Kategori: Litteraturvärlden

Det är mycket Peter Englund nu. Han har ju gjort sig lite osynlig efter helgens tillkännagivande, har intervjuat sig själv i sin blogg och låtit sig fångas i språnget av SvD men inte särskilt mycket mer. I dag lyckades dock SR Uppland få till stånd en intervju utanför hans hus i Rasbo öster om Uppsala. Tio väl investerade minuter tycker jag, tillsammans med de nio som jag och Johanna levererade i morse i samma ämne i DJtv så klart. Vill man inte lyssna på SR-intervjun kan man istället läsa min korta rewrite, där jag valde pryovinkeln.

Shit pommes frites! Horace Engdahl kliver ner som ständig sekreterare för Akademien, och in kommer Gösta, nej jag menar Peter Englund, och blir ny boss.

Det här sätter ju saker i ett helt nytt ljus. Tidigare har jag varit stolt över att finnas med på en akademiledamots länklista, nu återfinns jag alltså på den (blivande) ständige sekreterarens länklista. Det här kan utan tvekan komma att stiga mig åt huvudet.

Nu gäller det att jobba stenhårt på den finkulturella kredden för att behålla platsen, således är det slut på fylleinlägg, strunt och gnäll, hädanefter blir det enbart akademiska, lärda och inte minst vittra inlägg.

Hm. Undrar verkligen om det var rätt drag att inleda min finkulturella mission med att åka till Strängnäs för att bevaka finalen av ”Dansbandskampen”?

——

Uppdatering: Det slog mig att Peter Englund faktiskt hintat om sitt nya uppdrag i sin blogg. Den 4 december skrev han i ett inlägg att Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv ännu en tid, och med facit i hand borde man ju redan då ha kunnat förstå vartåt det barkade. Men jag verkar vara i gott sällskap, trots 45 kommentarer på inlägget har ingen frågat om en speciell sekreterartjänst kan vara orsaken till beskedet.

Vi var på releasefest för det nya numret av ALT i går kväll. Och om man går på ett kalas för en tidskrift som sätter diskussion av text i främsta rummet, är det då inte ett sundhetstecken att man vid hemgång, när fyllematen ska inhandlas på McDonalds, har en så animerad textdiskussion att tjejen i kassan blir helt förskräckt och tror att vi håller på att börja slåss?

Att Johanna lutade sig över disken, tog sig för pannan och med teatralisk, darrande stämma kved fram vi kommer inte att sova i samma säng i natt! kanske också spelade in.

——

Fotnot: Diskussionen handlade främst om hur många restauranger det finns i Kiruna, men berörde också – åtminstone via felhörning – ghettot i Warszawa under andra världskriget.

Vi hade tänkt prata om läget för de svenska litteraturtidskrifterna i nästa DJtv. Men så gick DN och gjorde ett liknande jobb i dag (ej på nätet ännu), och eftersom det är en journalistisk nesa att vara tvåa på bollen – eller att åtminstone framstå som att man är tvåa på bollen – så låter vi det nog bero.

Alltså behövs ett nytt ämne. Typiskt att hjärnan är som sirap efter gårdagskvällen.

1. Lasse Winkler tar i en ny SvB-ledare upp en intressant aspekt av det här med DN:s bokhandel som jag inte tänkt på. Hur ska tidningens kulturredaktion på ett objektivt sätt kunna skriva om bokhandelsmarknaden i framtiden, när man själv är en aktör på denna marknad? Det hade jag ärligt talat inte ens tänkt på. Och jag ska kalla mig journalist. Bad Dannyboy.

2. Det regnade när jag gick till jobbet i dag. Jeansen är blöta. Det är också en sorts fredagsskur.

I dagens upplaga av ”Kulturnytt” i P1 fanns ett inslag kallat Bokhandeln i förändring, som handlade om de uttalanden som Akademibokhandelns vd Ulf Lindstrand gjorde för en tid sedan. Detta ämne behandlade jag och Johanna i DJtv #2 förra måndagen.

I dagens upplaga av ”Kulturnytt” i P1 fanns också ett inslag kallat DN och nätbokhandeln, som handlade om Dagens Nyheters nya satsning på nätet som drog igång i slutet av förra veckan. Detta ämne behandlade jag och Johanna i DJtv #3 i måndags.

