Kategori: Litteraturvärlden

Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.

Pratar hos Picapen om ljudboksskrivande på måndag – öppet för anmälan!

Sugen på att höra mig prata om hur jag resonerar kring det här med att skriva böcker särskilt riktade mot ljudboksmarknaden? Nu på måndag kväll har du chansen! Jag håller då i ett timslångt kostnadsfritt webinarium om detta i regi av Picapen. Så här står det i annonsen:

Skriv en bästsäljande ljudbok med Daniel Åberg

Ljudboksmarknaden har ökat kraftigt de senaste åren. Men vad särskiljer en bra ljudbok från den traditionella pappersboken? Vad krävs för att sälja in sin ljudboksidé hos förlagen? Daniel Åberg är en av Storytel Originals mest erfarna ljudboksförfattare. Han står bland annat bakom de populära ljudboksserierna Virus och Nära gränsen. Daniel är också en populär kursledare inom ljudbokskrivande på Skrivarakademin.

Daniel lär dig grunderna i ljudboksskrivande. Få konkreta tips, till exempel kapitellängd, upprepningar och “cliffhangers”. Hur lång bör en synopsis vara och vad ska den innehålla för att ljudboksförlagen ska fastna för din bokidé? Ställ dina frågor direkt till Daniel via Zoom. Missa inte en fullspäckad timme om en marknad som fortsätter att växa och som öppnar upp nya möjligheter för dig som författare. Anmälan sker via denna länk.

Jojo, stora ord. Huruvida jag verkligen kan lära ut hur man skriver en bästsäljare låter jag vara osagt (det är inte jag som har satt rubriken på evenemanget), men det ska hur som helst bli kul att zooma en timme! Vad jag förstått så har intresset hittills varit rätt så stort, men det fina med internet är ju att antalet platser i princip kan vara obegränsat. Så anmäl er, vetja!

Dags för Littfest!

Klev just på tåget i Gällivare – next stop Umeå och Littfest! I morgon fredag deltar jag dels i ett samtal om litteraturbranschens framtid klockan 16 (saxar ur programmet nedan) och dels redan klockan 08.45 när VK smygstartar sändningarna på Littfest-tv med sitt uppsnack-program.

Dessutom kommer jag då och då under hela festivalen att stå vid det bokbord som Norrländska Litterstursällskapet har med vår tidskrift Provins, där vi bland annat kommer att sälja en ursnygg jubileumsaffisch, med anledning av att tidskriften i år firar 40 år. Hoppas vi ses i vimlet!

———

Fredag kl 16, scen Äpplet
En litteraturbransch i förändring
På senare år har litteraturbranschen förändrats radikalt. Den tryckta boken utmanas av ljudboken, boklådorna av konglomerat och internethandel, förlagen av egenutgivare och hybridförlag. Är utvecklingen bara av ondo, är vi bara konsumenter styrda av kapital och algoritmer eller är det delvis också och en sund reaktion? Medverkar gör kulturredaktören Sara Meidell, författaren Daniel Åberg och professorn Sven Anders Johansson. Samtalet leds av journalisten Lasse Winkler.

UPPDATERING: Tyvärr har VK:s uppsnackspunkt på fredagsmorgonen blivit inställd med kort varsel, så jag får nöja mig med samtalet klockan 16 i stället. Synd, men då får jag ju i alla fall sova lite längre!

Hopplöshet och futtighet

Vad skriver man när världen är galen? Eller rättare sagt när en man beter sig så galet att hela världen dras med i vansinnet. Jag vet inte, allt blir så futtigt, och jag inser hur lite jag egentligen vetat om Ukraina och dess folk, och hur naiv jag – och många med mig gissar jag – antagligen varit.

Försökte ge uttryck för det på något sätt i veckans krönika i Västerbottens-Kuriren. Det var svårt, kändes futtigt som sagt, men framåt eftermiddagen kom i alla fall ett varmt ord från en läsare som mejlat redaktionen uppskattning och som vidarebefordrat till mig. Fint, men samtidigt ännu ett utslag för en sorts futtighet – här går jag och ruvar mig för hur en text ska tas emot, samtidigt som hundratusentals hukar i skyddsrum när bomber faller över Ukraina.

