Litteraturvärlden-arkiv - Sida 15 av 98

Siktar på att nå blogg 93

Herregud vad jag försummat dig, bloggen. Aldrig har väl ett år inletts med så lite skrivet i dessa spalter, men så har det också varit sju sorger och åtta bedrövelser med att få ihop den sista säsongen i Virus– och Smittad-sagan, och jag har känt mig allmänt loj och oinspirerad och fan och hans moster.

Till och med blev det så illa att jag helt glömde bort att jag ju de senaste åren har försökt att på egen basis hålla liv i den fina traditionen att blogga hundra dagar i sträck med start 1 mars. Och nu är det ju redan 7 mars. Voj voj.

Så vad göra? Well, i fjol lyckades jag ju trots att jag började på rätt datum bara nå upp i 77 inlägg på de 100 dagarna (efter att tidigare år ha snittat någonstans kring 94-96), så det vore väl själva fasiken om jag inte skulle kunna nå upp i minst 77 även i år, även om jag ligger en vecka back redan från början.

För det är ju alltjämt så som jag skrev i fjolårets summering – jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande åtminstone en dryg fjärdedel av året. Och det är ju alltjämt så att jag älskar det här lilla hörnet av internet, det var ungefär vid den här tiden för 15 år sedan som jag skapade den här sajten, även om den under sitt första levnadsår bara var en rätt statisk författarsida som presenterade mig och min debut Dannyboy & kärleken (som fyller moppe om en knapp månad, herreminjesus). Själva bloggens 15-årsjubileum äger rum först i maj nästa år.

Men nog nu om detta. Låt startskottet på årets utmaning höras över nejderna. Vi ses i morgon!

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit ”Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Ryckciterad om topplistedebaclet

Min purfärska krönika för Västerbottens-Kuriren (nätet i går, papperstidningen i dag) blev föremål för ryckcitat i dagens kulturdel i DN. Krönikan i VK, som hittas här, handlar om debaclet när Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen under viss pompa och ståt skulle presentera en helt ny sorts topplista för den svenska bokbranschen, och så blev det bara pannkaka av alltihop när två av landets mest populära författare i form av Sofie Sarenbrant och Alex Schulman inte räknats med. Publicerar texten här i spalterna vad det lider också, brukar ju försöka komma ihåg att göra det med några veckors eftersläpning.

Det är för den delen för lustigt att man inte kan låta bli att bli glad när rikspressen uppmärksammar vad som skrivs på lokal nivå, som att det vore så himla mycket finare att synas där. Västerbottens-Kuriren har en fantastisk kultursida med många starka skribenter, så den borde i ärlighetens namn citeras betydligt oftare. Bokmärk sidan, vetja!

Inlämnad och klar (?)

Har efter vad som känns som sjuttiotolv veckors överdragen deadline äntligen lämnat in Smittad 3-manuset. Egentligen var det kanske inte fullt så dramatiskt, men jag sköt fram deadlinen två gånger, och när den andra deadlinen – som var satt i sten – kom och sedan passerade utan att jag var klar, blev jag lite svettig, tvingas jag medge. Kanske blev de även det inne på Storytel, men om det vet jag inget, utåt spelar de alltid coola och lugna, medvetna om att jag i slutänden brukar leverera åtminstone någorlunda enligt plan.

Om än ändrandes på detaljer in i exakt sista sekund.

Så även denna gång. Jag skickade in det ”färdiga” (det ska ju passera ett par instanser till innan inläsningen sker) manuset till min förläggare i fredags efter lunch, med en försäkran om att nu var det minsann klart. Tidigt måndag morgon – efter att jag våndats över några saker under helgen – mejlade jag henne och frågade om det möjligen var okej att jag ändrade några saker i de sista kapitlen, dit hade de väl hur som helst inte hunnit i genomgången ännu? Nej, kör på du bara, blev beskedet, skicka in det nya under dagen.

Sagt och gjort, nya versioner av de fyra sista kapitlen anlände före lunch. Nu sitter jag här dagen efter och funderar på om jag ska låta mig nöjas med de där ändringarna, eller skicka ännu ett mejl med en ödmjuk begäran.

Fast … någon gång måste väl även jag sätta punkt.

