Kategori: Livet och sånt

Lyssnade på P1 Morgon. En reporter var utskickad till kajerna nere vid Nybroviken, där båtar i skytteltrafik kör stressade stockholmare ut i skärgården. Köerna ringlar sig långa, barn skriker i bakgrunden, solen gassar (än så länge i alla fall). Reportern går fram till ett äppelkäckt par i 30-årsåldern, boende i USA till vardags men hemma för att fira midsommar:

Hur ska ni fira?
”Vi vill komma ut i naturen där det är lugnt och skönt, och inte så stressigt”, säger mannen.
Så ni vill inte vara kvar inne i staden?
”Nehejdu, det är INTE ett alternativ”, säger kvinnan och skrattar lite överseende åt reportern som kunnat ställa en så korkad fråga.

Alltså, jag förstår teorin. Men om man åker hem från USA för att komma ut i naturen när det är lugnt, avslappnade och skönt, så ska man nog INTE ta en båt ut i skärgården på midsommarafton. Maken till kaos, desperation och myller av människor vars besvikenhet får fritt utlopp framåt eftermiddagen när det visar sig att dagen inte blev så midsommarmysig som på den idealiserade broschyrbilden – nej tack, jag står nog över och drar till skärgården nästa helg istället.

Stockholm är ju som allra bäst på midsommarafton. Folktomt, avslappnat och så ostressigt det någonsin kan bli. Helt fantastiskt faktiskt. Själv tänker jag äta traditionell midsommarmiddag hos min vän i Enskede Gård (två stationer utanför tullarna räknas väl som landsbygd?), och sen går vi väl ut någonstans, om något håller öppet. Tre av de fyra senaste midsomrarna har jag hamnat på Metropolis framåt natten, men de har ju lagt ner nu. Hm hm. Oh well, det löser sig. Det gör det alltid.

”Du borde döpa om hemsidan till ’en sajt om allting utom bok nummer två'” sa min vän Peter i fredags kväll. Jag tror i alla fall att det var han som sa det. Klockan var sent slagen, vi var på West End Girls releasefest som även funkade som en efter-Pet Shop Boys-konserten-fest. Neil Tennant dök upp till allas vår glädje. Stackars Neil, som tidigare på fredagen enligt Aftonbladet nästan dött i en freak accident på Arlanda, och hans hangarounds slussades in i ett reserverat bås framför vilket det genast samlades ett 30-tal människor som ville kolla på stjärnan. Vi höll dock vårt avstånd, jag har aldrig känt någon större lust att hänga med Neil, han var varit min idol sedan jag var 13 och jag vill gärna att han så ska förbli, har ingen lust att veta att karln ifråga är en människa precis som alla andra. Fast det var tufft att han kom dit, det får jag erkänna. Och jag har gjort en telefonintervju med honom för ett par år sedan, något jag hetsade upp mig väldeliga inför, så kanske var det det som gjorde att jag trots allt kände mig rätt kolugn när han passerade mig med cirka en meter i trängseln i lokalen på Upplandsgatan.

Oh well, tillbaka till saken. Min vän har ju delvis rätt, den här sajten har inte handlat särskilt mycket om boken hittills. Men mycket jobb och ett allmänt pressat schema har medfört att jag helt enkelt inte hunnit kolla så mycket på manuset den senaste tiden. Och jag vill ju ändå skriva saker här. Ergo: jag skriver om annat. Men det ska bli ändring. Hoppas jag.

UPPDATERING: Det var tydligen min vän Morgan, som också var med vid tillfället, som yttrade orden om min sajt. My bad. Men jag låter Peter stå kvar där uppe, han har skrivit en ypperlig bok och alltid lockar det någon att hamna på hans sajt.

Nej, de gör ju inte det. De har aldrig gjort det. Men ändå har varje ny Pet Shop Boys-skiva sedan 1996 års Bilingual räknats som en comeback i medierna. Jag har aldrig förstått varför, och blir fortfarande lika förundrad varje gång de släpper en ny skiva och det utan pardon är dags igen.