Vi kollar Lilla Aktuellt slaviskt varje kväll (vilket arbete de gör!), det finns en stor oro hos barnen och visst försöker man dämpa oron, men samtidigt vill jag ju inte ljuga och jag är långtifrån säker på att det här kommer att sluta särskilt väl. Och hur ser vår region ut om sex år, när Tage blir myndig och värnpliktig? Och om nio, när det är Ejdas tur? Det vill jag faktiskt inte ens tänka på.

Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2022

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris presenterades i fredags. Totalt tio böcker med norrländsk koppling har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.

De nominerade i vuxenklassen är:
Bondland av Gunnar Balgård (Ekström & Garay)
Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg (Albert Bonniers förlag)
Löpa varg av Kerstin Ekman (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Älskade Ester av Kent Lundholm (Ord & Visor)

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:
Det är någonting som drar i mig av Elin Persson (Bonnier Carlsen)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland, Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ensamvargar av Katarina Kieri (Lilla Piratförlaget)
Den blixten tar av Therese Henriksson (Opal)

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu står vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr i startgroparna, redo att läsa, bedöma och rangordna titlar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras på Älggårdsberget i Bispgården i östra Jämtland 7-9 juli. Kul ska det bli!

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.

I fjol tilldelades priset Elin Anna Labba samt Alma Thörn. Om det kan man läsa mer här.

Tyvärr ingen finalplats för
”En värld i mörker”

Äsch, det blev ingen finalplats till Storytel Awards för mig i år heller. De slutliga nominerade presenterades nu på morgonen, och min En värld i mörker tillhörde inte den trio böcker som fick flest röster i ungdomsklassen. Trist så klart, men inte så oväntat, den långa nomineringslistan bestod ju av 21 titlar. Men tack alla ni som ändå röstade på min bok, jag vet att ni var rätt många!

Så här ser den slutliga nomineringslistan ut:

Spänning:
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget

Fakta:
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig

Vad kan man säga om de här nomineringarna då? Tja, en sak som även Boktugg är inne på i sin analys, är att en tredjedel av de nominerade titlarna faktiskt är författarinläsningar, vilket får sägas vara lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

I övrigt är det ovanligt jämnt fördelat bland inläsarna. De tyngsta namnen i inläsar-Sverige har alla fått en nominerad titel vardera – Gunilla Leining, Katarina Ewerlöf, Jonas Malmsjö och Stefan Sauk. Och när det kommer till kampen mellan förlagsjättarna så är det övervikt Bonniers – förlag som tillhör Bonnierkoncernen har fått totalt sju nomineringar, och förlag tillhörande Storytelkoncernen fem.

Storytel Awards blir även i år en digital gala, och den sänds 31 mars. Ska bli spännande att se vilka som plockar hem statyetterna!

”En värld i mörker” nominerad till Storytel Awards

Ja men titta vad kul – ljudboksversionen av min lättlästbok En värld i mörker har blivit nominerad i ungdomsklassen till årets Storytel Awards. Konkurrensen är stenhård och än så länge är det bara den så kallade långlistan (som ska krympa från 21 till blott 3 finalnominerade), men strunt i det just nu – låt oss i dag glädjas! Och gå för den delen jättegärna in och rösta via den här länken, ni har till den 9 februari på er. Tack och bock för ert (eventuella) stöd, och ett särskilt tack till Måns Westling som gjort en så fin inläsning!

Så här har för övrigt ett par röster sagt om En värld i mörker:

”Jag är imponerad av Daniel Åbergs ungdomsdebut. Alla som gillar katastrofberättelser kommer verkligen att gilla den här boken.”
Babbel-podden

”En tänkvärd bok som öppnar för mycket diskussioner … ’En värld i mörker’ är en lyckad debut som lockar till mer läsning.”
Bibliotekstjänst (betyg 4/5)

Kul att bli nominerad! Och är ni intresserad av att köpa boken, så finns här länkar till Adlibris och Bokus. (Och jo, det kommer även en del två och tre vad det lider, jag är i redigeringsfasen av manuset till tvåan i detta nu.)

Krönika: Måste kvinnor återigen börja dalta med männen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 december.

——

Har männen slutgiltigt kastat in handduken när det gäller skönlitteratur? Att män läser allt mindre och att det främst är romaner som får stryka på foten har det pratats om tidigare, men frågan aktualiserades igen för några veckor sedan genom en omtalad krönika av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Utgångspunkten var att en manlig bekant till henne ondgjort sig över att Augustpriset i skönlitteratur tilldelats kvinnor fyra år i rad – ”vill de som röstar att vi män HELT ska sluta läsa romaner?” ska den manliga bekanta ha sagt.