När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för ”spela upp” och en fyrkant för ”stopp”, sedan kan de ”läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa ”på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

Vad vi pratar om när vi pratar om ljudböcker

Jag var ju i Stockholm härförleden och spelade in ett avsnitt till Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden inför livepublik i Gamla stans bokhandel. Det blev ett jättefint samtal mellan mig, Åsa Selling och Anna Bågstam tyckte jag, och nu har ni chansen att tycka detsamma! För sedan i lördags finns avsnittet utgivet i alla kanaler där poddar finns, här är länken om man använder sig av Apples Podcaster-app (själv föredrar jag appen Overcast, men det är ju en smaksak), det är bara att söka på ”Vad vi pratar om” i er app, så bör det dyka upp. Avsnittet i fråga är nummer #48.

Återigen – det blev ett ett riktigt roligt, matigt och inte minst intressant samtal, som jag tror faktiskt förde debatten framåt en bit och gjorde oss alla lite klokare. Det grämer mig dock att jag svamlade en aning gällande vad jag lärde ut på min ljudbokskurs i höstas, där hade jag kunnat vara betydligt mer stringent, och att jag i slutet när vi skulle tipsa om böcker vi såg fram emot under 2020, hade fått för mig att det var vintern som återstod i Anders De La Mottes årstidskvartett, den rätta titeln på boken som ges ut om ett par månader är så klart Våroffer och inget annat.

Här är poddens sajt. Hoppas ni ska gilla samtalet!

Poddpratar ljudböcker i Gamla stan på fredag

Senare den här veckan tar jag nattåget mot Stockholm för att medverka i den fina Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden på fredag, det blir en inspelning inför publik i Gamla stans bokhandel på fredag klockan 12, och föga förvånande ska fokuset för avsnittet ligga på … ljudböcker!

Så här skriver de själva på evenemangssidan:

Fredagen den 24 januari klockan 12 bjuder vi in för en livepodd igen i Gamla stans bokhandel. Den här gången pratar Anna Bågstam om ljudböckernas framfart med förläggaren Åsa Selling (Bonnier Bookery och Romanus & Selling) och Daniel Åberg (författare till ex Smittad, Virus & Nära gränsen).

Kom gärna dit och lyssna under din lunch. Gratis inträde (men köp gärna en bok 🙂 Välkomna!

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Kul ska det bli!

”Klubben” skördar triumfer även som ljudbok

Det går oerhört bra för Matilda Gustavssons Klubben i ljudbokstjänsterna. Det är en oerhört stark reportagebok som vid det här laget knappast behöver någon presentation, men jag tycker ändå att det är värt att lyfta fram dess framgångar som ljudbok, eftersom detta format så ofta beskylls för att premiera det lättuggade, slätstrukna och allra bredaste.

Storytels tio i topp fredag 27 december 2019.

Nu är visserligen Klubben en spektakulär reportagebok, inte tu tal om den saken. Men det är trots allt ett journalistiskt långreportage, en fackbok, och att dessa placerar sig i det absoluta toppskiktet hos de kommersiella ljudbokstjänsterna är oerhört ovanligt, jag dristar mig till och med till att säga att det är allra första gången det sker (utan att ha fullständig historisk koll, bör erkännas).

Hos Storytel steg Klubben snabbt till trakterna kring plats tio på topplistan efter att den gavs ut i andra halvan av november, men veckan före jul började något hända, den plockade sakta placering efter placering, och i dag ligger den på andraplatsen på listan. Återstår att se om den även klarar av att ta sig förbi Jussi Adler-Olsens Offer 2117, Alder-Olsen är ju en gigant i de här sammanhangen. Hos konkurrenten Bookbeat är Klubben i skrivande stund trea, efter Dag Öhrlunds och David Lagercrantz senaste titlar (att dessa inte längre ligger högt hos Storytel beror på att de är ”gamla” där och redan har härjat klart på topplistan, Storytel hade exklusivitet på båda dessa böcker under ett antal månader tidigare i år och de släpptes först relativt nyligen till de andra streamingaktörerna). Hos Nextory hittar jag däremot ingen totaltopplista, så hur Klubben går där kan jag inte säga något om.

