Kategori: Livet och sånt

…jag har ju alltid identifierat mig mest med Josh. Damn!

:: Which West Wing character are you? ::

I dagarna har två av landets mest flitiga och lästa bloggare, Isobel Hadley-Kamptz och Katrine Kielos, bestämt sig för att åtminstone tillfälligt sluta blogga. Orsaken? Till stor del på grund av att somliga idioter inte kan hålla sig från personliga påhopp i kommentarerna till inläggen, enligt de intervjuer som Sigge Eklund gjort med dem.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att överskatta vissa människors intelligens (tio månader som gruppchef på ett skyttekompani i Sollefteå fick mig att inse att många killar verkligen är genomsexistiska och kompletta idioter) men varför varför varför ska det vara så jävla svårt att respektera andra människors åsikter så pass mycket att man ger fan i att komma med nedsättande kommentarer vars syfte enbart är att skjuta någon i sank och punktera dem grundligt? Och det i anonym form dessutom?

Jag har så klart aldrig varit i närheten av något liknande det Isobel och Katrine troligen fått uppleva bland kommentarerna. Min blogg har ju, well, inte direkt i närheten lika många läsare, och som manlig, heterosexuell 30-nåntingkille är jag ju inte puckonas främsta måltavla heller, men jag tror ändå att flertalet bloggare med ojämna mellanrum får anonyma kommentarer med mer eller mindre hjärndött innehåll. I dag vid halv fyra skrev till exempel någon (självklart anonymt) kommentaren ”runka lugnt” till mitt första inlägg om min könssegregregerade bokhylla. Antar att personen i fråga syftade till att jag skrev att jag mestadels laddat mina låtlistor med kvinnlig musik i sommar. Fyndigt värre hörru. Höhö!

Min lösning är att ta bort de här kommentarerna. Någon tyckte vid ett tidigare tillfälle (i en ny anonym kommentar) att det var fegt när jag plockat bort ett påhopp. Mm, för det var ju därför jag skapade den här bloggen, jag vill vara en megafon för idioter.

Jag har läst såväl Isobel som Katrine med stort intresse. Ni är redan saknade.

UPPDATERING: Upptäckte just att Emma Gray Munthe också kommenterat bloggnedläggningarna i dag. Läs hennes beskrivning av vad man får utstå som snygg, framgångsrik och offentlig kvinna på det jämställda 2000-talet, och ni inser snart att mina runkproblem är rätt ringa.

I helgen som gick lovade jag att jag skulle inventera mina bokhyllor, för att se hur könsstereotyp jag är i mitt läsande. Jag har gjort det nu. Och resultatet är värre än jag trodde.

I mina bokhyllor finns för närvarande 398 skönlitterära verk. 301 är skrivna av män, 97 av kvinnor. Det ger en kvinnlig andel på 24,4 procent. Ingen varannan damernas direkt.

Hur kommer sig det här då? Jag som trott mig vara så otroligt jämlik? Well, jag vill inte skylla ifrån mig alltför mycket eftersom jag ändå tror på det fria valet, men lite av skulden skulle jag vilja lägga på mina studier i litteraturvetenskap. När jag tog min fil kand i litteratur i Uppsala på 90-talet så försökte jag köpa alla böcker på kurslistorna, eftersom jag tyckte att det skulle ge en bra grund till mitt personligt bibliotek. Och de enda kvinnor vi läste på de där åren, som jag på rak arm kan minnas, är Anna Maria Lenngren, Karin Boye, Moa Martinsson (som jag för övrigt enligt min mamma är släkt med på … tja, någorlunda nära håll) och Virginia Woolf. Och just ja, jag tror minsann jag läste Anna-Karin Palms Faunen på c-nivån av någon anledning.

Det finns säkerligen anställda på litteraturvetenskapliga institutionen som vill skjuta mig om de läser det här – för jag har så klart glömt en hel del namn, vi läste så klart inte bara fyra kvinnor på de här terminerna – men faktum kvarstår att den litterära kanon vi plöjde innehöll, till väldigt betydande del, enkom män. Det har säkerligen rättats till en del sedan hösten 1997, då jag läste c-kursen, men ändå. Allt är deras fel!