Det är så klart en extremt trist inställning. Men att män läser män, och kvinnor läser allt bär tyvärr på ett visst mått av sanning.

Själv kan jag dock inte låta bli att bara bli trött och tänka att ja men tack och adjö då, män. Om vi som släkte är så tjockskallade att vi inte orkar med romaner skrivna av kvinnor, vad ska vi då ens med oss till? Släng oss på soptippen. Och nej, jag är inte ironisk.

”Jag vet inte riktigt om jag skulle orka läsa en roman om Sylvia Plath”, ska den här mannen ha sagt, detta eftersom årets Augustvinnare Eufori av Elin Cullhed är en fiktiv skildring av Sylvia Plaths sista tid före självmordet. Att kvinnor i alla tider orkat läsa böcker om män skrivna av män eftersom det länge var vad som stod till buds, spelar ingen roll – den här mannen orkar inte läsa om kvinnliga erfarenheter. Trååkigt!

Behöver vi ta hänsyn till det här? Jag kan inte riktigt komma runt att Åsa Beckman verkar anse det. I textens ingress står att läsa att det visserligen är glädjande att kvinnors erfarenheter nu får synas, ”men vi måste också fråga oss vad det får för konsekvenser”. Man ska visserligen vara försiktig med att citera och dra slutsatser från just ingresser eftersom dessa ofta formuleras av en redaktör och inte av textskribenten själv, men jag tycker mig se att andemeningen går igen i själva texten – det här är problematiskt eftersom det ytterligare skjuter männens läsande i sank.

Vad betyder det i sådant fall? Att kvinnor återigen måste börja dalta med män så att de inte känner sig exkluderade? Kanske välja lite mer inkluderande ämnen i sina böcker, så att de handlar om typ … män? Eller varför inte återuppväcka traditionen att skriva under manlig pseudonym? Det funkade ju jättebra på 1800-talet för Victoria Benedictsson och Mary Ann Evans – förlåt, jag menar så klart Ernst Ahlgren och George Eliot.

Nej förlåt, jag ska inte raljera. Men om inte ”männen får fan ta och skärpa sig” är ett realistiskt alternativ, kan jag inte se att det här problemet går att lösa på något annat sätt. Ska manskollektivet räddas inom skönlitteraturen, måste vi strykas medhårs.
Tröttsamt är bara förnamnet.

Men jag då, som här i princip idiotförklarar mitt eget kön – är jag något föredöme för det kvinnliga? Det vet jag väl inte. Jag minns att jag för ett femtontal år sedan räknade de skönlitterära titlarna i min bokhylla, och då till min fasa upptäckte att endast tjugofem procent var skrivna av kvinnor – jag hade i förväg gissat på cirka fyrtio/sextio. I dag tror jag dock att min min läsning och lyssning överlag är rätt jämställd, något som understryks av det nästan pinsamt PK-aktiga i att jag i skrivande stund kan se att jag har lyssnat på trettioåtta ljudböcker i min ljudbokstjänst i år, och av dessa är nitton skrivna av kvinnor och nitton av män. Det verkar dock bli mansdominans innan 2021 är slut, för jag började i går lyssna på Niklas Natt och Dags bok 1795 vilken lär bli den sista jag hinner avsluta i år, och med den inkluderad blir det manligt i topp.

Är det problematiskt att män i allt mindre utsträckning läser skönlitteratur? Absolut. Är det kvinnornas ansvar att ändra på det? Absolut inte.

Ansvaret måste hamna hos männen själva, såväl läsare som författare. Själv har jag nu skrivit tio böcker i rad med kvinnor i huvudrollerna, och därmed antagligen bidragit till att skrämma bort några manliga läsare.

Jag får väl sätta en Anders i fokus i nästa bok och se om det hjälper.

2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Krönika: Ännu har biblioteken en avsevärd kraft

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 november.

———

Biblioteket här i byn ska hålla stängt till i början av december. Inget dramatiskt, utlåningssystemet ska bytas och hyllorna organiseras om, vid gårdagens besök var det hela havet stormar i lokalen inrymd i skolan, det var boktravar precis överallt och bibliotekarien Katarina såg såväl förväntansfull som överväldigad ut.

