Kategori: Litteraturvärlden

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.