonnemang precis som tidigare, och de har lovat att stödet inte ska upphöra framöver heller. Men för oss som gillar plattan – jag har själv två! – var det så klart trist att se den försvinna, särskilt med tanke på att de knappast håller för evigt och då går det inte att skaffa någon ny. Personligen tycker jag också att det är tråkigt att en av de saker som gjort Storytel unikt gentemot konkurrenterna nu har försvunnit.

Men fint då att det om man vill går att hitta alternativ. Elin Häggberg som driver tekniksajten Teknifik har testat läsplattan Boox Poke 5, som genom att vara något så udda som en e-bläcksplatta med Android som operativsystem medför att Storytels ordinarie Android-app går att ladda ner och använda på läsplattan (och likaså kan man därmed så klart även använda Bookbeats och Nextorys e-boksläsare på den). Den är dubbelt så dyr som Storytel Reader (i skrivande stund 2290 kronor exempelvis hos Netonnet) och inte fullt så smidig att använda – särskilt inte under installationsfasen vad det verkar enligt recensionen – men ändå ett bra alternativ för den som vill kunna införskaffa en e-bläcksplatta för att läsa e-böcker från abonnemangstjänsterna även framgent.

Tack för bra recension, Teknifik!

Stolt mottagare av Sparbanken Nords litteraturstipendium

Jag tilldelades ett pris i fredags kväll! Jag är mycket hedrad och glad över att få ta emot Sparbanken Nords litteraturstipendium för 2022. Diplom, en check på 10 000 kronor och blomster (som nu står i en vas på soffbordet alldeles bredvid mig) överräcktes i samband med Norrbotten berättar, en litterär talkshow inom ramen för kulturfestivalen Kultura 22, där Mattias Timander samtalade med David Väyrynen, Anna Kuru och Tina Harnesk. En jättefin kväll, och ett otroligt proffsigt arrangemang överlag. Kul!

Så här löd motiveringen:
Daniel Åberg har kommit att bli en stark röst från det litterära Norrbotten. Hans böcker vänder sig till både unga och vuxna, spänningssökare, romantiker och läsovana. Vi tycker att han är en självklar stipendiat då han brinner för att göra läsning lättillgänglig både i skrift och ljud.

Sparbanken Nords Litteraturstipendium delas ut i samarbete med Kiruna Bokfestival för att lyfta människor som stimulerar och utvecklar litteraturen i Kiruna. Pristagaren ska ha bidragit med en värdefull kulturinsats för Kiruna inom det litterära området.

Jag och Sparbanken Nords kontorschef Otto Andersson, som delade ut priset. Foto: Carina Kreku/Stadsbiblioteket Kiruna

Vad jag ska använda pengarna till? Min tanke är att de – med lite extra tillskott – ska finansiera en ny MacBook Air, min nuvarande MacBook (alltså den numera nedlagda 12-tumsmodellen som bara heter MacBook och inget annat) har fyllt fem år och var i ärlighetens namn en modell som aldrig var något kraftpaket ens från början. Den har dock fyllt mina i ärlighetens namn rätt ringa behov av processorkraft bra, men nu har tangenten M börjat krångla väldeliga, den måste drämmas ner på ett sätt som känns ovärdigt en produktiv författare, och trots en del mer eller mindre kreativa sätt att råda bot på problemet fortsätter tangenten trilskas. Som läget är nu måste jag tänka varje gång jag ska trycka ner bokstaven m och lägga lite extra kraft i trycket där, och det är hopplöst att hitta ett bra flyt då, jag kan aldrig slappna av när jag skriver (synd att det inte var bokstaven z som började krångla). Och att använda ett litteraturstipendium till att förbättra den litterära processen måste väl ändå sägas vara lämpligt?

Dock grämer det mig att en ny MacBook Air väger hela 1,24 kilo, vilket kan te sig lite men faktum är att det är en viktökning på 35 procent jämfört med de 0,92 kilo som MacBooken klockade in på. Aldrig har Apple tillverkat en så lätt bärbar dator som den som jag skriver detta på, och ni som följt mig länge vet att jag alltid har varit besatt av datorers vikt och att det därför grämer mig att gå i fel riktning.