Jag hoppas verkligen att det här innebär en liten breddning av ljudboksmarknaden. Att såväl förlag som ljudbokstjänsterna ska kunna studera det som skett med Klubben och se att fasiken, det går ju att nå riktigt brett även i ljud med den här typen av tungt innehåll. För det handlar ju inte enbart om att förlagen ska våga satsa på att producera lite tyngre böcker, utan även att Storytel, Bookbeat och Nextory (och jaja, även minstingen Bokus Play) ska våga öka exponeringen av det som ligger bortom det allra bredaste. Jag tycker att det redan har börjat ske en viss förändring här, men det finns så klart oerhört mycket mer att göra för att lyfta fram ett diversifierat ljudboksutbud.

Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig tog sig in på Storytels topp 10 för 2019 är inte heller oviktigt i sammanhanget. Låt oss därför nu hoppas att 2020 blir året då även den något smalare litteraturen blir rumsren i ljudbokstjänsterna.

Jag skrev för övrigt en kortrecension av Klubben i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i slutet av november. Så här formulerade jag mig:

Flera har redan hyllat den men det tål att göras igen – vilken fantastisk bok om ett vidrigt kapitel i den svenska nutida kulturhistorien som Matilda Gustavsson skrivit i ”Klubben”. Hon har visserligen redan fått Stora Journalistpriset för avslöjandet en gång, men ge henne det en gång till nästa år, för denna kraftigt utökade och fördjupade version av det som skedde kring Arnault, Forum och inte minst Svenska Akademien.

Ljudboken är därtill väldigt fint inläst av Ella Schartner, kompletterad av andra skådespelare när offren och andra i Arnaults närhet ger sina vittnesmål. En oerhört drabbande lyssning.

Och får Gustavsson inte Augustpriset i fackboksklassen nästa år måste någon avgå. Helst alla.

Mitt ljudboksår 2019

Försökte summera mitt ljudboksliv 2019 i ett inlägg i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i går på julafton. Här följer en något kondenserad variant av samma text:

Mitt eget ljudboksskrivande 2019 handlade först om premiären av Smittad 2 i mitten av maj, och följdes bara en dryg månad senare av Nära gränsen, som gick som Storytels första egna sommarföljetong och under hösten gavs ut som egen ljudbok.

Av de två måste jag säga att Nära gränsen är den som personligen sticker ut, det var min första bok på länge som stod på egna ben (Virus och Smittad rullar ju bara på i all evighet amen…), och det var det första jag skrev som till fullo utspelade sig i norra Tornedalen där jag bor sedan ett antal år. Och med tanke på den bisarra tidspress den skrevs under (75 dagar tog det, trots att det är den längsta bok jag författat) måste jag säga att jag blev extremt nöjd med resultatet. Det är ett gripande, intensivt och stundtals väldigt sorgligt kidnappningsdrama, där en desperat mamma drivs allt längre bort från lag och ordning och rim och reson i jakten på sin bortrövade son. Jag tror att tidspressen som boken skapades under återspeglas i handlingen, det finns en frenetisk ton i den som jag gillar. Därtill har Lo Kauppi fångat de olika tornedalsdialekterna med stor bravur i inläsningen. Så för mig blev onekligen Nära gränsen årets ljudbok.

Säger jag helt opartiskt.

Men bortom mitt eget författande då? Självklart har jag lyssnat på en hel del bra! Jag har gått igenom min bokhylla med avslutade böcker, och nedanstående nio är de jag tycker har stått ut mest från mängden (presenterade i alfabetisk efternamnsordning):

Järtecken av Christoffer Carlsson, inläst av Martin Wallström
Klubben av Matilda Gustavsson, inläst av Ella Schartner
En förlorad man av Jane Harper, inläst av Niklas Engdahl
Osebol av Marit Kapla, inläst av Marit Kapla
Institutet av Stephen King, inläst av Jonas Malmsjö
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
Staden av Camilla Sten, inläst av Callin Öhrvall Delmar
Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katarina Cohen
Marken av David Väyrynen, inläst av David Väyrynen

Nu när jag studerar listan ser jag att den inte bara innehåller nio olika författare, utan även nio olika inläsare. Fint med bredd!