Det var ingen skillnad den här gången. En månad eller så innan Fundamental gavs ut hade DN en inför-artikel. På webben puffades det för den med ingångsorden ”Minns du Pet Shop Boys? Nu är de tillbaka”, precis som att de varit nedlagda, undanpackade och glömda (puffen finns tyvärr inte kvar längre, det gör däremot artikeln). I Svenska Dagbladets recension av albumet står att läsa:

”När Frankie Goes to Hollywood slog upp portarna till en ny sorts apokalyptisk homodisko på 1984 års Welcome to the pleasuredome var det producenten Trevor Horn som bar på nyckeln till lustgården. När Pet Shop Boys 22 år senare ska göra comeback enligt ungefär samma formula som de en gång charmade världen med, föll valet så på samma Trevor Horn.”

Och det här är inte de enda exemplen, det är bara de jag råkar komma ihåg så här tidigt på morgonen. Warum är det så här? Det var samma visa med Bilingual 1996, tre år senare med Nightlife och likaså 2002 med Release. Efter varje skiva måste Pet Shop Boys gå in i dvala/splittras/läggas ner/förångas i champagnebubblor så att de sedan kan mottas med comeback- och ”minns ni de här stofilerna som försker komma tillbaka”-artiklar. Warum warum?

Värt att notera är att duon sedan 2002 års Release (och efterföljande dvala) har hunnit släppa en remixskiva (Disco 3), en samlingsdubbel (Popart) samt gjort ny filmmusik till stumfilmsklassikern Pansarkryssaren Potemkin. De har också gjort två Sverigekonserter (Skansen 2003 och Storsjöyran året därpå) samt haft två singlar på Trackslistan (Miracles och Flamboyant i samband med releasen av Popart 2004). Trots detta gör de nu comeback. Fan, det skulle aldrig hända Depeche Mode.

Det är en sak att Pet Shop Boys av gemene man alltid kommer att mottas med ”vadå, finns de fortfarande, la inte de ner på 80-talet?”, trots att merparten av allt de gjort tillkommit under 90- och 00-talet. Jag kan acceptera att allmänheten inte minns längre än till It’s a sin, Always on my mind och kanske fram till 1990 års Being boring när det kommer till singlar (Go west tror de flesta är en hejarklackslåt som man sjunger på fotbollsarenor och inget annat). Men att många musikintresserade behandlar gruppen på likartat sätt har för mig alltid varit en gåta. Detta trots att duon år 2006 känns hetare än på länge, med lysande recensioner för Fundamental och drösvis med svenska band som Le Sport, Radio Dept samt sist men inte minst charmtrollen i West End Girls som uttalade megafans. Warum warum warum denna ignorans? Vad har Neil och Chris gjort för att förtjäna det här?

I morgon spelar Pet Shop Boys på Cirkus. Tro för guds skull inte att det handlar om en återföreningsturné. De har aldrig varit borta. De har alltid varit här. De har alltid varit nu. Och lär, om det finns någon rättvisa i världen, alltid så förbli.

I Stockholm diskuteras det vilt för tillfället angående ombyggnationen/tillbyggnationen/nybyggnationen av Stockholms Stadsbibliotek. Personligen tycker jag gott att de kan riva ett par av de anslutande lamellbyggnaderna och det sjukt fula läkarhuset i hörnet av Norrtullsgatan/Odengatan (mitt grannkvarter) och göra ett maffigt megabibliotek av rang där istället, för prestigebyggen är inget som den här staden kan stoltsera med direkt.

Men innan de ens börjar fundera på att sätta spaden i jorden för att gräva, förutsatt att inte det här dras i tioårig långbänk som allt annat, gör något åt tillgängligheten för bövelen! Sveriges huvudstads stadsbibliotek har öppet mellan klockan 12-16 på lördagar och söndagar. Till och med i Sandviken har biblioteket öppet mer än så (faktum är att Sandvikens folkbibliotek har väldigt bra öppettider med tanke på stadens storlek), fast det klart, där tvingas ju bibliotekarierna husera i en mycket fulare byggnad också.