Men men, det är nog dags.

Hej då iPod – du lyckades passera tjugoårsstrecket!

En gång i tiden skrev jag ofta om teknik i den här bloggen. Så är inte fallet längre. Men! I går kom nyheten om att Apple beslutat lägga ner produktionen av sin allra sista iPod-produkt, den iPod touch som de fortfarande saluförde, något som uppmärksammats med fina iPod-texter bland annat hos John Gruber och MG Siegler. Och detta tarvar ju om inte annat åtminstone en återpublicering av länken till inlägget jag skrev om iPod när produkten firade tio år 2011, bara några veckor efter Steve Jobs död.

I det inlägget ställde jag frågan om iPoden fortfarande skulle säljas när den fyllde tjugo, och gissade att svaret skulle bli nej. Nu har produkten visserligen inte uppdaterats sedan 2019 (och egentligen inte bytt utseende sedan 2012), men i och med att den fanns kvar i företagets produktutbud i nästan 21 år, får jag medge att jag hade fel. Och det har jag så gärna! För visserligen har jag själv inte varit aktiv iPod-användare sedan 2009 då jag skaffade min första iPhone och förflyttade mitt musik- och poddlyssnande dit, men iPoden är en produkt jag diggade intensivt under ett antal år, och på ett större plan går det inte att komma ifrån att det är en av teknikhistoriens viktigare produkter – den startade den transformation av Apple som ledde fram till att företaget blev ett av världens mest dominerande (och de facto högst värderade).

I blogginlägget från 2011 siade jag att jag aldrig mer skulle köpa en iPod-produkt, men där hade jag också fel. Vi införskaffade faktiskt en iPod touch av fjärde generationen – den första som hade kamera. Letade upp den nu och drog igång den, och som synes var det främst Tage (och senare även Ejda) som kom att använda den. Jag testade för skojs skull att starta Netflix-appen, och jag kunde logga in och min Fortsätt titta-lista uppdaterades korrekt, men när jag försökte starta Better Call Saul-avsnittet jag inte orkade se färdigt i går kväll, dök ett felmeddelande upp om att den här versionen av appen inte längre stöddes av Netflix. Synd, det var länge sedan jag kollade något på en 3,5-tumsskärm.

Hur som helst, tack iPod för allt du bidragit till. Du må ha levt ett liv mestadels i skymundan efter att iPhone klev in på scenen, men du har alltid varit älskad.

Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Ett nytt utseende, minsann

Nej men, bloggen har ett nytt utseende! Det tog inte ett decennium, men närapå. Vad jag kan se bytte jag skrud här på bloggen senast någon gång i början av 2012. Jag var egentligen inte direkt missnöjd med utseendet som var, men när WordPress uppdaterades till version 5.5 i fjol försvann helt plötsligt alla inläggskommentarer. Eller, försvann är kanske fel ord eftersom de fortfarande existerade, de var bara osynliga. Tydligen skedde någon sorts förändring av hur kommentarer hanteras i databasen i version 5.5, vilket medförde att ett gäng WordPressteman helt sonika inte klarade av att visa dem längre utan handpåläggning av lite mer avancerad art. Och eftersom temat jag använde inte hade uppdaterats av utvecklaren sedan det var nytt 2011, kunde jag ju se i sjön efter att få igång kommentarsfunktionen igen. Jag inbillar mig ibland att jag är någorlunda tech-savvy, men riktigt så långt sträckte sig tyvärr inte mina skills.

Nu valde jag i stället att utgå ifrån det officiella 2016-temat för WordPress, med lite enkel putsning, och jag tycker det blev rätt fint. Förfärligt få teman nu för tiden som anammar det klassiska bloggutseendet med textkolumn och sidospalt, för övrigt – synd och skam är det. Men 2016-temat har det åtminstone (så länge ni surfar hit från en dator eller surfplatta modell större).

