Till minne av den sympatiske Carl-Henning Wijkmark

Det tråkiga beskedet i går om att författaren Carl-Henning Wijkmark gått ur tiden fick mig att minnas intervjun jag gjorde med honom efter att hans roman Stundande natten tilldelades Augustpriset 2007. Jag kom ihåg att jag tyckte om honom, att han gav ett mycket sympatiskt intryck, men mindes inte att jag hade skrivit om mötet. Men här i bloggen finns det mesta! Därför återpublicerar jag nedan vad jag ursprungligen skrev den 14 december 2007:

——

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser snart att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Carl-Henning Wijkmark. Pressfoto lånat från hans mångåriga förlag Norstedts.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmark var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer från mitt hem, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt uppgift fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med Stundande natten, med Jägarna på Karinhall, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Vill man läsa själva intervjun som jag gjorde å TT:s vägnar, så finns den fortfarande bevarad på Svenska Dagbladets sajt. Att artikeln fick rubriken Färdigdött för Wijkmark kan man ju nu så här tretton år senare ställd inför faktum tycka lite sisådär om.

Ljudbokskursstart nästa vecka

Min alldeles egna kurs i ljudboksskrivande på Folkuniversitetet som jag skrev om här i spalterna i våras blir på tal om inget annat av! Sju tappra elever har anmält sig, och kursstart blir det nästkommande måndag.

Beskedet kom först i början av veckan som gick och tog mig en smula på sängen, får erkännas, jag hade så smått hunnit glömma att det (eventuellt) var på gång. Men efter att ha skyfflat fram det jag hade tänkt arbeta med de här dagarna en vecka i tiden, sitter jag nu med fyra skrivna föreläsningar som jag (helt opartiskt så klart) tycker blev rätt bra.

Ska bli roligt!

Sarenbrant och IJustWantToBeCool heta hos Storytel, men Bonnier dominerar vuxensidan

Storytel har publicerat sina topplistor för sommarens lyssning i deras tjänst. Så här ser det ut på vuxen- respektive barntopplistan. Snabbanalys under listorna!

Sofie Sarenbrant och IJustWantToBeCool toppar listorna hos Storytel i sommar.

Sommarens mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:
1. Mytomanen av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf. Bookmark Förlag
2. Innan molnen kommer av Mari Jungstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Albert Bonniers förlag
3. Vingar av silver av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt. Bokförlaget Forum
4. Där kräftorna sjunger av Delia Owens, inläsare Anna Maria Käll. Bokförlaget Forum
5. Sovsågott av Anders Roslund, inläsare Thomas Hanzon. Albert Bonniers förlag
6. Fruset guld av Rolf Börjlind och Cilla Börjlind, inläsare Nina Zanjani. Norstedts 
7. Guldmakaren av Mats Ahlstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Bokfabriken
8. Goda grannar av Mattias Edvardsson, inläsare Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom. Bokförlaget Forum
9. Nattsångaren av Johanna Mo, inläsare Marie Richardson. Romanus & Selling
10. På fiendens mark av Lee Child, inläsare Magnus Roosmann. Norstedts

Sommarens mest lyssnade barnböcker hos Storytel:
1. Sommarjobbarna del 2 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
2. Sommarjobbarna del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
3. Sommarjobbarna del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
4. Sommarjobbarna del 3 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
5. Handbok för superhjältar del 5 – Försvunna av Agnes Våhlund och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren. Raben & Sjögren
6. Prima Gelatos glassparadis – Magiska sagor 2 del 1 av Katarina Vittenlind, inläsare Michel Riddez. Storytel Kids
7. Nicke Nyfiken simmar av Margret och H A Rey, inläsare Michel Riddez. Raben & Sjögren
8. Rymdens parkeringsvakter del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
9. Rymdens parkeringsvakter del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
10. Kissboken av Pernilla Stalfelt, inläsare Reine Brynolfsson. Rabén & Sjögren

Idel välkända, säkra kort på vuxenlistan, som det brukar vara på sommaren, många av deckargiganterna släpper nytt på vårkanten för att ligga bra till i hängmattorna och på stranden. Mest intressant att notera ur branschsynpunkt är Bonniers starka ställning på vuxensidan även hos ärkekonkurrenten Storytel – sex av de tio titlarna har kommit ut på förlag inom Bonnierkoncernen och bara två på Storytelägda Norstedts, och därutöver har Bookmark och Bokfabriken varsin position. Nu ska man inte stirra sig blind på en enskild sommar, men att inte Storytelkoncernen har fler namn i den absoluta försäljningstoppen under årets mest intensiva lyssningsperiod måste svida en aning.

