Kategori: Litteraturvärlden

Augustnomineringarna 2023: Ett riktigt bra år för ljudboken

Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.

Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.

En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.

Andra detaljer värda att notera:

• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?

• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.

• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)

• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.

De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom

Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
• Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
• Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
• Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
• Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
• Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)

Årets svenska fackbok:
• Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
• Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
• Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
• Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
• Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
• Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
• Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
• Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
• Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
• Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
• Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget

——

Uppdatering 24/11: Tre dagar före Augustgalan gavs även barn- och ungdomsnominerade De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman.

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.

Intervjuad om ”Bränd jord” hos Storytel, Norrbottens-Kuriren och Ljudboksklubben

Jag besökte Stockholm tidigare i veckan med anledning av utgivningen av min nya bok Bränd jord. I går morse deltog jag på en pressträff som Storytel höll i, och intervjuades på scenen. Klickar man sig in på den här länken kan man se pressträffen i efterhand, och vill man av någon anledning bara kika på mig så kan man scrolla fram till några sekunder före trettiominutersstrecket.

Superkul dessutom att jag intervjuades av Storytels svenska presschef Therese Lindström, som back in the day var min kollega på TT, och som jag bland annat bevakat Melodifestivalen och Eurovision Song Contest med i metropoler som Örnsköldsvik, Karlskrona, Leksand, Nyköping, Belgrad och Moskva. Good times! Och good times i går också.

——

Jag blev även föremål för intervju i Norrbottens-Kuriren med anledning av nya boken i går. Här når ni den (dock bakom betalvägg).

——

Och sist men absolut inte minst, så blev jag på pressträffen även videointervjuad av eminenta Ljudboksklubben. Det inslaget går att se inbäddat här nedan.

Min nya bok ”Bränd jord” får premiär 4/9

Ja men se på fasiken, jag ger ut en ny bok nästa vecka. Måndag 4/9 kommer Bränd jord, första delen i min nya högoktaniga serie SODA, ut som ljudbok och e-bok hos Storytel.

En av de dödligaste terrorattackerna någonsin drabbar Frankfurts flygplats. Världen är i chock. Vem ligger bakom och vad är motivet?

Misstankarna riktas snart mot miljöorganisationen Climate Revolution. Dess karismatiske ledare Valentin Wagner, före detta tysk toppolitiker, och hans svenska presschef, Anna Svensson, pekas ut som skyldiga. Bevisen hopar sig, och inom kort jagas de som förhärdade terrorister genom Europa.

I Stockholm kraschar tillvaron för Annas make Tor och dottern Stina. Är deras Anna i själva verket en iskall psykopat? Men när Tor kontaktas av en mystisk kvinna tänds ett svagt hopp. ”Tro inte på vad myndigheterna påstår”, är hennes budskap. ”Tro inte på något alls.”

För Anna Svensson och Valentin Wagner har mardrömmen bara börjat. De verkligt skyldiga tycks ha oändliga resurser och förmågan att vända lögn till sanning. Dessutom verkar flygplatsattacken bara vara ett led i något som pågått i hundratals år, där klimatet blivit en del av striden om hela världsordningen. Hur ska de kunna bekämpa en sådan fiende?

Bränd jord är den första delen i den storslagna och fartfyllda thrillerserien SODA. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserierna Virus och Nära gränsen för Storytel Original.

Kul ska det bli! Men det är helt klart lite nervigt också. Jag har lagt ner min själ i att göra den så spännande och tilldragande som möjligt, och det är också den längsta bok jag skrivit, ljudboken klockar in på 15 timmar och 22 minuter trots Fredde Granbergs rätt rappa inläsning. Som pappersbok (vilket den inte är planerad att ges ut som åtminstone i nuläget) motsvarar det en längd på cirka 550 sidor. Nästan tegelstenslängd!

Nåväl, hoppas ni ska gilla den. Boken går så klart redan nu att placera i bokhyllan för er som har Storytelabonnemang. Gör’t!

Krönika: Kvaliteten måste styra, inte förlagsloggan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 augusti.

——

Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?

Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.

När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.

Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.

Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.

Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.

Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.

En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.

Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.

Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Norrlands litteraturpris till Mikael Yvesand och Lina Stoltz

Veckoslutet som gick reste jag ner till Skellefteå och bevistade Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Medlefors Folkhögskola. Där passade vi bland annat på att dela ut årets upplaga av Norrlands litteraturpris. Så här utföll det:

——

Mikael Yvesand och Lina Stoltz. Foto: Maria Broberg

Norrlands litteraturpris 2023 har tilldelats Mikael Yvesand för romanen Häng City och Lina Stoltz för boken Viskning mellan väggarna. Mottagarna tillkännagavs den 8 juli i samband med årets sommarmöte, som arrangerades på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Prissumman är på 10 000 kronor.