Hur som helst, nu kan jag med tillförsikt se fram emot den här bloggens 15-årsdag i maj. Lite pillande med text- och rubrikstorlekar och dylikt återstår, men grunden duger bra för stunden. Fint!

(Dessutom var det väl på tiden att jag uppdaterade till en ny bild på mig själv i loggan. Jag är visserligen väldigt förtjust i de där pressbilderna framför vår färgsorterade bokhylla i Stockholm, men till skillnad från bloggens forna utseende firar de faktiskt ett decennium i år, de är tagna i augusti 2011. Lite djupare fåror i ansiktet har väl trots allt det gångna föräldraskapsdecenniet givit mig…)

Augustvinnare för såväl öra som öga

Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).

Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!

——

Se även gärna mitt tidigare inlägg om att det i år fanns rekordmånga Augustnominerade i ljudboksformat.

Äntligen stöd för eget material i läsplattan Storytel Reader

En sak jag tyckte var negativ med Storytels läsplatta Storytel Reader när den kom 2018 var avsaknaden av möjlighet att fylla den med eget material – den var hundraprocentigt kopplad till ens Storytelabonnemang. Inför att den nya versionen av plattan skulle lanseras, hade jag hört glunkas om att det var på väg att ändras. Men eftersom det inte nämndes vid lanseringen förra månaden (de nya plattorna har först den här veckan börjat levereras ut), skrev jag inget om det då, det kunde ju bara ha varit ett ogrundat rykte.

Men i dag visade det sig ha stämt – via en notis i Storytel-appen uppmärksammades jag på att det nu går att ladda upp egna böcker i den. Och det visade sig på ett sätt vara bättre än jag anat – det gäller nämligen inte bara den nya plattan, utan även den gamla! För när jag startade min platta i dag ville den uppdatera systemet, och efter att detta gjorts hade en ny flik kallad Mina dokument dykt upp i menyraden, där e-böcker som man själv laddat in hamnar.

Det kräver inget krångel med sladd som kopplas till dator eller liknande, man surfar in på Storytels sajt, loggar in på sitt konto och väljer Min reader under menyn Mina sidor. Där är det bara att ladda upp filer, varefter de efter ett litet tag dyker upp i läsplattan.

Filerna laddas snabbt upp i Storytels moln. Testade dels med Hans Falladas ”Ensam i Berlin” som jag köpte hos Adlibris för ett antal år sedan, och dels min hemsnickrade e-boksversion av min roman ”Vi har redan sagt hej då”.

Det finns tyvärr ett par om och men: Det är enbart ePub-filer som kan laddas in, och därtill enbart sådana som inte har kopieringsskydd. Det gör att det inte fungerar med bibliotekslånade e-böcker eftersom de använder sig av Adobes DRM-lösning. Däremot går det utmärkt att ladda in e-böcker som köpts via Adlibris och Bokus, eftersom dessa inte är kopieringsskyddade utan bara vattenmärkta (jag har själv testat med Hans Falladas Ensam i Berlin som jag köpte som e-bok hos Adlibris för ett gäng år sedan, den laddades upp utan problem). Kravet på ePub innebär alltså också att det inte går att ladda in pdf-filer (vilket exempelvis Adlibris Letto-plattor klarar).

Precis som tidigare kräver Storytel Reader att man har ett aktivt abonnemang för att plattan ska fungera. Det gäller även detta material, man kommer inte åt dessa utan ett abonnemang.

Men med dessa om och men redovisade – helt klart ett steg i rätt riktning!

Storytel lanserar sin nya läsplatta – men är den het och sexig?

I dag lättar Storytel på förlåten till sin nya version av läsplattan Storytel Reader. Plattan har inte gått att beställa sedan i somras i väntan på en ny variant, som nu alltså är här. Och den ser … *trumvirvel* … exakt ut som den gamla!

Nu är det ju på intet sätt något fel på utseendet på den nuvarande Storytel Reader (min utförliga recension återfinns här), men vän av ordning undrar ändå vart det ”hot and sexy” tog vägen som vd:n Jonas Tellander i fjol pratade om när han beskrev en kommande version av plattan. I ett längre resonemang (se mitt inlägg för att läsa hela) sa han då bland annat: ”Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på.”