Av vuxentitlarna har jag själv lyssnat på Där kräftorna sjunger, Goda grannar och Nattsångaren. Triss i Bonniertitlar för mig, där ser man.

På barnlistan ser det dock betydligt ljusare ut för Storytel själva, de sopar hem alla tio platserna, det är bara Storytel Kids och Rabén & Sjögren för hela slanten, och jag gissar att Storytel håller hårt i den hysteriskt populära humortrion IJustWantToBeCool (en andra säsong av fjolårets succé Rymdens parkeringsvakter är redan utannonserad till senare i år). Att sju av tio titlar på barnlistan är Storytel Kids-produktioner som enbart finns hos Storytel och inte hos de konkurrerande tjänsterna är tveklöst viktigt i kampen om barnfamiljernas gunst.

Vilka av titlarna på barnlistan det lyssnats på här hemma? Alla IJustWantToBeCool-titlarna, och antagligen snart nya Handbok för superhjältar, Ejda ville läsa den i pappersform innan hon lyssnade på den, och vi lånade pappersutgåvan på bibblan i går när de öppnade efter perioden med sommarstängt.

Det publicerades också en topplista över de inläsare det lyssnats mest på i sommar totalt hos Storytel. Den såg ut som följer:

1. Katarina Ewerlöf
2. Gunilla Leining
3. Stefan Sauk
4. Anna Maria Käll
5. Magnus Roosmann
6. Marie Richardson
7. Tomas Bolme
8. Reine Brynolfsson
9. Mirja Turestedt
10. Julia Dufvenius

Här kan man notera att varken Gunilla Leining eller Stefan Sauk hade någon titel med på topp 10, men de har i kraft av de enorma mängder böcker de läst in totalt givna positioner högt på listan ändå.

Adlibris har lanserat läsplattan Letto Frontlight 3 – och den är tyvärr dyr

Nu har den nya versionen av Adlibris läsplatta Letto kommit, vars framtida öde jag spekulerade kring i början av juni och som fick Adlibris att gå ut och säga att jodå, det kommer en ny platta innan månadens utgång.

Förseningen blev lite längre än så, men det är väl inte så konstigt i dessa coronatider. De nya plattorna är två till antalet, Letto Frontlight 3 och Letto Frontlight 3 HD, där den senare har en högre upplösning på skärmen – 300 dpi jämfört med 212 på standardmodellen (vilket är den upplösning de senaste modellerna även haft). I de tekniska specifikationerna anges dock båda dessa upplösningar som HD, vilket är lite förvirrande sett till namnen.

Jag har inte testat den nya plattan, och jag kommer inte att hinna göra det den närmaste tiden heller, men utifrån vad som går att läsa på deras sajt drar jag följande slutsatser (osett, som sagt!):

• Den nya versionen ser ut att vara snarlik Letto Frontlight 2 till utseende och form (mitt test här) bortsett att den saknar det inbyggda lock som den modellen kom med. Vikten skvallrar om detta också. Äldre versioner av Letton – och många andra dedikerade läsplattor – ligger runt 190 gram, men Letto Frontlight 2 med sitt silikonhölje och det integrerade locket hoppade upp ända till 315 gram. Letto Frontlight 3 väger ”bara” 240 gram, vilket låter ungefär som tvåan minus locket.

• Den är dyr! 1395 kronor för standardmodellen, och 1695 för HD-varianten. Vill man ha med lock så säljs detta nu separat för 299 kronor. Som jämförelse kostade Letto Frontlight 2 (med inbyggt lock) vid premiären 1295 kronor, men ska man ha en trea och vill kunna täcka skärmen får man punga ut med 1694 kronor för grundmodellen, och 1994 för den med högre skärmupplösning. Det är saftigt för en sådan här produkt, tycker jag, mer om det längre ner.

