Kategori: Författande

En arbetsdag avklarad, one zillion to go. Nja, så illa ska det väl inte behöva bli, men mitt semesterkonto är sannerligen tömt ner till sista komptimmen nu, så någon betald ledighet lär jag inte se på ett tag.

Men tvånget att skriva minskar ju inte bara för att jag råkar jobba. Romanen ska bli klar, om jag så ska duka under på kuppen, och det helst i tid också. Vi har redan sagt hej då har dock tagit en lite oväntad vändning så till vida att en karaktär som bevisligen är död tydligen inte tänker låta sig vara ohörd bara för den sakens skull, vilket gör att skrivandet tar lite längre tid än jag beräknat. Vi får väl se hur väl det hela utfaller, men än så länge känns det bra. Jag har bestämt att jag ska skriva minst en timme per dag när jag kommer hem från jobbet i alla fall. I dag blev det till och med en timme och en kvart. Snacka om 125-procentig utdelning.

Några mästerverk passerade inte mitt tangentbord under första arbetsdagen. Det blev mest notisskrivande, som den här och den här och den här. Nu sitter jag och lyssnar på Ani DiFrancos nya album, som jag ska recensera den här veckan. So far so so, skulle jag vilja påstå.

Håhåjaja. Så var det dags. Med ett rejält lass grus i ögonen är det nu dags att återgå till vardagen en smula. Jag hade tänkt promenera till jobbet nu på morgonen, men regnet vräker ner så där jobbigt mycket, så det får nog bli tunnelbana.

Fem veckors semester har resulterat i cirka 50 sidor romantext. Långt ifrån målet, men alltid något i alla fall. Dessutom har en massa nya tankar fötts om bokens form. Tankar jag inte riktigt formulerat klart ännu. Men det kan bli bra. Det kan å andra sidan bli rena pannkakan också.

Det är här allt börjar. Eller så är det egentligen slutet. Jag kan inte riktigt bestämma mig verkar det som.

Såg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.

Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.

Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.

Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?

För en tid sedan skrev jag om hur jag bestämt mig för att en av huvudpersonerna i Vi har redan sagt hej då skulle förpassas till en biperson. Nu har han plötsligt blivit en du-person istället.

En förklaring kan vara på sin plats. Först hade jag alltså tre jag-röster i boken, en kille vid namn Fredrik och två tjejer vid namn Katja och Amanda. Efter ett tag kände jag att det här främst var Katjas och Amandas show, och bestämde mig för att tona ner Fredriks roll. Istället för att få vara en jag-berättare, så blev han en tredjeperson, en biperson som fortfarande fick egna kapitel då och då, men inte hade en egen berättarröst.

Men en kväll för en tid sedan när jag druckit en del alkohol (don’t worry, det var på lokal tillsammans med vänner, jag sitter inte hemma framför mitt textdokument och super i min ensamhet) så började jag fundera på vad som skulle hända om jag i hans kapitel lät en du-röst berätta storyn. Det är ju inte ett särskilt vanligt grepp, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Men likt så många andra briljanta fylleidéer så tedde sig också den här lite blek och korkad när morgondagens solstrålar sken in genom fönstret.

Men förra veckan började jag tänka tanken igen. Hur skulle det bli? Hur skulle texten kännas? Jag tänkte att jag kan ju alltid prova. Och det var det jag gjorde i går. Jag skrev ett kapitel vars 8500 tecken rasslade in i dokumentet som ett rinnande vatten jag nästan aldrig sett maken till. Tonen blev också helt annorlunda. I dag, när jag läst igenom det igen, tycker jag fortfarande att resultatet känns riktigt bra och det är nästan så att jag tycker att det känns trist att jag nu måste ta mig an ett ”vanligt” jag-kapitel med Katja i huvudrollen igen.

Så vad är problemet då? Jo, jag är lite fundersam. För det känns som att en text alltid måste ha en tydlig berättare. I en förstapersonstext är det ju uppenbart vem som talar, och även i en standardardiserad tredjepersonstext är det ju enkelt, läsaren köper att det är den allvetande författaren som står bakom orden, men vem är det som styr och ställer i en text med stycken i stil med det här?

Nej, du är inte särskilt stolt över hur du agerade. Och du kände faktiskt lättnad när hon ringde i dag på förmiddagen, när hon frågade hur det var och du kunde känna hur hon faktiskt tog sats och till sist fick ur sig frågan om promenaden. Och glädjen, lättnaden i hennes röst när du sa ja.

Kanske är det inte ens ett problem, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag inte har någon direkt person i min roman som kan tänka de här sakerna, berättarrösten har ingen avsändare. Är det kört då? Eller kommer läsarna att fatta? Spelar det ens någon roll? Jag hoppas verkligen inte det, för jag vill verkligen fortsätta skriva Fredriks kapitel på det här sättet.

För förstå gången på väldigt länge så känner jag tillfredsställese när jag nu stängt Worddokumentet för dagen. Visserligen är väl inte tre och en halv nya boksidor mer än vad jag bör skriva varje dag, men det kändes som tre komma fem bra sidor. Dessutom tyckte jag att jag tog mig ur gårdagens cliffhangerknipa på ett sätt som översteg mina vildaste förväntningar (okej, de var visserligen inte så stora – men ändå). Och som grädde på moset har jag till och med skrivit en liten synopsis om vad jag ska få ur mig i nästa kapitel och jag känner en viss förväntan inför att skriva det.