Fast det är klart, sexighet kan sitta på insidan, och det är väl det användarupplevelsen syftar på. Och vad är då nytt inuti denna platta? Den funktion som främst lyfts fram är bluetoothstöd – vilket absolut är efterlängtat. Storytel Reader har ju trots sitt egentliga fokus på e-böcker och traditionell läsning även en ljudboksfunktion, men i originalversionen av plattan krävdes att man kopplade Readern till hörlurar eller en extern högtalare via hörlurskontakten. Nu slipper man alltså sladdtrassel – och ja, det är lite sexigt!

Vidare ska batteritiden ha förbättrats och e-bläckskärmen ska ha uppdaterats för att göra det enkelt att ”växla mellan ett varmt och svalare bakgrundsljus och ställa in den ljusstyrka på skärmen som man föredrar och behöver”, enligt företagets pressmeddelande. Plattan laddas numera också via usb-c och inte mikro-usb som tidigare. Är usb-c sexigt? Hm, åtminstone i relation till mikro-usb, kan vi väl fastslå.

Okej, jag slutar tramsa om det där nu.

I samma pressmeddelande nämner Storytel att läsningen av e-böcker i deras tjänst har ökat med 60 procent under årets första månader jämfört med samma tidsperiod i fjol, vilket så klart är glädjande för oss som gillar att såväl läsa som lyssna (även fast sådana här ”vi ökar med si och så många procent”-uttalanden egentligen inte säger så mycket, när vi inte vet vilka de faktiska siffrorna bakom procenten är).

En intressant och lite talande detalj med tanke på vad Storytel i grunden är – en ljudboksplattform – är att den här 60-procentiga ökningen av e-boksläsningen har mätts i antal konsumerade timmar. Även pappersboksläsning mäts alltså i tid hos Storytel. Det skulle alltså rent teoretiskt kunna vara så att e-boksläsningen inte ökar i antal lästa böcker, utan röra sig om att människor börjat läsa långsammare. Nu tror jag absolut inte att så är fallet, men det är ändå ett lite lustigt sätt att presentera lässtatistik på, tycker jag.

Dessutom är det sådant som får mer kulturkonservativt lagda att gå i taket. Mm, jättefint att Storytel bidrar till att e-boksläsningen sakta tar fart, men de ser läsning som ”konsumtion” och mäter den i tid. Sådant får topplocket att flyga av på somliga.

Nog om denna detalj. Likt tidigare krävs ett aktivt Storytel-abonnemang för att Readern ska kunna användas, och priset för själva plattan ska enligt pressmeddelandet vara 999 kronor. Tittar man på den i dag uppdaterade Storytel Reader-sidan anges priset dock till 599 kronor. Faktum är att det ordinarie priset även tidigare var tusenlappen har jag för mig, men att den oftast i praktiken såldes betydligt billigare i olika kampanjer. De öppnar för beställningar i dag, men levererar ut dem först om en månad, verkar det som.

Hur som helst – jag ska försöka få hem en ny Storytel Reader så fort det är möjligt för test. Återkommer!

Adlibris har lanserat läsplattan Letto Frontlight 3 – och den är tyvärr dyr

Nu har den nya versionen av Adlibris läsplatta Letto kommit, vars framtida öde jag spekulerade kring i början av juni och som fick Adlibris att gå ut och säga att jodå, det kommer en ny platta innan månadens utgång.

Förseningen blev lite längre än så, men det är väl inte så konstigt i dessa coronatider. De nya plattorna är två till antalet, Letto Frontlight 3 och Letto Frontlight 3 HD, där den senare har en högre upplösning på skärmen – 300 dpi jämfört med 212 på standardmodellen (vilket är den upplösning de senaste modellerna även haft). I de tekniska specifikationerna anges dock båda dessa upplösningar som HD, vilket är lite förvirrande sett till namnen.