• Förbättringarna ska handla om – och nu plockar jag från produktbeskrivningen – ett nytt ergonomiskt gränssnitt, ny kraftfullare processor, större lagringskapacitet, tjugo nivåer på ljusinställningen och fler språk att välja på i själva systemet än tidigare. Motiverar detta en prishöjning? Jag är tveksam.

• Jag kan inte låta bli att tycka till om själva språket i produktpresentationen, som känns maskinöversatt och skulle mått bra av lite mänsklig redaktörskärlek. ”Veckor med autonomi, exceptionell lagringskapacitet och läsning utan reflektion” står det på ett ställe. Visst, jag anar att det handlar om att skärmen inte blänker i solljus, men läsning utan reflektion ger andra associationer. Likaså utlovas ”en ny generation läslampa för optimal läskomfort” vilket får mig att tro att den kommer med någon form av pannlampa man ska sätta på sig vid läsning i mörkret (dock handlar det väl om att det inbyggda frontligtsystemet är bättre än tidigare) och i ljussammanhanget pratas också om ”idealisk uppspelningskvalitet med modulbelysning”. I ett litteratur-Sverige skakat av ljudbokens utbredning bör man akta sig extra mycket för att skriva uppspelningskvalitet när man syftar på ljus (bortsett från att det rent generellt låter helt galet), jag började direkt fundera på om det var så att nya Letton hade kapacitet för att spela upp ljudböcker när jag nådde det där ordet.

• Och detta med ljudböcker är faktiskt min sista punkt: För här har vi alltså en ny e-boksläsare som kostar köparen minst 1395 kronor, och till skillnad från de konkurrenter den möter på marknaden i dag, kan den inte spela upp ljudböcker. Jag vet att det inte är en läsplattas egentliga syfte, men nu är situationen som den är i litteraturvärlden, och Storytels egna läsplatta Storytel Reader har kapacitet för både e-bok och ljud, och det har även Amazons läsplatta Kindle (den har även stöd för trådlös bluetoothuppspelning av ljudböcker, vilket inte Storytels platta har). Och nu är faktiskt Amazon efter ett drygt decenniums spekulerande på väg in i Sverige på riktigt. Om de då börjar sälja Kindleplattor med svenska menyer och svenskt e-boksutbud, så är det intressant att notera att deras grundplatta kostar 78 euro på Amazons tyska sajt, vilket i rådande stund är 792 svenska kronor. Storytel Reader (som man dock måste ha ett Storytel-abonnemang för att använda) har under de två år den existerat nästan alltid sålts i kampanjer där man får flera gratismånader hos Storytel på köpet, vilket gjort att den faktiska kostnaden för plattan blivit 500-600 kronor eller lägre (grundpriset utan kampanjer är 999 kronor). Just nu ser jag att Storytel Reader är listad som tillfälligt slutsåld och att de inväntar nya, ska bli spännande att se om det är samma modell eller den i fjol utlovade ”sexiga” uppdateringen. Oavsett vad – Letto Frontlight 3 erbjuder inget på detta område, till ett pris som är rejält högre. Känns inte som den bästa kombinationen, och jag är tveksam till om de förbättringar som de själva listar verkligen är vad användarna efterfrågar.

Men som sagt – allt ovan är skrivet i morgonhast utan att jag haft denna platta i min hand. Osvuret är bäst, gränssnittet och det nya ljussystemet kanske vänder upp och ner på min värld.

Virus 1 åter hos Bookbeat

Det blev ju lite cirkus förra veckan när Storytel publicerade de första delarna av Storytel Original-serierna Virus, 1986 och Gäddsimmerskan hos de konkurrerande ljudbokstjänsterna Bookbeat och Nextory.

Först verkade allt frid och fröjd och böckerna låg uppe några dagar utan att någon noterade det, sedan uppmärksammade jag det hela i ett blogginlägg och därefter skrev branschsajten Boktugg en artikel. Då drog snart Bookbeat öronen åt sig och därefter även Nextory, efter att de hade lyssnat på vad som egentligen sades i slutet av böckerna och funnit att de innehöll kanske inte helt … ja, subtil reklam för ärkekonkurrenten Storytel.

