Kategori: Författande

Åter på fastlandet sedan ett och ett halvt dygn, men fortfarande skrattar bokmanuset, döpt till Texten, mig rått i ansiktet, hånar mig och bespottar mig och förlöjligar mig och … ja spottar på mig igen för att det får ligga i mappen Dokument/Vi har redan sagt hej då (jupp, nu är arbetsnamnet det tills vidare) oöppnat.

Kära manus, jag förstår att du känner rastlöshet, det gör jag också. Men du förstår – jag har ju mamma och mina tvillingsystrar här på besök tills i morgon. Och du förväntar dig väl inte att jag ska sitta och knåpa med dig när mamma fyller år i dag, då måste jag väl ändå få fira henne istället? Då måste jag väl få traska Västerlånggatan upp och ner och trängas med alla andra turister? Då måste jag väl få åka till Vasamuseet för första gången sedan jag var 13? Då måste jag väl få gå på Gröna Lund och reta mina systrar för att de inte vågar åka Fritt fall (jag tänker heller inte göra det, men jag har åtminstone gjort det en gång för fyra år sedan på midsommardagen när jag var jättebakfull och aldrig trodde att jag skulle överleva), det måste jag väl få göra?

Eller tänker du fortsätta hångrina mig i ansiktet ända tills jag går härifrån? Ja då gör jag väl det helt enkelt. För du tänker väl inte förfölja mig? Du tänker väl stanna hemma?

Snälla?

I början när jag bodde i Stockholm var jag inneboende i en lägenhet i Skarpnäck. Mycket skulle man kunna berätta om det, men jag lämnar det därhän just nu. Däremot tänkte jag nämna att jag brukade åka inlines på Skogskyrkogården, det var alltid väldigt lugnt där och fantastiskt välasfalterade vägar som man kunde susa fram på. För dem som inte vet det så är alltså Skogskyrkogården en begravningsplats modell jättestor, och det går busslinjer därinne bland annat. Så det var inte som att jag brände runt och vanhelgade något med mitt åkande. Tror jag i alla fall.

I vilket fall som helst så tänker jag i morgon, för första gången sedan jag lämnade Skarpnäck för ett mer centralt Stockholmsboende, göra mitt första återbesök dit. Jag ska reka för boken, jag har en begravningsscen med som jag måste kolla upp. Inte så att jag tänker krascha en begravning, men jag vill kolla in hur det ser ut, och ta lite bilder. Och förhoppningsvis blir det ju fint väder och då kan det väl vara rätt sjyst att cykla runt där lite, inbillar jag mig.

I vintras rekade jag på NK, en episod utspelar sig där också och jag behövde kolla upp lite detaljer. Då tog jag bland annat den här bilden. Varför jag tog den kommer jag inte ihåg, men när jag ser den nu inser jag att det mest ser ut att jag håller på och stalkar någon på exakt den plats där Anna Lindh mördades. Hua.

Och nu när jag outat mig som ett scary creep tror jag att jag lägger ner bokskrivandet för dagen.

Nej, så ska den så klart inte heta, roman nummer två. Men det vore lite roligt, även om jag antar att förlaget kanske inte skulle tycka det. Kanske kunde jag söka spons från ATG. Men då tvingas jag nog skriva in ett besök på Solvalla eller liknande. Och mina erfarenheter av hästar sträcker sig inte längre än till en ridtur på en islandshäst vid namn Rödde för några år sedan. Min kompis som äger hästen i fråga sa dock att jag var som född på hästryggen. Det var snällt sagt av henne, men jag tvivlar på att det var särskilt sant. Men jag hoppade över ett hinder och red omkring i skogen utanför Vallentuna som värsta kofösaren, så helt värdelös var jag väl inte.

Vi har redan sagt hej då är däremot en titel som jag funderat lite mer allvarligt på sedan i onsdags. Frasen ger i dagsläget inte en enda träff på Google, och mig veterligen har Marcus Birro aldrig ens tagit meningen i fråga i sin mun. Den känns inte lika klockren som Skjut dom som älskar, men likt den så är Vi har redan sagt hej då något som funkar med bokens handling, och jag tycker att det låter lite fint. Nåja, vi får se.