Nej, så är det inte. Det är till största delen mitt eget. Men jag ska bättra mig. Faktum är att jag har bättrat mig, genom ett snabbt och ganska så ovetenskapligt överslag av mitt läsande de senaste två åren kom jag fram till att åtminstone 40 procent av böckerna bör ha varit skrivna av kvinnor. Och närmast på tur i min hög för att läsas är min tyska kompis Juli Zehs Leklust och Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Och hur jag än vrider och vänder på det så kommer ju alltid Donna Tartts Den hemliga historien att vara ett av mitt livs allra främsta läsupplevelser, ingen bok har som den slagit mig rakt i magen när jag slukade den som 18-åring. Och när jag läste om den för ett par år sedan tyckte jag fortfarande att den var strålande, även fast jag har hört att de som läser den först när de blivit riktigt vuxna inte finner den lika fängslande. Och enda anledningen till att jag länkar till en engelsk utgåva är att den inte verkar finnas tillgänglig i svensk pocket för tillfället. Skäms Bonniers.

Anyways – ni märker ju att jag försöker svamla bort uppmärksamheten från procentsatsen i rubriken. Jag ska sluta med det nu. Ville bara berätta hur statistiken såg ut. Nu har jag gjort det. Gör nu ert bästa för att glömma den.

Hm, jag kanske måste ge mig. Litteraturen är nog mer könsuppdelad än jag inbillat mig. Jag skrev ett inlägg i torsdags om chick-lit och lad-lit, vilket ledde till en liten diskussion dels på bloggen, och dels bland några av mina vänner. Min tanke var att det nog visserligen var så att det manliga läsandet av chick-lit är rätt ickeexisterande, men att läsandet i övrigt är rätt könsneutralt.

Troligen är det bara wishful thinking. Som flera påpekat finns det säkert en bister sanning som säger att män först och främst läser manliga författare, medan kvinnor går åt båda håll i sitt litteraturintag. Mina bokhyllor verkar inte vara så annorlunda, ser jag efter en snabb titt i hyllorna. Jag har inte haft tillfälle att gå igenom dem än titel för titel, men jag lovar att göra det inom kort och därefter avslöja den mörka verkligheten, hur jävlig och dyster och könsstereotyp den än må se ut, ner till sista siffra.

Däremot så kan jag meddela att jag de senaste åren nästan helt slutat lyssna på ny musik som framförs av män. Manlig popmusik känns oftast så tråkig att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen när jag hör den. En snabb koll i iTunes ger att mina sommarspellistor består av nästan idel kvinnor, eller band som i alla fall frontas av kvinnor. The Concretes, Firefox AK, Sambassadeur, The Knife, Cat 5, Nelly Furtado, Ladytron, Vive la Fete, Martha Wainright, Kate Bush och Hello Saferide får endast sällskap av män i form av Pet Shop Boys och Radio Dept. Faktum är att jag har gjort en särskild Sambassadeur-spellista där jag sållat bort de låtar som sjungs av den manlige sångaren, så att jag bara får lyssna till Anna Perssons sång.

Hörde för övrigt Anna Ternheims nya singel Girl laying down för första gången i veckan. Det ser ut som att det blir en väldigt bra kvinnlig svensk höst också.

Jag har ju i flera veckors tid låtit min rätt ljumma inställning till den till synes eviga sommarvärmen lysa igenom här på bloggen. Idag betalar jag priset.

För när jag nu för att fira min sista egentliga semesterdag packat picknickkorgen och medelst cykel och ryggsäck dragit till Hagaparken med min vän Morgan för att läsa, skriva, dricka kaffe, öla och slåss med väldigt påträngande Kanadagäss, så är det molnigt och till och med lite lätt regnigt emellanåt.

Jag bad väl om det antar jag.

Okej att det inom vissa kretsar ansågs tufft att spela poker förra året, men alltså allvarligt talat, inbillar sig verkligen Expressen att någon tycker att det här är nattens viktigaste nyhet?

Var på Systemet nere vid Norra Bantorget nyss, för övrigt Stockholms bästa Systembolag eftersom det alltid är helt och hållet folktomt. Jag köpte ut öl åt en kompis. Han är dock 33 år så särskilt olagligt var det inte, men han ville ogärna lämna sin cykel eftersom han glömt ta med ett lås.