Slutsats: Vill man ha litteraturnyheter när de fortfarande är någorlunda färska, så bör man kolla på DJtv.

Eftersom jag troligen i själ och hjärta alltid kommer att vara en teoretisk sosse – även om det kanske är si och så med praktikaliteten ibland – har jag spenderat de senaste dagarna med att läsa Pär Nuders memoarbok ”Stolt men inte nöjd”. Då jag inte är klar ännu ska jag inte avge något omdöme, men det är inte svårt att se varför han förvandlats till en sorts persona non grata i arbetarepartiet, han har ju medveten om sina förmågor och har mage att skriva om dem gubevars, usch och fy för sådan självhävdelse, vem tror han att han är?

Nåväl, det var inte jante jag tänkte skriva om i dag, utan om den dröm jag hade när jag skumpade fram över Östersjön i söndags natt med riktning Stockholm. I boken skrivs en del om detta hav, Nuder är ju av estniskt påbrå, hans farfar var motståndsman och hamnade i ett läger och arkebuserades och familjen flydde till Sverige.

Men om detta handlade inte min dröm. Den handlade om Carolina Klüft. Eller rättare sagt handlade den om hur Pär Nuder ger Carolina Klüft snusförnuftiga råd inför hennes stundande övergång till modern femkamp inför nästa OS. Nej, det är mig veterligt inget som ska hända i verkligheten, men sker det så vet ni vem som spräckte nyheten och dessutom ska tjäna pengar som nästa Saida. I drömmen står Pär och lär Carolina luftpistolskytte. Nej nej nej, så här håller du pistolen, sade Pär i drömmen och tog ifrån sin adept puffran. Det är viktigt att du lär dig, sade han, för vår skull. Hon stod bredvid och nickade lite uppgivet och han ruskade frustrerat på huvudet. Därefter gungade M/S Regina Baltica till och jag vaknade. Det var vargtimme och jag var kissnödig.

Kanske säger drömmen något om Pär Nuder. Kanske säger den något om mig. Kanske var det bara en dröm.

Oh no!

Malin Ullgren skriver i DN om att litteraturkritikerna på ett så ängsligt sätt måste sluta dalta med bästsäljarlitteraturen och det har hon nog rätt i men oh no hon inleder texten med att citera de där Ulf Lindstrand-uttalandena som jag refererat till både här och här och skrivit en notis om som publicerats bland annat där men Malin skriver att det var i en intervju med TT Spektra som Lindstrand sa så där och det var det ju inte utan med Svensk Bokhandel!

Oh no.

I avsaknad av den fysiska upplagan av Boklördag här i Riga så läser jag det som DN lagt ut på nätet istället och fattar tycke för Anna Hallbergs långa text om varför bara gubbsen når hela vägen fram i den svenska prosan just nu. Visserligen tycker jag att hon stirrar för mycket på det senaste årets utgivning – så sent som i december 2007 var det ju en skräll när Carl-Henning Wijkmark vann Augustpriset för ”Stundande natten” före storfavoriten Åsa Linderborg och jag och många andra skrev saker i stil med att det var ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön (inlägget berörde även faktumet att Björn Runeborg vann förra årets upplaga av Sveriges Radios romanpris). Dessutom hade Augustpriset åren dessförinnan vunnits av Susannan Alakoski, Monika Fagerholm och Bengt Ohlsson – och även om hans kön är manligt kan väl inte ens denne räknas till gubbe, han skriver ju krönikor i På stan gubevars.

Hur som helst. Anna Hellbergs poäng är att problemen hon ser kan bero på att Sverige saknar en litteraturtidskrift av BLM-snitt. Och även om jag inte känner igen symptomen hon beskriver så håller jag med om hennes ordination om en stark litteraturtidskrift, med kredd, någorlunda stor spridning samt det allra viktigaste – bestående livslängd. Nu skriver visserligen Carl-Michael Edenborg en text i Ordfront Magasins nya oneshot OLM – gissa vad L:et står för – om den oerhörda mängd tidskrifter om litteratur som faktiskt finns i Sverige, men ändå, det finns ingen gigant, ingen dominator, ingen som man kan hänvisa till år efter år efter år.

Det finns ingen ekonomi i en BLM för 2000-talet. Antar jag. För funnes det det skulle tidningen så klart fortfarande existera eftersom vinst, pengar och mammon är det enda som betyder något.

Synd.