Nu ser jag att Storytel har publicerat nya versioner av boktrion, där den avslutande, reklamiga meningen klippts bort (och som på ett rätt ogenerat sätt hänvisade till Storytel ifall man ville lyssna på fortsättningarna). Bookbeat verkar ha accepterat de nya versionerna och publicerat dem, men de har inte dykt upp hos Nextory ännu. De finns heller inte som e-böcker hos Bookbeat (vilket de gjorde förra vändan). Kanske ska man tolka detta som att det är en pågående publicering, och att såväl e-böcker som Nextory kommer att lösa sig i sinom tid. Hade ju varit fint.

Får dessutom ta och korrigera mig gällande en detalj i mitt förra inlägg, gällande att Bookbeat inte skulle ha en betygsfunktion. Det har de ju visst! Däremot ser man inte, vilket man gör hos Storytel och Nextory, hur många satta betyg som det visade snittet baserar sig på.

Så är du Bookbeatanvändare och sugen på att testa Virus – skynda in och lyssna (vem vet hur länge den får ligga kvar).

Virus 1 nu även hos Bookbeat och Nextory – eller?

Inledande anmärkning: På fredagsmorgonen, strax efter att jag tagit skärmdumpen till bilden nedan och publicerat mitt inlägg, verkar det som att Bookbeat har plockat bort Storyteltitlarna ur sitt sortiment. Vid halv nio-tiden fanns de fortfarande, men nu när dessa rader skrivs, strax före tio, är de puts väck när man söker. Se slutet av inlägget för uppföljande kommentar.

——

Sedan några dagar tillbaka är inte Virus Storytelexklusiv i digital form. Eller, den är för att vara exakt till en sjundedel inte Storytelexklusiv, då den första säsongen/boken nu finns tillgänglig som ljudbok och e-bok även hos Bookbeat och Nextory, samt kan köpas styckevis som en nedladdning hos nätbokhandlare som Adlibris och Bokus. Det hela är en del i en testballong som Storytel skickat upp, även de första säsongerna av Jesper Ersgårds 1986 samt Cecilia Klangs Gäddsimmerskan har släppts fria.

Nya arenor: Virus hos Bookbeat, 1986 hos Nextory och Gäddsimmerskan till salu hos Adlibris.

Lite udda att se Virus på de här andra plattformarna, onekligen. I en artikel hos Boktugg om Storytels så kallade ”kupp” (härligt att få vara del i en sådan, vet inte om jag haft den äran tidigare) står bland annat följande att läsa:

Det här är ett intressant experiment av flera skäl. Kanske får vi svar på hur Storytelsuccéer som ”Virus”, ”1986” och ”Gäddsimmerskan” klarar sig på egen hand utan den marknadsföring som Storytel Original-titlar får i den egna appen. Konkurrenterna kan förstås mäta genomlyssningen på dessa titlar och jämföra med andra för att få veta – är de mer beroendeframkallande än andra?

Jag är osäker på om det kommer att kunna dras några seriösa slutsatser utifrån detta. Dels tror jag vissa helt enkelt undviker att börja lyssna eftersom de vet att de inte kommer att få slutet på berättelsen (tvivlar på att särskilt många är villiga att byta tjänst enkom för en eller ett par titlar om man i övrigt är nöjd där man är, men visst – gratisveckorna som Storytel erbjuder vid nyteckning av ett abonnemang kan man så klart nappa på och sedan avsluta innan provperioden är över om man vill hinna lyssna några säsonger ytterligare), och dels har jag svårt att se att särskilt många kommer att hitta fram till dem. Visst, Boktugg hade en artikel om det i går och jag skrev några rader om det i en av de stora Facebookgrupperna om ljudböcker och viss mun till mun-tipsning kommer att ske, men varken Bookbeat eller Nextory kommer att anstränga sig för att göra dessa titlar synliga i sina tjänster (antagligen det motsatta…), då de i det här sammanhanget i mångt och mycket är att betrakta som en sorts reklamspottar för Storytel.