Efteråt diskuterade vi huruvida det är roligt eller beklämmande att vi vid våra aktningsvärda åldrar fortfarande oftast måste visa leg när vi köper alkohol. Han höll på det första alternativet, jag på det andra. Och det av samma orsaker – nämligen att killen/tjejen i kassan ofta blir lite generad när han/hon upptäcker att personen de misstänker kanske inte uppnått 20 års ålder egentligen är över 30.

Jag tycker sånt är jobbigt. Jag tycker helt ärligt synd om personen bakom disken när jag ger dem mitt leg. För även om de säkerligen är väldigt vana med situationen, så kan jag inte komma ifrån att jag tror att personen i kassan tycker att det är lite genant när de inser att de tagit så fel. Och då tycker jag att det blir jobbigt, för jag vill inte utsätta dem för den känslan. Så ibland när jag uppmanas visa leg så är jag – och nu är jag ärlig – nära att säga förlåt när jag räcker över det. Förlåt för att jag utsätter dig för det här.

Jag brukar därför när jag köper alkohol försöka visa upp innanmätet i min plånbok lite extra tydligt, så att personen i kassan, kanske kanske kanske, vid åsynen av mina tre betalkort, körkort och pressleg ska tänka ’han måste ju vara över 20 när han har så vuxna grejer däri’, och därmed strunta i att fråga. Jag fattar att det tricket kanske är det första man får lära sig att genomskåda på Systembolagsskolan, men ändå, alltid lurar det väl någon.

Och i dag behövde jag inte visa leg. Kanske funkade det. Eller så har jag slutligen blivit vuxen på riktigt.

Nej, inte du rent specifikt, snarare jag. Eller nja, inte det heller, det handlar helt enkelt bara om del tre i min serie om Googlestatistiken. Någon har nu i kväll sökt på frasen ”du kan dra åt helvete” och hamnat hos mig. Tja, alla vägar är väl bra vägar antar jag.

I dag har för övrigt varit en väldigt bra skrivdag. Jag var nästan ledsen när kapitlet jag höll på med tog slut. Märk dock väl att meningen innehåller ordet ”nästan”.

I fredags skrev jag ju om att någon i Bahrain hade sökt på Bada bada och hamnat hos mig. Tänkte jag skulle dela med mig av lite andra Googlesökningar som styrt intet ont anande nätsökare till min del av internet den senaste tiden:

varför heter det engelska sjukan
Faktum är att den frasen ger en topplacering för mig hos Google. Jag var visserligen en anglofil av rang när jag var runt 20, men engelska sjukan?

rätt golv rätt plats
Jag kan hålla med om att det är viktigt att ha rätt golv på rätt plats. Men gör det mig kvalificerad att agera golvläggardomare? Trea på listan är jag i alla fall.

har man valt fel yrke
Well, med tanke på hur mycket jag gnällt på min egen inställning till skrivandet på sistone, så är det väl inte så mycket att säga om det här. Trea.

hur löser man koden i gåtornas palats
Jag har ingen hjälp att ge i den här frågan, men jag nämnde ju Dan Browns bok i ett inlägg, så jag får skylla mig själv. Etta!

Kim Källström bok
Den här sökningen känns dock bra. Dels för att det styr in litteraturtörstande fotbollsälskare till min sajt, vilket ju är bra i folkbildningssyfte, men också för att alla som kan sin Kim Källström-historik ju så klart vet att han växte upp i Sandviken innan han blev göteborgare i åttaårsåldern. Trea.

Bio i Lund nummer
Här blir jag dock lite fundersam. Någon är alltså sugen på att gå på bio i Sveriges studentstad nummer två, och vänder sig till Google istället för Hitta eller Eniro. Trots att min sajt hamnar först på plats 19 i sökningen, och trots att sammanfattningstexten klart och tydligt indikerar att jag knappast är en biograf, så klickar personen ifråga. Numret till filmstaden i Lund är för övrigt 046-184530.

En del rena personsökningar hamnar hos mig också. Kjell Espmark och Marcus Birro tillhör de vanligaste.

Till sist en sökning som jag inte riktigt visste om jag skulle ta med, eftersom den är lite sorgsam. Men nu tar jag med den i alla fall:

uttråkad livet meningslöst stockholm
Jag hyser inga tankar om att mina skriverier skulle kunna förändra livet för någon, men surfaren som klickade in hos mig efter den här sökningen kollade runt rätt länge på olika sidor, så förhoppningsvis gillade personen vad han eller hon såg i alla fall.