Mikael Yvesand tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin vuxenlitteratur för sin roman Häng City (Bokförlaget Polaris) med motiveringen:

Med absolut träffsäkerhet fångas i Häng City en pojksommar strax innan tonåren. Här gestaltas en skärva tid, där skateboards och MTV kommer till liv i kompisgängets riktningslösa tillvaro bland villakvarteren i Luleå under sent 1990-tal. Mikael Yvesand leker med romanens form och skapar spänningsverkan mellan polisförhör och vittnesmål blandat med det vuxenfria sommarlovets prepubertala jargong. Häng City är en egensinnig debutroman som bryter nya vägar för vad den norrländska litteraturen kan vara.

Lina Stoltz tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin barn- och ungdomslitteratur, för sin roman Viskning mellan väggarna (Barents Publisher) med motiveringen:

I det hemsökta mysterieäventyrets språkdräkt utforskar Lina Stoltz i Viskning mellan väggarna släkten, rötterna och arvets betydelse för nutiden. Här återfinns också slitningarna mellan föräldraskapets makt och vilsenheten i att vara ett barn som tvingas finna sig till rätta på en ny och skrämmande plats. Glappet mellan en pojkes oro och en vuxenvärld som vägrar lyssna skrivs fram med en penna helt lojal med barnets upplevelser och känslor.

Övriga nominerade till Norrlands litteraturpris 2023 var:

Vuxenlitteratur
Inga bekymmer-bekymret av Mattias Alkberg (Teg Publishing)
Ovanjorden av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag)
Den underjordiska solen av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti (Wahlström & Widstrand)

Barn- och ungdomslitteratur
Kanske är det längtan av Malin Fjellborg (VOX)
Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist (text) & Lina Blixt (bild) (Bonnier Carlsen)
Älgkungen av Maria Hellbom (Bonnier Carlsen)
Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark (text) & Elisabeth Widmark (bild) (Bokförlaget Hedvig)

Pratar om att skriva för ljud på Bokmässan

I veckan släpptes seminarieprogrammet till Bokmässan, och för första gången deltar jag detta år i en av mässans egna programpunkter. Det krävdes så klart att ”Ljud” blev ett officiellt mässtema för att så skulle ske. Hur som helst – det ska bli kul! Seminariet arrangeras torsdag 28/9 kl 14-14.45, och beskrivs så här på mässans sajt:

Ljudbok, ljudlitteratur och ljudboksläsare
Under de senaste åren har ljudboken blivit ett format att räkna med på bokmarknaden. Den har i sin tur öppnat för nya sätt att tillgodogöra sig litteratur, men också skapat nya former av texter, specialskrivna för att konsumeras i ljudformat. På vilket sätt kan vi tolka och förstå de nya förutsättningarna för litteraturen skapad för ljudbokens format, så kallade ”Born Audios”? Hur skiljer sig en ljudboksläsare från en bokläsare? Medverkande: ljudboksforskaren Sara Tanderup Linkis, författaren Daniel Åberg och förläggaren Fredrik Olsson. Programledare: Julia Pennlert, ljudboksforskare.

Utöver det så vet jag hittills att jag ska delta i ett samtal på Storytels scen på lördagseftermiddagen, men detaljerna kring det är inte riktigt klara. Så här såg det ut när jag intervjuades på samma scen i fjol av min förläggare Hanna Håkansson:

Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.

Ute nu: Avbrottet 4 – Vi mot mörkret

Då var fyran ute, och den fick en femma! Nu har den fjärde och avslutande delen i min lättlästa Avbrottet-serie kommit ut, och Vi mot mörkret som den heter fick full pott i betyg från bibliotekens inköpstjänst BTJ! Det är första gången jag tilldelas en femma, de tidigare delarna har fått fyror. Kul!

Så här stod det bland annat i omdömet:

Daniel Åberg har lyckats utmärkt med denna välskrivna dystopiska serie och visar på ett spännande och tydligt sätt hur sårbart vårt samhälle är och hur viktigt det är att goda krafter samarbetar. De fyra böckerna måste läsas i ordning och tillsammans bildar de en fantastisk berättelse.

Bibliotekstjänst häfte 9/2023. Betyg: 5/5

Hoppas många vill läsa den rafflande upplösningen om hur vännerna Elis och Tora ska lyckas bemästra de mörka krafterna i en strömlös värld (kriminalitet alltså, inte demoner…). Eller som det står på baksidestexten: En dystopisk thriller om en laglös värld där all elektronik är förstörd. Hela serien finns att köpa från Hegas förlag och hos nätbokhandlare som exempelvis Bokus.

Krönika: Inför traktens VVS-tekniker drabbas jag av akut avundsjuka

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 12 januari.

——

Veckorna före jul kämpar jag med ett bokmanus när artiklar om AI-verktyget Chat GPT börjar dominera mina flöden. Chatt-”botten” skapat av det i grunden ideella forskningsbolaget Open AI får journalister över hela världen inom teknik- och kultursektorn att gå i spinn – snart har alla testat att skapa texter med några få instruktioner och häpnar över vad som trillar ut.