Jag har inte testat den nya plattan, och jag kommer inte att hinna göra det den närmaste tiden heller, men utifrån vad som går att läsa på deras sajt drar jag följande slutsatser (osett, som sagt!):

• Den nya versionen ser ut att vara snarlik Letto Frontlight 2 till utseende och form (mitt test här) bortsett att den saknar det inbyggda lock som den modellen kom med. Vikten skvallrar om detta också. Äldre versioner av Letton – och många andra dedikerade läsplattor – ligger runt 190 gram, men Letto Frontlight 2 med sitt silikonhölje och det integrerade locket hoppade upp ända till 315 gram. Letto Frontlight 3 väger ”bara” 240 gram, vilket låter ungefär som tvåan minus locket.

• Den är dyr! 1395 kronor för standardmodellen, och 1695 för HD-varianten. Vill man ha med lock så säljs detta nu separat för 299 kronor. Som jämförelse kostade Letto Frontlight 2 (med inbyggt lock) vid premiären 1295 kronor, men ska man ha en trea och vill kunna täcka skärmen får man punga ut med 1694 kronor för grundmodellen, och 1994 för den med högre skärmupplösning. Det är saftigt för en sådan här produkt, tycker jag, mer om det längre ner.

• Förbättringarna ska handla om – och nu plockar jag från produktbeskrivningen – ett nytt ergonomiskt gränssnitt, ny kraftfullare processor, större lagringskapacitet, tjugo nivåer på ljusinställningen och fler språk att välja på i själva systemet än tidigare. Motiverar detta en prishöjning? Jag är tveksam.

• Jag kan inte låta bli att tycka till om själva språket i produktpresentationen, som känns maskinöversatt och skulle mått bra av lite mänsklig redaktörskärlek. ”Veckor med autonomi, exceptionell lagringskapacitet och läsning utan reflektion” står det på ett ställe. Visst, jag anar att det handlar om att skärmen inte blänker i solljus, men läsning utan reflektion ger andra associationer. Likaså utlovas ”en ny generation läslampa för optimal läskomfort” vilket får mig att tro att den kommer med någon form av pannlampa man ska sätta på sig vid läsning i mörkret (dock handlar det väl om att det inbyggda frontligtsystemet är bättre än tidigare) och i ljussammanhanget pratas också om ”idealisk uppspelningskvalitet med modulbelysning”. I ett litteratur-Sverige skakat av ljudbokens utbredning bör man akta sig extra mycket för att skriva uppspelningskvalitet när man syftar på ljus (bortsett från att det rent generellt låter helt galet), jag började direkt fundera på om det var så att nya Letton hade kapacitet för att spela upp ljudböcker när jag nådde det där ordet.

• Och detta med ljudböcker är faktiskt min sista punkt: För här har vi alltså en ny e-boksläsare som kostar köparen minst 1395 kronor, och till skillnad från de konkurrenter den möter på marknaden i dag, kan den inte spela upp ljudböcker. Jag vet att det inte är en läsplattas egentliga syfte, men nu är situationen som den är i litteraturvärlden, och Storytels egna läsplatta Storytel Reader har kapacitet för både e-bok och ljud, och det har även Amazons läsplatta Kindle (den har även stöd för trådlös bluetoothuppspelning av ljudböcker, vilket inte Storytels platta har). Och nu är faktiskt Amazon efter ett drygt decenniums spekulerande på väg in i Sverige på riktigt. Om de då börjar sälja Kindleplattor med svenska menyer och svenskt e-boksutbud, så är det intressant att notera att deras grundplatta kostar 78 euro på Amazons tyska sajt, vilket i rådande stund är 792 svenska kronor. Storytel Reader (som man dock måste ha ett Storytel-abonnemang för att använda) har under de två år den existerat nästan alltid sålts i kampanjer där man får flera gratismånader hos Storytel på köpet, vilket gjort att den faktiska kostnaden för plattan blivit 500-600 kronor eller lägre (grundpriset utan kampanjer är 999 kronor). Just nu ser jag att Storytel Reader är listad som tillfälligt slutsåld och att de inväntar nya, ska bli spännande att se om det är samma modell eller den i fjol utlovade ”sexiga” uppdateringen. Oavsett vad – Letto Frontlight 3 erbjuder inget på detta område, till ett pris som är rejält högre. Känns inte som den bästa kombinationen, och jag är tveksam till om de förbättringar som de själva listar verkligen är vad användarna efterfrågar.