Sedan är jag lite kluven, får erkännas. Jag tycker att det är jätteroligt att Virus får chansen att möta nya lyssnare, men samtidigt är jag inte helt säker på att det är att göra titlarna en tjänst när bara första säsongerna erbjuds. I fallet med Virus skulle jag gissa (utan att ha lyssnat på alla Storytel Original-serier, bör medges) att slutet på den första säsongen bjuder på den mest abrupta cliffhangern i hela SO-utbudet. Det finns ingen som helst avrundning – storyn slutar mitt i ett pågående skeende vid ett väldigt dramatiskt tillfälle. Hade jag lyssnat på Virus första säsong och nått det klippstupet utan möjlighet att kasta mig över fortsättningen bortsett från att byta prenumerationstjänst, kan jag inte lova att jag inte i ren frustration satt ett lägre betyg än berättelsen i övrigt kanske förtjänar. Och jag vet inte om det är tecken på det, men snittet för Virus 1 hos Nextory (Bookbeat erbjuder vad jag vet inga betyg) är i skrivande stund 3,73, samtidigt som det för exakt samma bok hos Storytel är 4,06.

Det kan så klart finnas andra orsaker till diskrepansen, men en viktig skillnad är att man hos Storytel erbjuds att genast fortsätta lyssnandet på bok två, där handlingen tar vid bokstavligen sekunden efter att ettan slutar. För Virus skull hade det nog varit bättre om även andra delen tillgängliggjorts, i slutet av tvåan finns en viss form av upplösning innan den avslutande cliffhangern öppnar upp för ett större mysterium. Som helhet kan man se Virus som ett drama i tre akter, där bok 1-2 är den första, 3-4 den andra och 5-7 den tredje. Med sina totalt sju delar är den också mycket längre än de andra testballongernas tre för 1986 och två för Gäddsimmerskan, så det skulle ändå ha inneburit den procentuellt minsta delen av seriens helhet om två delar blivit tillgängliga.

Nåväl, den som lever får se, kanske kommer fler delar att publiceras senare, om detta vet jag intet.

Summa summarum: Ändå kul att bli bredare!

——

UPPDATERING: Bookbeat plockade alltså bort titlarna, och det för att de uppfattade publiceringarna som reklam för Storytel i sin nuvarande form. Boktugg har en uppföljande artikel.

Jag får erkänna att jag förstår Bookbeats resonemang, det visar sig att Storytel har lagt in en avslutande jingel som lyder, direkt citat: ”Du har hört Virus del 1 av Daniel Åberg. Inläst av Disa Östrand. Utgiven av Storytel Original och producerad av Storytel Produktion 2020. Lyssna på alla delar av Virus och tusentals andra ljudböcker på Storytel.com”. Inte direkt subtilt.

Jag vet inte om de borde ha hållit sig helt och hållet från att säga att den kompletta serien finns hos Storytel, men det borde ha gått att uttrycka mer neutralt. Och med den sista, i detta sammanhang totalt onödiga, detaljen om tusentals andra ljudböcker gissar jag att man slår spiken i kistan.

Vi kommer inte att fixa det här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juni.

——

När sommaren står för dörren och björkknopparna till och med har vågat slå ut här uppe i Vittangi och instagramflödet fylls av bilder på uppklädda, förväntansfulla barn som firat coronasäkrad skolavslutning och nu går på sommarlov, känns budskapet jag de senaste dagarna tagit till mig från Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten som att utan förvarning trilla ner i en isvak:

Allt hopp är ute. Vi kommer inte att fixa det här. Den junidag cirka trettio år in i framtiden då mina uppklädda sommarlovsbarn har fått egna barn som ska gå på sommarlov kommer världen att se ut på ett sätt som jag med nutidens glasögon skulle definiera som en dystopi.

Och ändå kommer det att bli betydligt värre.

Det där är ett grepp som Jeppsson använder ofta i sin bok, han målar upp framtida scenarier som i sig framstår som skräckinjagande, och vrider sedan upp temperaturen flera steg ytterligare genom att visa att det här, det är bara början på de umbäranden som väntar.

Greppet är skickligt, och Jeppsson som till vardags är nyhetschef på Aftonbladet där han bland annat skrev den uppmärksammade artikelserien Sjukt klimat för ett par år sedan, har aldrig några problem med att fånga läsarens intresse. Materialet är visserligen så starkt och pulshöjande att boken kunde vara skriven på byråkratisvenska och ändå kännas medryckande, men nu är så inte fallet. Faktum är att det nästan känns FÖR bra, eftersom innehållet är så hemskt. Är det ens tillåtet att säga att något som beskriver vår kollektiva undergång är ”bra”? Det känns oanständigt.