Min egen reaktion är att förlamas, dagarna som återstår till min deadline tickar snabbt ner samtidigt som teckenräknaren i mitt romandokument i princip står still. Tankarna rusar åt alla håll. Vad är poängen med att fortsätta skriva när en ”bott” verkar kunna göra det lika bra? Varför skulle ett bokförlag betala för mina manus om det här gratisverktyget kan spotta ur sig nya berättelser på nolltid? Det här med ”botten” känns helt enkelt botten, om ordvitsen tillåts.

Nåväl, såväl jag som förlaget har trots allt skrivit på ett kontrakt, än kan de inte låta en dator ersätta mig. Så jag kämpar på, och två dagar före julafton sänder jag iväg manuset, det anländer inte riktigt i tid men åtminstone nästan.

I mellandagarna försöker jag lugna mig själv. Flera personer inom journalistik- och förlagsvärlden med gott omdöme har djupdykt i Chat GPT:s färdigheter, och nått slutsatsen att verktyget inte är redo att ersätta någon ännu. Förläggaren Mattias Boström på förlaget Lind & Co skriver flera intressanta inlägg på Facebook om sina experiment med textroboten, och finner att den i nuläget klarar av vad han kallar texttvätt och enklare språkredigering, men poängterar samtidigt att för varje ny inmatning blir roboten duktigare.

Journalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan som i många år skrivit och föreläst om teknikutveckling låter under december månad publicera ett antal krönikor som han instruerat Chat GPT att skriva, och en av slutsatserna han når är att vi kanske kommer att se en ny yrkeskategori inom journalistiken – instruktören. Det visar sig nämligen att AI-verktyget i sin nuvarande form är mycket opålitligt, ibland presenterar den uppgifter som fakta som är rent hittepå. Att ge roboten tydliga och korrekta instruktioner blir därför väldigt viktigt, likaså att sedan klara av att granska resultatet på rätt sätt. Förtroende är bra, men kontroll bättre således.

Den här försäkringen ger mig dock ingen frid över helgerna. Som skönlitterär författare är det ju knappast en nackdel att ha drag av opålitlighet, att fabulera fritt är tvärtom en central egenskap i författandets konst.

I samma veva som jag våndas över detta bestämmer sig vårt åldersstigna hus för att leverera ett par julklappar i form av trilskande VVS. Med några dagars mellanrum blir det först stopp i avloppet från köket och sedan springer ett varmvattenrör läck. Det förstnämnda är ett problem jag trilskats med i snart tio år – trots nolltolerans mot fetter, kaffesump och annat härligt blir det tvärstopp i avloppet en gång i halvåret och jag får plocka fram den rejäla rensspiral jag införskaffat och börja arbeta mig igenom stoppet via rensluckorna i källargolvet. Det brukar ta ett antal timmar, sedan släpper proppen.

Så ej denna gång, jag tvingas tillkalla professionell VVS-hjälp, och alltså inte bara vid ett tillfälle utan två.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har avundats dem som utbildat sig till rörmokare – andras skit och klägg är ju bokstavligen deras levebröd – men när jag nu står i källaren och ser traktens VVS-tekniker på kort tid lösa det jag utan framgång brottades med i en och en halv dag, drabbas jag av akut avundsjuka.

Vi är i ungefär samma ålder, har kanske tjugofem verksamma år kvar om hälsan tiger still. Hur stor är risken att det han sysslar med blir utkonkurrerat av en AI innan dess? Försvinnande liten. Hur många års hamrande på tangenterna har jag själv i mig innan ”bottarna” lärt sig skriva böcker minst lika bra, och därtill på en bråkdel av tiden och i princip utan kostnad?

Av ren självbevarelsedrift avstår jag från att svara.

Jag är veckans gäst hos Ljudboksklubben

Ljudboksklubben är en fin videopodd som drivs av ljudboksentusiasterna Peter Carlén och Peter Westberg (den senare är för övrigt även verksam som dystopisk spänningsförfattare). I samband med att jag var nere i Stockholm för att gå på Storytel Awards blev jag tillfrågad om att medverka som gäst, och det ville jag så klart! Resultatet går att skåda nedan, eller att ta del av som traditionell ljudpodd på alla platser där poddar återfinns, exempelvis via Apples Podcaster eller Spotify.

I avsnittet får ni höra mig prata om mitt författarskap (med ljudböckerna i fokus), min relation till den norrländska litteraturen och begreppet ”Norrland”, min syn på om litteraturen hotas av ljudbokens framfart samt få förklarat varför jag skulle vilja äta middag med en person som aldrig existerat. Bonus: Jag berättar för första gången i ett publikt sammanhang om mitt kommande Storytel Original-projekt! Bara det gör ju lyssningen väl värd.