Spenderar min första semesterdag med att flämta i hettan. Sitter på Levinsky’s på Rörstrandsgatan och dricker alldeles för mycket kaffe och försöker hitta lite skrivinspiration. Än så länge har jag mest suttit och duttat i textstycken jag redan skrivit, men jag ska nog få ur mig åtminstone ett par sidor innan dagen är över. Om jag inte svimmar före dess vill säga. Och nu kom jag på att jag glömde dra för persiennerna i lägenheten innan jag gick hemifrån. Det kommer att vara 40 grader inomhus när jag kommer hem. Och jag är ledsen, men jag skämtar faktiskt inte.

Jag blir så trött. Men jag antar att jag får skylla mig själv eftersom jag är så totalt värdelös när det gäller att läsa lyrik i alla dess former.

I drygt ett dygn har jag gått omkring och varit helt övertygad om att Skjut dom som älskar ska vara titeln på min nästa roman. Jag känner titeln som en Olle Ljungström-låt från albumet ”Världens räddaste man” som jag tyckte var sjukt bra i mitten på 90-talet – vi spelade Ljungströms två första skivor mer eller mindre non stop på bandspelaren när vi satt och hinkade öl utanför vårt tält i ett stekhett Roskilde 1995 – och eftersom det var Roskilde nu i helgen och jag skrev en summeringsartikel om festivalen i går, så började jag tänka på mitt eget enda besök där när jag traskade hem från jobbet. Och började alltså fundera på Skjut dom som älskar. Och tänkte att ja, den ska fasiken heta så. För faktum är att låten redan figurerar i boken, och frasen summerar ganska bra en del av de känslor jag försöker få fram i det jag skriver. Dessutom är det en bra titel.

Men i dessa internettider är det ju alltid bäst att kolla vad Google har att säga om saken. Och det är här min dåliga lyrikkunskap kommer in. För hade jag haft någon som helst koll på svensk samtidspoesi, så hade jag ju så klart vetat att Marcus Birro skrivit en diktsamling som heter just så, som gavs ut 1997. Nu gjorde jag inte det, och sitter istället här med lång näsa och ett knäckt hjärta som hetsat upp sig i nästan 1,5 dagar i onödan. För det är en sak att dela titel med Olle Ljungström, en låt är ju rätt olik en roman till sin form, om man säger så. Men jag tänker inte döpa boken till samma sak som Marcus Birro gjort, även om det rörde sig om en diktsamling. Någon måtta får det vara.

Det skulle ju bli så bra. Och det kändes så också, till en början. Men så börjar man störa sig på detaljer, och snart sitter man där och gnisslar tänder över att inget blev som man tänkt sig och man undrar vad fan man gett sig in på och hur man ska komma ur det utan allt för stora blåmärken.

Jag pratar så klart inte om förhållanden utan om min relation till bloggverktyget Squarespace. Jätteflashigt och fint under ytan, men ack så trögflytande och jobbigt att ha och göra med. Helt hopplöst när man kopplar upp sig via gprs för att göra ett inlägg när man är ute på vift.

Så nu tänker jag göra om igen. Från scratch. Det kommer nog att ta några dagar. I samma veva tänker jag passa på att byta webbhotell också. Och eftersom jag måste betala för ytterligare en månad för att fortsätta nyttja Squarespace under tiden, så finns det en risk att den här sajten slocknar framåt tisdag förmiddag. Men håll ut, snart blir det nytt liv. Och då jäklar blir det åka av.

Ibland händer det att världar krockar. I dag är en sådan dag. Jag sitter på Café Nuno i korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan. Det är inget speciellt med det här fiket, men precis som på String på Söder har de fönster runt större delen av lokalen och det ger en utomhuskänsla trots att jag sitter i en soffa längs väggen inomhus med datorn i knät och skriver. Eller ja, läser i alla fall, läser i manuset och petar i det samtidigt som jag lyssnar på Pet grief med Radio Dept och ser människorna myllra förbi.

