Det blev en artikel i min hemmatidning Arbetarbladet om Virus också. Bara på webben vad jag kunnat se, men det är väl som sig bör, när det handlar om en bok som bara ges ut i digitala former.
Kategori: Media
Nattågens förfall bara början på tågtrafikens nedgång
Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln ”Alla vill ha nattåg men ingen vill betala”, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.
Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:
Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.
Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:
Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!
Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.
Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.
Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.
Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).
Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.
När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.
Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.
Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur ”gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.
Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.
Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.
Det ultimata singelbandet
Jag har inte alls skrivit mycket om Pet Shop Boys senaste album Super här i spalterna. Och jag känner väl att jag inte riktigt har tid att göra det nu heller, tyvärr.
Men bra då att andra gör det! Eller egentligen inte om Super, utan om Pet Shop Boys som ”the ultimate singles band”, vilket väl i och för sig låter som att de inte skulle vara ett albumband, men det är de ju – också.
Det fina med den här texten i The Guardian är att artikelförfattaren så väl summerar min egen ungdom med Pet Shop Boys, även om jag var ett par år äldre än vad hon var.
My childhood and adolescence was formed by this stuff. I knew from the Pets that a single could be educational, too. At nine, It’s a Sin was a dramatic thing that gave me an idea of people having a past. At 10, Heart gave words and volume to the crushes I was feeling. At 11, I’d read the words of Left to My Own Devices, pinking-sheared from the pages of Smash Hits, and wondered who could tell me who Che Guevera and Debussy were, although it almost didn’t matter. I knew they were authorities in some field or other, and that they existed to the pulse of a disco beat: that was enough. There were worlds outside my knowledge, and worlds firmly within it, and the Pet Shop Boys told me I could bring them together to live happily side by side.
Jag har ofta undrat om Neil Tennant förstod när han skrev textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat att han där och då summerade essensen av hela Pet Shop Boys gärning.
Hennes beskrivning av en riktigt bra Pet Shop Boys-singel – ”they are like perfect short stories, giving quick glimpses into lives, appearing then disappearing, but lingering bright and long in the mind” – låter för övrigt som en perfekt beskrivning av ovan nämnda Left to my own devices.
Håller låda i P3 i dag
Det börjar bli en tradition att jag är med i programmet PP3 på P3 och pratar upfronts, det stora medie- och annonsörsevent som pågår i New York denna vecka där tv-kanalerna i USA presenterar sina nya tablåer.
I fjol var jag på plats i studion i Stockholm, men i år är jag med via länk från Sveriges Radios studio i Kiruna, dit jag nu ska ta och ratta bilen.
Klockan 14.20 är det sagt att vi ska dra igång. Tune in!
God natt tåget
Fin men sorglig krönika av Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om den kontinuerliga nedmonteringen av tågtrafiken i Sverige, konkretiserad genom nedläggningen av nattågen till Jämtland.
Tänk om alla de hundratals miljarder som är tänkta att läggas på de nya höghastighetsbanorna i landets sydligaste tredjedel i stället skulle ha lagts på allmän upprustning och komplettering av det befintliga järnvägsnätet i hela Sverige i stället. Det kommer så klart aldrig att hända, att bara få tågtrafiken att fungera är ett alltför osexigt projekt för att ha någon chans att realiseras, men en kan väl åtminstone få drömma.
100 guldkorn på Netflix
Folk på TVdags slog sina kloka huvuden ihop, dykte ner i arkiven och drog fram de 100 bästa filmerna på svenska Netflix. En guide som på intet sätt försöker vara heltäckande eller innehålla någon rangordning – det är bara ren och pur filmentusiasm som jag är övertygad om att alla kan hitta något bra och osett i.
Själv bidrog jag tyvärr inte alls till listan (jag skrev ju att det var kloka huvuden som slogs ihop!), men ändå:
Dagen i tv-media
Skrev på TVdags i förmiddags om Bonniers misslyckande med att ta fram en gemensam ”Viaplaydödare” ur sina streamingtjänster, och svarade på lite frågor från TT på eftermiddagen om Amazons drag att paketera om sin Prime Video-tjänst till att bli en direkt motståndare till Netflix, något jag själv tyckte kändes lite för mycket som en intern amerikansk affär för att uppmärksammas i våra spalter.