Nej, kanske dags att börja skriva nu. Jag ska faktiskt ge mig på ett experiment när jag gör det. Men först – koka kaffe.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker att söndagar är rätt överreklamerade. Visst, det kan väl vara skönt att vara ledig och ha ett avbrott när veckorna är fyllda med saker att göra, som jobb och sånt där annat mindre spännande. Men det är något med söndagen som koncept som jag inte köper.

Och när söndagen bara är en vilodag mitt i ledigheten, då kan jag inte låta bli att tycka att den känns plågsam. När man heller inte är särskilt bakfull, vilket annars brukar kunna skapa en härligt loj känsla vilken dag som helst, så blir jag bara rastlös. Vad ska man hitta på? Hänga med kompisar? Well, faktum är att flera av mina närmaste vänner jobbar i dag, så det kan bli lite svårt. Gå på stan och shoppa? Nja, det är fortfarande så satans mycket turister överallt, och dessutom har ju sommaren som jag börjat lessna mer än lovligt på gjort comeback med buller och bång, så det känns jobbigt. Träna gjorde jag i går, eller ja, jag powerwalkade Brunnsviken runt vilket väl blir sisådär fjorton kilometer och väl ändå måste klassas som motion. Benen är stumma i dag och det tolkar jag som att jag gjort nog motionsnytta för ett tag. Och två dagar i rad? Nej, verkar överdrivet hurtigt.

Återstår väl att skriva då. Men det är då lutheranen i mig vaknar till liv. Skriva på en söndag?! Vilodagen? Nej vet du vad, skäms på dig.

Men eftersom mitt kyrkliga engagemang i verkligheten är lika med noll och jag till och med gått ur Svenska kyrkan, så antar jag att det bara beror på lathet och inte gudsskräck att jag känner motstånd inför Worddokumentet just i dag. Vilket ju i och för sig gör söndagen till vilken dag som helst, för om det är något som präglat mitt skrivande i den här bloggen, så är det väl aversionen mot textdokumentet.

För övrigt är det nu bara en vecka kvar av min semester, och slutet på romanen … well, är inte direkt nära förestående. Vilket väl kanske är det som till sist kommer att tvinga mig att öppna dokumentet i dag ändå. För lutheranen i mig pockar nog i sanningens namn mer på pliktkänsla, ansvarsok och rädsla för att inte vara duktig nog än skräcken för att vanhelga vilodagen.

Med besökarstatistik kan man få veta en del småmystiska saker. Någon i Bahrain har sökt på frasen Bada bada på bahrainska Google och hamnat hos mig, närmare bestämt på inlägget jag skrev förra fredagen om min badaversion. Av någon anledning bedömer Google i Bahrain att min sajt ger den tredje bästa träffen whatsoever om man är ute efter Bada bada där. Men om man söker på samma fras på svenska Google så är min sajt inte i närheten av toppen.

Daniel Åberg – big in Bahrain?

Lyssnade på Popnonstop i P3. I dagens Tre från en var det tema Top gun. Insåg till min … öh, pallar jag att kalla det fascination? att jag kunde alla tre låtarnas texter utantill, från första tonen till sista. Danger zone, Take my breath away och Mighty wings.

Eftersom det ligger i tiden, så drog jag raskt en Sandvikenkoppling. Jag minns att jag såg Top gun på bio på Grand i Sandviken, jag var elva år, det var sensommar och det var innan biografen stängts och gjorts om till bingolokal. Jag var alldeles knäsvag efter visningen, knäsvag och yr när jag och min kusin och en kompis gick mot Jerntorget i skymningen för att åka buss hem till Kungsgården. Av någon anledning satt det en kvinna jag då troligen kallade tant men i dag skulle säga var i 45-årsåldern i det där ensamma sätet längst fram till höger som nästan inte finns längre i moderna bussar, och hon frågade oss vad vi gjort inne i stan när vi var så små. Jag svarade att vi hade sett Top gun, hon visste inte vad det var för något, och jag upplyste henne om att det var den bästa film jag någonsin sett.

Mer än så var det inte. Men senare på hösten fick jag soundtracket på lp. Och jag spelade det och spelade det och spelade det och jag tyckte att Top gun anthem var den coolaste låt jag någonsin hört. Och 20 år senare sitter låtarna tydligen fortfarande som en smäck. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.