”Nog kommer det att bli bra det här”, meddelade hon, men fortsättningen ”när det väl blir klart” bar på en ton av bävan. Det lär krävas extraarbete under de tre stängningsveckorna för att det ska gå i lås.

Tre veckor är så klart ingenting, men ändå – besöken kommer att hinna saknas, även om det som i går bara blev en femminutare för att hämta ett fjärrlån innan vi skulle vidare till familjegympan i sporthallen nästgårds.

Bibliotek har varit viktiga för mig genom hela livet, även om deras syfte skiftat genom åren. Som barn var jag en typisk bokslukare och besökte varje vecka dels biblioteket hemma i Kungsgården utanför Sandviken där jag växte upp, och dels nyttjade jag även bokbussen, som trots att vi bodde bara en och en halv kilometer från biblioteket kom rullande varannan måndag eftermiddag och stannade jämte gamla mejeriet. När jag gick gymnasiet inne i Sandviken hamnade jag ofta på stadsbiblioteket efter skolan, mest för att djupdyka i tyngre litteratur- och filmtidskrifter vars texter jag i ärlighetens namn sällan förstod – men det hör väl de där åren till att verka intellektuell och svår. Under pluggåren i Uppsala och vuxenblivandet i Stockholm var bibliotek främst en plats för studier och skrivande, och som nyss inträdd i medelåldern har jag väl gått varvet runt och börjat nyttja bybibblan just som ett klassiskt bibliotek – dessutom hänger jag precis som när jag var liten åter mest på barnavdelningen, om nu än i sällskap med mina barn.

Men bara för att jag på något sätt lyckats ta mig åter till startpunkten betyder det inte att allt är som förr. I den senaste rapporten gällande svensk biblioteksstatistik konstateras återigen att antalet offentligt finansierade bibliotek fortsätter minska, totalsiffran för fjolåret var 2201 stycken, en minskning med 35 bibliotek jämfört med året innan. Sedan millennieskiftet har antalet svenska folkbibliotek minskat med 25 procent.

Ett av dessa är det jag själv besökte som barn, redan på 1990-talet flyttades det från egna lokaler och hamnade i skolan, där det sedan kom att krympa i ett par omgångar för att sedan sluta existera. Numera finns enligt kommunens hemsida endast ”ett mindre skolbibliotek” i Kungsgården. När det gäller bokbussen kan jag väl tycka att den var lite av en onödig lyx för oss som hade drygt en kilometer till byns biblioteksfilial, men även på mer perifera platser i Sandvikens kommun är den sedan länge ett minne blott, försvunnen i de eviga sparbetingens tidevarv.

Den stora våg av nedläggningar som drabbade landets bibliotek på 90-talet märks visserligen inte längre av, men det knapras hela tiden, och enligt en rapport som SKR gjorde i samarbete med Högskolan i Borås 2019 är en vanlig gång att biblioteksfilialer slås ihop med skolbibliotek och att öppettiderna minskar varvid till sist endast ett skolbibliotek återstår, eftersom skolan inte längre tycker sig ha förutsättningar för att stå med lokaler öppna för allmänheten. Just det som hände där jag växte upp, med andra ord.

Samtidigt måste man ändå glädjas åt den kraft boken ännu besitter. Medan jag skriver den här krönikan ringer min åttaårings klasslärare – vi har glömt kläderna till idrotten i dag, har jag möjlighet att komma förbi? Jag hastar till skolan med en fylld gympapåse, barnen har rast och jag går in för att hänga den på min dotters krok. Då kommer läraren som ringde mig, hon skjuter en vagn som bågnar av böcker genom korridoren.

”Bibblan ska ju vara stängd i tre veckor, vi måste bunkra”, säger hon och visar mig ett utlåningskvitto så långt att det når marken innan hon baxar vagnen över tröskeln till klassrummet.

Hon har just lånat 298 böcker.

Recension: Obscuritas

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 november.

——

Lagercrantz gör nystart – tar ett steg tillbaka

David Lagercrantz
Obscuritas
Norstedts

När planerna presenterades på den serie böcker som David Lagercrantz nu inleder om den Sherlock Holmes-liknande professor Hans Rekke från överklassen och hans sidekick Micaela Vargas – en polis från förorten – skedde det med visst buller och bång. Lagercrantz skulle i augusti 2019 kliva av som författare till Millennium-serien efter att med boken Hon som måste dö ha fullbordat den trilogi han kontrakterats för. I stället för att kunna lägga fokus på lanseringen av sin sista Lisbeth Salander-bok, drogs han dock in i spekulationerna om den lukrativa franchisens fortsatta framtid.