Någon snuttefilt för oss som lever på ett allt mer desperat hopp om att det nog ändå på något sätt ska lösa sig, det är inte Jeppsson intresserad av att leverera. Han utgår hela tiden från konkret forskning, utförliga rapporter och säkerställd data, och visar hur förfärligt illa forskningen rimmar med de floskler om fortsatta möjligheter till tillväxt som våra politiker envisas med att upprepa. I några scener vet man inte om man ska drabbas av panik eller bara skratta åt det tragikomiska när han skildrar intervjuer han gjort med partiledare och miljöministrar, där det blir plågsamt uppenbart hur långt borta från verkligheten som de tröstande orden de förmedlar till oss väljare befinner sig.

Egentligen är det väl djupt mänskligt. Jag vill inte heller behöva se mina sommarlovslediga barn i ögonen och säga till dem att på 2040-talet, decenniet då de antagligen kommer att få sina egna barn om de får några, också är decenniet då den globala uppvärmningen når punkten dels då den tinade permafrosten åter lägger virus som mjältbrand i öppen dager, och dels får den mikrob som spred det vi kallar digerdöden att åter börja frodas. Senast den gjorde det, åren kring 1350, dog ungefär en tredjedel av Europas befolkning inom loppet av fem år.

Ändå kommer det, för att åter citera Jeppsson, att bli betydligt värre. För på 2050-talet väntas gräsbränderna världen över ta fart på allvar och färskvattenbristen bli akut, vilket i sin tur gör att vi inte längre har någon möjlighet att odla de mängder mat som den fortsatt växande världsbefolkningen behöver för att överleva.

Och sedan återstår genomgångarna för 2060-, 2070-, 2080- och 2090-talet, som också är årtiondet då mina barn – om nuvarande medellivslängder håller i sig – kommer att nå slutet av sina liv. Låt mig säga så här: Läget blir inte direkt ljusare.

Om scenariot som Jonathan Jeppsson beskriver i sin bok är vår kommande verklighet – och det här känns fruktansvärt att skriva – är jag inte säker på om jag hoppas att mina barn lever så länge. För så mörkt ter sig det kommande sekelskifte som Jonathan Jeppsson skildrar.

Finns det då inget hopp? Nej, inte om man ska se krasst på situationen, för hittills finns ingenting som tyder på att vi på allvar är intresserade av att genomföra de förändringar som skulle krävas.

Vad återstår då att hoppas på? Enbart att han har fel antar jag, även om det tyvärr efter avslutad läsning inte verkar särskilt troligt. Eller som Jeppsson själv skriver: ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag blir motbevisad.”

Jag med.

——

Fotnot: Jag växlade mellan att läsa och att lyssna på Jonathan Jeppssons bok. Ljudboken är inläst av Fredde Granberg, och han gör ett riktigt bra jobb. Det är ju tyvärr en smula svårt att inte se Ronny & Ragge framför sig när man tänker på Granberg, men han är en vass ljudboksinläsare, även av tungt (men medryckande) faktamaterial. Inte så många av de stora namnen använder sig av honom ännu, jag hoppas det blir ändring på det.

Tisdagen efter midsommar = Virus-dagen

I dag är det Virus-dagen, kom jag just på! Datumet stämmer inte (det gör det dock 2022 igen om jag tänkt rätt) men tisdagen efter midsommarhelgen är den dag då berättelsen i Virus tar sin explosiva början och civilisationen brakar ihop i en pandemi olik någon annan som världen skådat, tack och lov.

Rent faktiskt tar handlingen sin början tisdag 28 juni 2016. Datumet nämns dock aldrig i berättelsen, däremot att det är tisdag morgon efter midsommar när allt faller samman runt Amanda, Iris, Sigrid och Dano. Tanken var ursprungligen att första säsongen skulle ges ut på exakt det datumet, men det hanns tyvärr inte riktigt med. Först två veckor senare, tisdag 12 juli 2016, publicerades den. Det har alltid grämt mig en aning, jag gillar synkronisering.

Hittills har Virus givits ut på sju språk – finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska (plus svenska då). Snart kommer också det åttonde, när de två första böckerna även ges ut på engelska (men nej, det betyder mig veterligen inte att Storytel är på väg att lansera i USA eller Storbritannien, tyvärr). Nästa år kommer även spinofferna Virus: Amsterdam samt Virus: Pune, där en nederländsk respektive indisk författare gör helt egna Virus-tolkningar med mig som någon sorts kreativ showrunner.