Men som sagt – allt ovan är skrivet i morgonhast utan att jag haft denna platta i min hand. Osvuret är bäst, gränssnittet och det nya ljussystemet kanske vänder upp och ner på min värld.

Uppdateringar kring Våroffer-titlarna

Ett par uppdateringar gällande mitt inlägg tidigare i veckan om de dubbla Våroffer-titlarna som är under utgivning nu i mars.

1. Nu har Forum fixat till den där konstigheten med kommatecken i titeln på Anders De La Mottes bok, så att den i stället går under namnet Våroffer: Årstidskvartetten i alla digitala format (men inte de fysiska, vad jag kan se hos nätbokhandlarna). De har även passat på att ge de tidigare delarna i bokserien samma titeltillägg.

2. Maria Richardsson som är författaren till den andra Våroffer-boken (eller första då, sett till när de kom ut), skrev just en kommentar till mitt ursprungliga inlägg. Det visar sig att hon så tidigt som i juni i fjol skrev om sin kommande deckare Våroffer i sin blogg, och att den redan då fanns att hitta på Lind & Co:s hemsida. Så infon om hennes boktitel låg alltså ute på nätet före De La Mottes, verkar det som.

Nu ska man inte göra för stor sak om det här med de identiska titlarna – det är som sagt inte ovanligt med samma namn på olika böcker – och jag skulle inte ha skrivit om det överhuvudtaget om det inte var för att de kom så otroligt tätt inpå varandra, båda är deckare och därtill med stor sannolikhet båda två kommer att ligga högt på de digitala topplistorna samtidigt (Richardssons bok finns bara utgiven som ljudbok, så i fysisk form slipper De La Motte tampas med den). En perfekt storm (i ett vattenglas), alltså.

De La Mottes bok blir tillgänglig på måndag i ljudbokstjänsterna. Jag har gillat de tidigare böckerna mycket, och tänker således börja lyssna direkt. Med all tid jag nu lagt ner på att rapportera om det här måste jag så klart även ge den andra (eller ja, första då!) Våroffer en chans, så den åker nu genast in i bokhyllan den också.

Boktuggs test av ljudbokstjänster firar fem

Branschsajten Boktugg har recenserat och jämfört svenska ljudbokstjänster sedan 2016, och jag såg att de nyligen uppdaterat testet för 2020, vilket torde innebära femårsjubileum. Testet är välskrivet och mycket intressant att läsa för alla som är intresserade av ljudbokstjänster, och förutom de tre stora – Storytel, Bookbeat och Nextory – har de också gått igenom Bokus Play och amerikanska Audible.

Den kritik jag har mot testet är att jag kan tycka att det lägger väl stort fokus på de tekniska aspekterna. Av de fem delbetygen handlar fyra om hur tjänsterna på olika sätt är uppbyggda sett till funktion och form samtidigt som bara ett delbetyg berör utbudet, trots att jag gissar att just denna aspekt är den som i slutänden är mest väsentlig för de flesta användare. Det är så klart viktigt att abonnemangstjänsterna är lätta att hantera och förstå, men är bokhyllans utformning verkligen lika väsentlig i valet av tjänst som hur utbudet ser ut? Och bör verkligen e-boksläsaren – som i runda slängar bara 10-15 procent av användarna använder – verkligen bära samma tyngd i betygssammanställningen som ljudboksspelaren, som i princip alla använder? Hade jag utformat testet hade jag nog klumpat ihop teknikkategorierna en aning, och i stället infört en kategori där barnvänlighet bedöms, och en där tjänsternas abonnemangsformer dissekeras, eftersom det där har börjat spreta en del.