Men hey – när moderhuset ringer och vill ha en kommentar, då svarar man.
Mediepodden
Jag var aldrig någon trogen följare av Mattsson Helins podd, lyssnade lite då och då när andan föll på och det var något ämne jag föll för, men baske mig om jag inte kommer att sätta in Mediepodden som stadig prenumeration.
Jag lyssnade på Emanuel Karlstens och Olle Lidboms första avsnitt när jag rattade bilen mot Kiruna tidigare i kväll för att hämta upp Johanna, och gillade tonen och samspelet dem emellan. Inga kioskvältarämnen i premiären visserligen, men att jag gillade programmet trots detta är kanske ett ännu bättre betyg.
En sak dock: Jag ogillar verkligen det här med att för sakens skull hålla sig kort när det kommer till poddar. Varför begränsa sig till en längd på en halvtimme (även om slutresultatet blev 35 minuter) när det inte finns en tablå som sätter stopp? Självklart ska man inte bli långrandig bara för att möjligheten finns, men låt ämnena få ta den tid de förtjänar, inte den tid de maximalt kan tilldelas om de ska hinnas med inom en bestämd tidsrymd.
Landsbygdsproblematik
Jag blev intervjuad gällande det här med att vara skrivande i Norrland i samband med att jag var i Göteborg och medverkade på Littfest, en text som nu publicerats på kultursidan i en del av Mittmedias tidningar, bland annat i Gefle Dagblad.
I artikeln nämner jag att det ofta i mitt arbete som journalist förutsätts att jag bor i Stockholm, alltså inte så att det är ett krav för att kunna göra själva artikeln, utan att redaktörer som kontaktar mig för första gången slentrianmässigt utgår ifrån att så är fallet – för alla bor väl i Stockholm?
Som en sorglustig slump inträffade exakt en sådan sak i dag, då jag blev uppringd av en redaktion och tillfrågad om jag i min roll som någon sorts tv-expert kunde tänka mig att prata om att Netflix sonderar terrängen för att utveckla svenska tv-serier. Visst sa jag, och så pratade vi i tio minuter om just detta. Så kom frågan: Skulle du kunna ses om en timme, så att vi kan spela in det här? När jag förklarade att nej, det kan jag inte eftersom jag inte bor i Stockholm utan 120 mil norrut, blev reporterns tonfall betydligt bistrare, och jag fick känslan av att hen tyckte att jag borde ha klämt ur mig detta redan innan vi började prata, nu hade onödig tid ödslats på mig, hej då.
Okej, hade jag från början fått besked om att målet med vårt samtal var att en bandad intervju senare skulle göras inför kamera hade jag så klart meddelat hur min bostadssituation ser ut, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Men så var verkligen inte fallet. Och det bara förutsattes.
Bah.
Bloodline
Jag gillade verkligen första säsongen av Bloodline på Netflix i fjol. Delvis har det säkert att göra med att jag verkligen älskade Florida Keys när vi semestrade i Florida för två år sedan, och serien – som är inspelad i trakterna kring Islamorada – fångade trakten väldigt väl.
Nu är hur som helst säsong två bara sju veckor bort, och en trailer har kommit. Jag skrev några rader om det på TVdags.
Zombietätt
Vi kör ju en The Walking Dead-cirkel på TVdags varje vecka där vi diskuterar högt och lågt kring senaste avsnittet. Nu var det säsongsavslutning i söndags kväll i USA, så vi fläskade på extra mycket denna gång.
Då kan man ju kanske tycka att det vore bli zombiefritt ett tag framöver, men då misstar man sig. För redan nästa vecka cirklar vi vidare, då andra säsongen av spinoffserien Fear The Walking Dead drar igång nu till helgen.
Aldrig får man vara ledig.
En butik för alla behov
Jag skrev en kommenterande text på TVdags om det här med att musikstreamingtjänster som Spotify och Apple Music nu börjar doppa tårna på film- och tv-området. Irriterande att de inte kan förbli vid sin läst, men kanske också de första stegen mot en ”one shop to rule them all”-framtid.