Storsatsande förlaget Strawberry Publishing ville få rättigheterna till nya Millennium-böcker, och förlagets dåvarande ägare (och tillika hotellmagnaten) Petter Stordalen försökte locka Lagercrantz att stanna kvar. Turerna blev infekterade, och fick effekten att Lagercrantz samma vecka som Hon som måste dö lanserades gick ut och berättade om sin helt nya deckarsatsning, antagligen för att slippa vara del av de fortsatta turerna kring författaren Stieg Larssons eftermäle. Kort därefter meddelades att Lagercrantz och hans agent lämnade agenturen som arbetat med Millennium-rättigheterna, och i stället startade eget för att fullt ut kunna fokusera på att sälja in de då ännu helt oskrivna böckerna om Rekke och Vargas.

Och så gjordes, med besked. Som så ofta numera har det inför utgivningen av Obscuritas i diverse artiklar nämnts hur många länder den sålts till, att det budas om rättigheter från film- och tv-håll och att Lagercrantz redan skrivit kontrakt på fem böcker – en succé långt innan publiken fått läsa en rad. Att kalla Rekke/Vargas-lanseringen för hajpad är ingen överdrift, i en intervju som Lagercrantz gav för Dagens Nyheter om boken redan i våras gjordes till och med ett nummer av att DN som första tidning fick visa upp bokens omslag.

Kommer detta att betala sig? Är Obscuritas bra, eller åtminstone ett bra avstamp för den kommande bokserien?

Tja, den är åtminstone inte vad jag förväntade mig.

De senaste tio åren när svenska deckare och ”nordic crime” gått på export över världen så har morden kommit att bli allt mer makabra och bestialiska med beskrivningar som ibland gränsar till det våldspornografiska, med mördare som antagit formen av serietidningslika Bondskurkar som ägnar sig åt katt och råtta-lekar med den jagande polisen – Lars Keplers Joona Linna-böcker är paradexemplet.

David Lagercrantz vänder dock denna formel helt ryggen när han ger sig in i leken. I stället levererar han en ganska långsam, stundtals omständlig historia som i stället för att utspela sig i brinnande nutid förlagts till åren 2003-2004 och hämtar näring till berättelsen i 1990-talets talibanstyre i Afghanistan, kriget mot terrorismen och de vid denna tid mycket uppmärksammade fallen med tortyr i fängelser som USA lät upprätta i Mellanöstern. De två mordfall som Rekkes och Vargas utredning kretsar kring – ett nära fotbollsanläggningen Grimsta IP i Stockholm och ett i en källare i Kabul – är snarast triviala i sitt utförande, om än bottnade i djup tragik och grym verklighet, och dåden saknar helt de spektakulära anslag som blivit närapå legio i genren.

Något direkt dramatiskt eller nervpirrande bjuds läsaren heller inte på, bortsett från en episod framåt slutet när duon ska resa utomlands för att knyta ihop trådarna. I övrigt samtalas det mest, och i långa partier får vi genom dialog rollfigurernas historier återberättade för oss – ett grepp som jag för övrigt även tyckte att Lagercrantz nyttjade i allt för stor utsträckning i sin Millennium-trilogi.

Stor affär görs också av att Hans Rekke ska vara en Sherlock Holmes-figur och Micaela Vargas hans Watson, eller snarare hans Sancho Panza enligt Rekke själv, som väl då egentligen mer borde likna Don Quijote. Mästerdetektivens beryktade slutledningsförmåga sträcker sig dock mest till att då och då leverera iakttagelser om människor han möter, snarare än att presentera en briljant lösning på fallet som ingen annan tänkt på. Vartåt det lutar känns relativt tidigt klart, och någon twist som vänder upp och ner på allt kommer heller aldrig.

Så återigen, är Obscuritas bra? Nja, det bränner aldrig riktigt till för mig, jag har svårt att engagera mig i turerna, även om den jakt på musiker som talibanerna ägnade sig åt på 90-talet var en okänd del av historien för mig som jag fann intressant att lära mig mer om. Det är dock först i epilogen, när ett helt nytt mysterium presenteras för den dynamiska duon, som min puls ökar – jag älskar en bra cliffhanger.