Men då frågar kanske vän av ordning – påtalar jag inte bara det där om utbudet på grund av att jag i min författarroll utgör ett exempel på Storytels egenproducerade material? Jo, det gör jag nog, och mina reflektioner bör så klart ses i ljuset av det. Men att jag är en av dem som skrivit mest för Storytel Original-satsningen medför också att jag genom åren har lyssnat på och botaniserat runt en hel del i utbudet, och jag har hittat mycket som jag tycker är riktigt bra där! Dessutom börjar det bli en bred flora av innehåll, som inte längre bara består av de vanliga ljudboksserier som mina alster utgör en del av. Där finns numera även en rik (och kvalitativ!) barnutgivning, en växande faktaavdelning i gränslandet mellan ljudböcker och podcasts (som den pågående succén med dokumentärserien Var är Olle? som just nu är den mest lyssnade ljudboken på hela Storytel) och en stor utgivning av affärslitteratur i olika former, med nylanserade satsningar som Bostads- och Aktieskolan samt det rätt digra materialet med affärsböcker i sammanfattning under namnet Brief. För att inte tala om den stora satsningen på avslappningslitteratur à la Somna (som jag i ärlighetens namn nog tycker har tagit lite väl stor plats i Storytelappens flöde under den tidiga våren, men i dessa coronatider är det kanske befogat).

Med det i åtanke tycker jag att Boktugg gör det lite enkelt för sig när de i inledningstexten skriver att ”utbudet av ljudböcker är snarlikt för de svenska tjänsterna”, med det enda tillägget att Storytel har ”något fler exklusiva titlar” jämfört med konkurrenterna. Skulle det vara så, kan jag visserligen förstå varför utbudet inte bedöms som viktigare än bokhyllans utformning, men jag håller som sagt inte med om att utbudet är så snarlikt. Det stämmer visserligen att det traditionellt utgivna materialet av ljud- och e-böcker i princip är identiskt i de olika abonnemangstjänsterna sedan borgfred slöts mellan Storytel och Bonniers i fjol, men att summera hela Original-satsningen med ”något fler exklusiva titlar” är enligt min mening orättvist. Och eftersom varken Bookbeat eller Nextory gjort satsningar på eget material (ännu!), tycker jag att den lilla skillnad som ges i betyg för utbudet blir märklig. Storytel får visserligen högst poäng (8/10), men det är bara en ynka pinne mer än Bookbeat och Nextory, som båda får 7/10. Jag anser det vara lite i underkant.

Men som sagt, läs de där styckena medvetna om att jag de senaste åren författat åtta Storytel Original-säsonger, och nyss påbörjat en nionde.

Att de gett amerikanska Audible betyget 8/10 i utbud måste jag dock säga känns mysko på ett även neutralt plan. Visst – de har överlägset störst engelskspråkig katalog och det ska de rosas för – men för den svenska normalljudbokslyssnaren är deras utbud tämligen värdelöst, eftersom de med några enskilda förlagsundantag inte har svenskspråkiga ljudböcker. Det borde väl avspeglas i betyget i ett sådant här test brett syftande test?

Nåväl, det var min kritik. In och bilda er en egen uppfattning nu!

Boktugg lanserar ny bokkanal

På tal om Boktugg och intervjun jag gjorde med dem i går, så har de i dag lanserat sin Youtubekanal med en första video. Det knappt två minuter långa klippet är väl inte vad jag skulle kalla stor tv, men i alla fall lite sött och aktuellt. Än så länge verkar de inte riktigt ha bestämt sig för vad de ska göra av kanalen, men de hade lovat att producera ett klipp när de nått hundra prenumeranter, och när det passerades, var de ju så illa tvungna. Bra tips för den som har många böcker och en bra trollstav men dåligt med toapapper.

Hur som helst, här är kanalen, och här är klippet inbäddat:

Lite mer får de dock anstränga sig innan jag skriver om dem på TVdags, där jag dock plitade ihop en liten annan, coronarelaterad, grej om förkortade tv-säsonger i dag.