Jag är dock inte familjens enda ljudbokslyssnare. Sexåriga Ejda är också en lyssnare av rang, särskilt när det kommer till böcker om Pelle Svanslös, där hon blivit något av en konnässör och lyssnar minst två timmar varje onsdag när vi reser in till ridskolan i Kiruna. Hon gillar såväl de äldre inläsningarna av Gösta Knutsson själv, de något mindre antika av Peter Harryson och även de färska där Björn Kjellman läst in de moderniserade, nya berättelserna som getts ut de senaste fem åren. Att såväl Kjellman som Harryson är med i Pelle Svanslös-julkalendern som hon tack vare Öppet Arkiv sett för andra året i rad simultant med årets SVT-kalender, tycker hon är en rolig bonus.

Ejdas topp sju (utan inbördes ordning), ser ut som följer:
Pelle Svanslös – Våga vara snäll av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös åker båt av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös och branden av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös – Lilla Maj försvinner av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Pelle Svanslös – Har ni sett på katten av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Heja, Pelle Svanslös av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson
Pelle Svanslös åker skidor av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson

Och med denna i år 80-åriga jubilar önskar vi er en riktigt god ljudboksjul från Vittangi. Väl mött på andra sidan!

Om inläsarnas betydelse i Göteborgs-Posten

Långt reportage om ljudboksutvecklingen i dagens Göteborgs-Posten. Inget på något sätt omvälvande, en massa saker nämns som lyfts i de här sammanhangen redan tidigare, men något som faktiskt känns en smula nytt är att större fokus läggs på inläsarnas betydelse – faktum är att det enbart är inläsare som intervjuas vid sidan om representanter för Storytel och Förläggareföreningen. Inläsarna som intervjuas är Stefan Sauk och ”min” Lo Kauppi (för så får man väl säga när hon läst in min Nära gränsen?).

Eller nej, nu ljuger jag, Karolina Ramqvist intervjuas faktiskt i en sidotext, men bara i sin roll som inläsare till sina egna böcker.

Hur som helst, ett läsvärt reportage.

Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.

Nu även lärare i ljudboksskrivande på riktigt

Det blev ju en del uppståndelse i media angående min debut som lärare på Skrivarakademin tidigare i höstas, bland annat hos Boktugg, Kulturnytt i P1, Svensk Bokhandel och finlandssvenska Ny Tid. Det var lite småknasigt när de här intervjuerna gjordes, eftersom kursen då ännu inte hade genomförts, och jag helt enkelt fick spekulera fritt kring hur det skulle bli.

Men nu kan jag med gott samvete säga att ja, jag är lärare i ljudboksskrivande, eller kanske ännu snarare har varit, då delkursen jag höll i nu har hunnit såväl genomföras som avslutas för den här årskullen. Dock ska jag åka ner och hålla en föreläsning i ämnet för en annan utbildning på Skrivarakademin i vår, så helt klar med läsåret 19/20 är jag inte.

Så hur var det då? Jo, tack – väldigt kul! En smula överväldigande dessutom, eftersom det var första gången jag på ett systematiskt sätt fick sätta mig ner och rätta skrivövningar. Eller, rätta är väl fel ord, det var ju inte direkt som att kursdeltagarna kunde göra rätt eller fel – litteratur är knappast en exakt vetenskap – men utvärdera efter eget huvud. Och jag har ärligt talat alltid varit lite rädd för att bedöma andras texter, eftersom jag tycker mig ha rätt svårt för att formulera varför jag tycker en text är bra eller dålig (ja, man kan sannerligen utifrån detta fråga sig varför jag på åtminstone några gånger per år agerar litteraturkritiker i Västerbottens-Kuriren, men världen är inte sällan ologisk).

Jag får erkänna att jag var lite osäker på hur min respons på elevernas skrivövningar skulle tas emot, som sagt, jag är ju ny på det här. Och jag har inte fått se någon officiell elevutvärdering av min insats ännu, men jag bad i alla fall utbildningens huvudlärare gå in och läsa några av de responser jag gett, och hennes återkoppling löd, mer eller mindre i sin helhet otroligt bra respons, uppmuntrande men tydlig och konstruktiv i din kritik och väldigt ambitiös, vilket man väl får gissa innebär att jag har en åtminstone relativt god chans att få förnyat förtroende nästa år. Och det känns fint!