Nåväl, nog med självskryt. Happy Virus-dag på er. Tänk vad fint det hade varit om det här med pandemier förblivit fiktion.

Författaren har blivit med ny sajt

Författarförbundets tidning Författaren har fräschat upp sin sajt rejält i dagarna, fick jag mejl om häromdagen. Så här skrev tidningens chefredaktör Anders Rydell i mejlet:

– Vi har saknat en bra sida där vi kan publicera vårt journalistiska material som på så sätt kan komma många fler till del.

Författaren är det tänkt att reportage, intervjuer, nyheter och krönikor återkommande ska publiceras.

– Vårt syfte har varit att skapa en så bra läsupplevelse som möjligt. Många av våra texter är långa och vi vill att medlemmar och andra läsare ska kunna stanna kvar och läsa länge.

Bland de färska texterna från pappersmagasinet som lagts upp hittills finns bland annat ett reportage om hur Författarsverige ska tackla coronapandemin, och en intervju med den alltid väldigt sympatiske författaren och överläkaren Christian Unge.

Jag ser inget hittills som tyder på att de kommer att publicera unikt webbmaterial, så för oss som får pappersmagasinet tillför kanske inte sajten så mycket, men för intresserade som inte är med i Författarförbundet kan den onekligen vara matnyttig.

Fast jo, viss nytta fyller så klart sajten även för mig, då den ger en enkel möjlighet att länka till texter som är värda att kommentera, något som tidigare saknats. Fint!

Norrlands litteraturpris till Pernilla Berglund och Linda Jones

I helgen reste jag söderut för att presentera årets mottagare av Norrlands litteraturpris vid en ceremoni på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Vanligen sker tillkännagivandet vid Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, men i år tvingades vi ställa in det på grund av coronaviruset.

Här följer videon från ceremonin samt pressmeddelandet:

Mottagarna av Norrlands litteraturpris 2020 utsedda

Pernilla Berglund, bosatt i Umeå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin vuxenlitteratur för sin diktsamling Rätten (Teg Publishing). Motiveringen lyder:

Med avstamp i en titel fylld av mångtydighet tar Pernilla Berglund i ”Rätten” med oss på en ordkarg och obeveklig resa mot förlåtelsens smärtpunkt. En älv flyter genom diktraderna och det västerbottniska landskap som skildras, vid stranden våndas ett barn över arvet hon fått och i sin tur nu som förälder kan ha fört vidare. Vilket brott som har begåtts, vems rätten är att berätta och om det finns en otvetydig sanning förblir oklart. Tydligt är däremot att här har ett betydande diktverk skapats; Berglunds poesi är stark, noggrann och lämnar bestående spår i hjärtat.

Linda Jones, bosatt i Luleå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin roman Bete sig (Vox by Opal). Motiveringen lyder:

Med en finurligt kärv prosa där fina språkdetaljer gång efter annan överraskar läsaren, skriver Linda Jones i ”Bete sig” fram ett vuxenblivande i skuggan av en skilsmässa. I ett växelskildrat, medryckande skeende följer vi romanens Stina dels i ett då där hon hanterar föräldrarnas besked, och dels i ett nu när hon prövande slår sig fri genom att ensam bosätta sig i en stuga vid fjällets rand. Frigörelseprocessen gestaltas trovärdigt i all sin sårighet och tjurighet, när Stina oförberedd möter känslorna familjesplittringen framkallar och prövningarna det norrbottniska skogslivet kräver.

Övriga nominerade var:

Vuxenlitteratur
Marginalia ; Xterminalia av Johan Jönson, Albert Bonniers förlag
Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag
Materialvägensägen av David Vikgren, Teg Publishing
Testamente av Nina Wähä, Norstedts

Barn- och ungdomslitteratur
Vittran av Annalena Hedman, Natur & Kultur
Kyla av Therese Henriksson, Opal
Blod i gruset av Mats Jonsson, Alfabeta
Beröringen av Gustav Tegby, Rabén & Sjögren

Norrlands litteraturpris är ett litterärt pris som delas ut till föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling i klasserna vuxen- samt barn- och ungdomslitteratur. Priset instiftades 1973 och kallades fram till 2008 för Rörlingstipendiet. Prissumman är 10 000 kronor. Juryn utgörs av styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Fingertoppskänslan kommer att behövas inom Bonniers

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 22 maj.