Det fanns ingen direkt tanke med att sitta här. Men plötsligt, under läsningen, så krockade i alla fall världarna. För samtidigt som jag läser så promenerar nämligen romanen förbi. Katja, som jag nog skulle vilja kalla min nya romans egentliga huvudperson, promenerar förbi i fiktionen med Fredrik, han som jag i mitt förra inlägg förpassade till birollens bakgård, i släptåg. Hon är förkrossad, hennes pojkvän har dött i en bussolycka och Fredrik, som alltid trott sig vara hennes stora kärlek, vet inte vad han ska göra, hur han ska bete sig. Utanför fönstret där jag nu sitter utspelar sig följande scen:

”Gå inte ifrån mig”, säger han.
”Varför inte?” Jag vänder mig mot honom, går baklänges med tårarna rinnande längs kinderna. Åh snälla låt det här ta slut nu. Kan det inte vara över?
”För att jag bryr mig. Jag bryr mig om dig mer än någon annan. Så har det alltid varit. Du vet det. Så snälla vänd dig inte bort från mig.”
Jag saktar ner.
”Hur kan du säga en sån sak när vi inte ens pratat med varandra på snart tre år? Hur kan du påstå dig bry dig om mig MEST AV ALLT när du inte ens kunde lyfta på telefonluren en enda gång efter att vi gjort slut?”
”Du ringde aldrig heller.” Hans röst låter arg när han säger det.
Jag stannar. Låter honom komma ikapp innan jag fortsätter:
”Men så har jag aldrig någonsin påstått att du är det viktigaste i mitt liv heller.”

Hur deras historia kommer att sluta vet jag inte riktigt ännu. Men det kommer knappast att bli lyckligt.

Ända fram till i dag har jag varit övertygad om att min andra roman har tre huvudpersoner. Men i kväll insåg jag att det inte är ett triangeldrama. Det är ett drama för två, en uppgörelse mellan två kvinnor som känt varandra i drygt 20 år och alltid trott att de är bästa vänner men som egentligen kanske hatar varandra när allt kommer till kritan och döden, eländet och katastrofen kommer emellan. Eller så gör de inte det. Vi får se. En sak är i alla fall säker – de behöver allt utrymme de kan få om det här ska bli så som jag tänkt mig det. Från och med nu är det jag skriver enbart The Katja & Amanda Show.

Så den manlige huvudpersonen förpassas till en bifigur. Hans jag-röst försvinner, han blir en tredje person i presens.

Hm, faktiskt känns det som att en sten lyfts från mitt hjärta.

Linköpings stadsbibliotek har tydligen ett månatligt nyhetsbrev. I julis upplaga (de är alltid lite före i Östergötland) är min sajt ”månadens blogg”. Tack för det där nere i södern!

Jag har varit i Linköping en gång i mitt liv, 1998. Det jag minns bäst är ett besök på Burger King, det låg vid ett torg om jag inte minns fel. Följande konversation utspelade sig mellan mig och tjejen i kassan:

”Ett Veggie Whopper-meal med vitlök på tack.”
”Öh vaddå?”
”Veggie Whopper-meal – med vitlök på.”
”Det har vi inte.”
”Men det står här på skylten att man kan lägga till det för fem kronor. Är det slut?”
”Nej vi har inget sånt.”
Tjejen i kassan bredvid lutar sig över till min kassörska och viskar i hennes öra:
”Han menar en Veggie med garlic.”
”Ja men varför sa han inte det då?!”

Det är Linköping för mig. Det och en tjej från Linköping som jag var lite förtjust i en gång i tiden och som delar av karaktären Rebecka i Dannyboy & kärleken är baserad på.

För övrigt – för att återknyta till mitt Pet Shop Boys-inlägg i går – så hade Stockholm City i dag en artikel inför kvällens PSB-konsert på Cirkus. I den står det att min älskade brittiska duo gör en ”liten comeback” i år. Jag, som vid tillfället lyssnade på min speciellt för dagen sammansatta Best of disco-PSB-låtlista i ipoden, skrattade högt i tunnelbanevagnen när jag såg det.

UPPDATERING 060630: Tyvärr så funkar ju inte deras länk längre, efter att jag flyttat ”hem” hemsidan igen. Oh well, säg den glädje som varar.