Eller är jag gnällig i onödan? Tycker inte stockholmarna att bibblan är viktigare än så? Borde man inte kunna kräva öppet från tio åtminstone, nu när delar av befolkningen (jag alltså) uppenbarligen blivit så vuxen att den inte tycker att det är en mardröm att gå upp efter klockan nio trots att det är helg? Hur som helst – i dag klockan 10.20 stod ett gäng förvirrade turister som ville in i Asplunds världsberömda bibliotek och såg oerhört mulna ut på grund av att dörren skulle förbli låst i 100 minuter till. Och så jag då. Men jag kunde ju åtminstone inse värdet i att passa på att promenera över gatan och gå och handla på ett helt besökartomt Systembolag.

För övrigt har jag blågula kalsonger på mig i dag. Sverige kan med andra ord inte förlora i kväll.

I dagens DN På stan finns en artikel om vart inflyttade landsortsbor hänger i Stockholm för att få träffa personer från sina egna brukshålor. Jag hörde redan förra sommaren av en kompis att gästrikar brukade hänga på en bar nånstans på östra Söder, men hon visste inte vilken bar. Nu kom alltså facit – det är El Mundo på Erstagatan som gäller.

Nu var det ju tyvärr så att det tydligen främst var för människor från Gävle. Vilket ju inte riktigt är samma sak som Sandviken. Jag skulle till och med sträcka mig till att säga att det är minst två mil ifrån samma sak.
En fråga som kommer upp är då – hatar de oss övriga gästrikar på El Mundo? Måste man ha gått på Vasaskolan för att välkomnas? Nu har jag ju visserligen varit på El Mundo rätt många gånger under mina år i Stockholm, senast för några veckor sedan, men med den här nya vetskapen i bagaget vet jag inte om jag kommer att känna mig bekväm längre. Kommer de att blänga? Måste jag ge mig upp på vinden och rota fram mitt lånekort från Gävle Stadsbibliotek, är det okej då? Eller räcker det med att jag tar med mig min Gefle IF-halsduk? Kanske om jag visar räkningarna från UPC där det står att jag abonnerat på Säsongskortet det senaste året för att kunna följa GIF:s äventyr i Allsvenskan hemma på min tv?

En annan fråga är väl dock om man ens vill bli ett med Gävleborna i exil. Jag menar, det finns en anledning till att det är två mil skog mellan Sandviken och Gävle. Man ville liksom ha dem på lite avstånd. En knapp halvtimmes bussfärd längs motorvägen med 41:ans buss, det kändes tryggt.

Frågan man bör ställa är kanske därför: Vart flockas alla stackars vindpinade sandvikare i förskingringen?

Det är lustigt hur ens intentioner ibland skjuts i sank. Jag hann knappt mer än få den här nya sajten operatibel och var redo för att greppa tag i bokskrivandet, så grep en ondsint magsjuka tag om mig på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt. Jag tänker inte ge några direkta detaljer, låt oss nöjas med att fastslå att jag i går natt vaknade vid tresnåret av en högst obekväm känsla i min mage och därefter spenderade större delen av den natten i fosterställning på toalettgolvet.

Det mest irriterande med att vara hemma från jobbet med magsjuka är att det slår ut kroppen på ett sätt som inte riktigt förkylning, influensa eller lättare slaganfall klarar. Eftersom du på det ena, andra (eller båda) sättet (n) tömts fullständigt på näring i kroppen finns det inte ens krafter till att läsa, än mindre skriva. Jag kunde inte ens uppbåda kraft nog till att se ikapp på några av de tv-serier jag tvingats negligera under våren och som ligger och skräpar på min hårddisk. Och då är det illa.

I dag har dock krafterna återvunnits så pass att jag faktiskt läst lite i mitt manus. Eftersom jag inte tittat i det på ett tag var jag rädd att jag skulle finna det dåligt, löjeväckande, värdelöst, skräckinjagande – ja, choose your own favourite. Men det gjorde jag inte. Istället kändes det … ja, rätt bra i alla fall. Och det är väl ett ganska okej betyg med tanke på att hjärnan fortfarande går på kvartsfart, antar jag.

Två kapitel till läser jag i dag. Därefter blir det nog tv.