——

Det har varit mycket fokus på Bonniers i bokbranschen den senaste tiden. Sveriges största förlagsgrupp låter sig visserligen alltid höras – det blir oundvikligen så när man har landets mest anrika bokförlag genom Albert Bonniers förlag och flera av de mest tongivande författarna såväl gällande renommé som försäljning – men i dagarna sammanföll två vitt skilda händelser som båda visade på Bonniers makt.

Först var det den oväntade nyheten att hotellkungen Petter Stordalen beslutat sig för att sälja de svenska och danska delarna av sitt hårdsatsande förlag Strawberry Publishing till Bonniers. Att Strawberry var till salu trots att de knappt hunnit ge ut några böcker hade ryktats om en tid – Stordalens hotellimperium vacklar till följd av coronapandemin och att då lägga tid och pengar på att starta förlagsverksamhet i Sverige passade dåligt – men att det skulle bli Bonniers som köpte upp verksamheten hade få utomstående förväntat sig, inte minst eftersom en stor del av personalen på Strawberry under visst buller och bång i fjol lockades över från nyckelpositioner just på Bonniers.

Hittills har det sagts att Strawberry ska få fortsätta driva verksamheten relativt självständigt och att förlaget inte ska flytta in bland de andra Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm, men det kan komma att behövas stora mått av fingertoppskänsla när det vankas gemensamma personalträffar framöver.

Fingertoppskänsla (eller snarare brist på sådan) var också en central del i den andra händelse där Bonniers stod i centrum förra veckan. Det var två dagar efter Strawberryaffären som det visade sig att det Bonnierägda förlaget Forum för en dag hade köpt hela förstasidan på den tillika Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris och vigt den åt Camilla Läckbergs nya bok Vingar av silver. Att ett företag köper exempelvis en nyhetstidnings startsida för en marknadsföringskampanj är inte ovanligt, men det brukar ske genom så kallade takeover-annonser, där man lägger en reklambild ovanpå den egentliga förstasidan och där reklambudskapet kan klickas bort så att man når sajtens egentliga innehåll.

Så var inte fallet här – Vingar av silver hade i stället fått ersätta alla andra titlar på förstasidan, så att det såg ut som att Adlibris enbart sålde den boken. Att överhuvudtaget hitta en annan titel krävde att man endera använde sökrutan eller letade sig ner genom rullgardinsmenyer.

Man kan milt sagt säga att tilltaget inte bemöttes med lovord. Domen från övriga förlag blev oerhört hård, i en intervju med Dagens Nyheter liknade exempelvis Ordfronts förlagschef Pelle Andersson kampanjen vid att kliva in i en gammal sovjetisk matbutik där bara en vara salufördes, och sa att tilltaget ”svär mot hela tanken med mångfald, yttrandefrihet och fri konkurrens”.

Visserligen står det så klart ett privatägt företag som Adlibris helt fritt att sluta marknadsföringsavtal med vem som helst. Men visst luktade tilltaget av rejäl aningslöshet och kanske arrogans, särskilt när det skedde mitt under brinnande coronakris, med många bokförlag kämpande för sin överlevnad och där uppmärksamhet för en färsk titel i den svenska nätbokhandelns viktigaste skyltfönster kan vara guld värt.

Att i ett sådant läge fullständigt skymmas av den författare som redan är Sveriges mest säljande, måste kännas tröstlöst. Eller som förlaget Mondials chef Simon Brouwers sa i en intervju med Svensk Bokhandel: ”Sällan har Bonniers totala dominans på bokmarknaden visualiserats tydligare än i dag.”

Inget tyder på att Bonniers andel av den svenska bokmarknaden är på väg att minska – tvärtom, med tanke på det nyss aviserade köpet av Strawberry. Det är bara att hoppas att den där fingertoppskänslan jag siade skulle behövas på koncernens personalmöten, inte heller glöms bort i relationen med de mindre, mer resurssvaga aktörerna i Förlagssverige, som är oerhört viktiga för mångfalden.

Struntar man i den, går vi en ännu mer bister framtid till mötes än vad vi redan ser ut att göra.