Det blev vit klädsel på förlagets sommarlunch. Jag var inte ensam direkt ensam om de ljusa kulörerna, Forum är nog helt enkelt inte särskilt kultursvart. Anyways, buffén var god, vinet var gott (ehm, öh, självklart drack jag dock inte alls av det eftersom jag skulle tillbaka och jobba hela eftermiddagen…), alla var glada och åtminstone två personer lyckades helt ovetande om varandra insinuera att jag hade varit full på förlagets höstfest. Det är ett faktum jag inte tänker göra ett dyft för att dementera. Men jag var trevligt full. Så klart.

I dag är det dags för Forums årliga sommarlunch. Till skillnad från höstfesten (som i höstas slutade framåt tresnåret på Kvarnen om jag inte minns fel – det vill säga stället jag aldrig ska gå till igen) så är det en rätt stillsam historia, där folk står och sippar vitt vin och äter lunchbuffé på förlagets innergård. Rätt trevligt när solen skiner, vilket den väl lär göra i år med tanke på den fortsatt knallblå himlen jag ser utanför köksfönstret.

Men hur klä sig? Kultursvart eller sommarvitt? Det finns inget mellanläge känns det som. Man vill ju synas så gott man kan när man ska mingla runt med dem som kränger i hundratusental när man själv är glad över att man säljer i tusental. Så färgen känns viktig. Svart eller vitt? Det blir nog vitt känns det som. Jag känner mig sällan särskilt kultursvart.

Well, what can I say. Min chef har ju helt rätt, det känns en smula klyschigt att sitta här och försöka skalda. Fast samtidigt gillar jag Café String i hörnet mellan Bondegatan och Nytorgsgatan, man kan sitta inomhus där det är lite mörkare så att man ser något på skärmen, men samtidigt är de stora fönstrena uppdragna så att det känns som att man sitter utomhus, när nu sommaren äntligen – ja nästan i alla fall – har hittat till Stockholm. Dessutom får man en hel termos kaffe för 24 spänn. Det är ju nästan gratis.

Men eftersom jag är rätt så bra på att hitta på ursäkter till att inte skriva när jag borde göra just det, så använder jag alltså delar av min lediga dag och batteritid till att mejlas med min chef istället för att skriva. Så att han ska kunna håna mig en smula för att jag hänger i Sofo.

Dannyboy & kärleken var ju i mångt och mycket en bok Söderbok. Den nya utspelar sig hittills främst i Vasastan, med all sannolikhet beroende på att jag numera bor där. Men i dag hänger jag på Söder och trampar i gamla spår. Ska dessutom se på Tyskland-Costa Rica på Patricia. Ännu en Dannyboy-koppling. Jag är en nytänkare av rang.
Nu börjar batterierna ta slut. Fyra kapitel har jag i alla fall gått igenom, vilket innebär att jag bara är tre kapitel ifrån att vara klar med min genomläsning. Sedan måste jag börja skriva på riktigt igen. Det känns bra. Tror jag.

Alltså, jag ber om ursäkt. Jag ber om ursäkt till er som läser ”Dannyboy & kärleken” och drabbas av villfarelsen att Kvarnen vid Medborgarplatsen skulle vara ett ställe man gärna går till. En gång i tiden var det faktiskt så. Jag har spenderat otroligt många kvällar och nätter på Kvarnen, det är stället där jag blev vuxen i Stockholm känns det som, någon gång runt millennieskiftet. Men no more. Absolutely fucking no more säger jag.

I ”Dannyboy & kärleken” är det 2002. Redan då hade nog publiken börjat förändras en del. Men när jag kom in på Kvarnen i natt runt klockan ett någon gång så blev jag ändå chockad. För Kvarnen har blivit ett turisthak. Eller så har jag missat att midjeväskan plötsligt blivit en modeattiralj. Nog har jag märkt att publiken under en ganska lång tid varit av en helt annan typ än tidigare, nog har man kunnat se att Svennebanangänget börjat ta över mer och mer, men det får väl finnas gränser. Var är de människor jag hängde med? Hemma och nannar skrikande bebisar antar jag. Mörker.

Min lägenhet luktar jordgubb i dag. Det låter trevligare än det är, den sötsliskiga odören som stiger upp ur slasken påminner om att jag drack alldeles för mycket champagne i går kväll innan vi drog iväg på vår lilla mini-svensexa för min vän. Den som slutade på Kvarnen alltså. Och om 49 minuter börjar jag jobba. Usch. Dessutom har jag hicka. Dubbelusch.