Är det en ny era? Har jag nått en ny nivå i mitt skrivande? En nivå där jag till och med tycker om det? Kan det vara så jävligt?

Jag förstår inte varför jag är så rädd för när saker står stilla. Hela tiden när jag sitter och skriver (ja, vid de tillfällen när jag faktiskt skriver istället för att skolka vill säga) så störs jag hela tiden av en liten gubbe som sitter på min axel och vrålar BOOOORING i mitt öra samtidigt som han biter mig i örsnibben.

Jag tror att jag var inne på det här i ett tidigare inlägg också, men det tål att upprepas för jag börjar verkligen tycka att det är ett problem. Min rädsla är nämligen att ingen ska gilla det jag skriver om det inte hela tiden händer saker. Läsaren måste hela tiden få en ny orsak att läsa vidare. I den förra romanen var det enklare, den utspelade ju sig främst i Stockholms och Uppsalas nattvärld, där det fanns potential för händelser av det mer oväntade slaget mest hela tiden. I den nya utspelar sig mycket mer inom personerna den handlar om, de är oftast ensamma med sina tankar och grubblerier och befinner sig i sina lägenheter eller promenerandes eller på sin höjd fingrandes på mobiltelefonen, med funderingar om de borde ringa till personen som eventuellt har svar på frågorna de bär inom sig, även fast de vet att nog ingen kan hjälpa dem, egentligen.

I går var inget undantag. Det är jul i romanen, personen jag döpt till Katja är ute och promenerar i sin barndoms fotspår och tanken är att scenen ska bringa ett visst ljus i (och ställa nya frågor om) hennes och karaktären Fredriks förflutna. Scenen lunkar på, hon går omkring i kylan och plötsligt börjar gubben vråla och till en början ignorerar jag honom men efter ett tag blir det omöjligt eftersom han biter så hårt i örsnibben och snipp snapp snut så har jag skrivit ett cliffhangerslut på kapitlet och på köpet sparkat iväg historien i en riktning som jag verkligen inte hade planerat. Och nu sitter jag här i min soffa i dag med datorn i knät och har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig vidare. Well done gubben.

Jag har alltid haft svårt för noveller. Jag har alltid tyckt att det är svårt att uppbåda intresse för något som med all säkerhet kommer att ta slut snart, något som ofta är över ens innan det börjar.

Självklart vet jag att det skrivs mycket i novellform som är väldigt bra. Men jag tar mig som sagt aldrig tid att läsa det. Det är korkat, jag vet, men likaväl sant. Min inställning till att skriva texter i novellform är likartad. Jag tycker att det är jobbigt nog att komma på en historia, hur tankekrävande måste det då inte vara att komma på … ja, säg tio för att fylla en novellsamling? God almighty, jag blir svettig av bara tanken.

Men samtidigt så händer det ju rätt ofta att jag befinner mig i situationer där jag plötsligt tänker att shit, det här borde jag verkligen skriva om, den här händelsen eller tanken eller känslan borde jag verkligen skriva om. Men så funderar jag på det ett ögonblick, och kommer nästan alltid till samma slutsats – nej, det passar inte in i romanens handling – och så är tanken, idén, funderingen skrotad.

I går kväll lyssnade jag på något program i P3 där de intervjuade Annika Norlin, aka Hello Saferide. Jag tänker ofta när jag lyssnar på hennes musik, som jag för övrigt tycker är alldeles strålande, att jag skulle vilja förmedla i bokform det hon får ut i musikform. Välformulerade betraktelser över tillvaron i både stort och smått, serverade med en lätt ironisk sälta på ett sätt som jag tycker är hjärtskärande skickligt. Men så länge jag väljer att ignorera novellen som skrivform antar jag att det aldrig kommer att hända.

Så nästa mission, efter att ha snickrat ihop romanen då, kanske borde bli att överkomma novellrädslan. Tips på lämpliga startobjekt?

Jag är väldigt trött i huvudet i dag. Jag har suttit och stirrat på textmanuset rätt länge, utan att någon som helst inspiration rinner ner i fingrarna och således har jag knappt gjort något mer än att ta bort några kommatecken. Nu är ju knappast det något unikt när det gäller mig att jag känner … tja, kanske inte avsmak men ett visst … eh, motstånd inför romanen, men i dag skyller jag inspirationslösheten på för mycket whisky för sent på natten följt av alldeles för lite sömn. Den som påstår att kreativitet föds ur rus av olika slag kan inte ha åsyftat dagen efter, det är ett som är säkert.

Två veckor kvar av semestern nu, och ännu känns romanens upplösning avlägsen. Hjälp.

När jag påbörjade arbetet med det jag nu väljer att kalla Vi har redan sagt hej då hade jag en plan för handlingen som sträckte sig – tyckte jag då – ofantligt långt fram. Men säg den glädje som varar. För i fredags kväll, när jag kämpade mot tristessen som jag skrev om i förra inlägget, nådde jag vägs ände. Inte för romanen, hell no, men för vad jag i förväg tänkt ut för den.

Så nu då? Vad ska jag göra nu?

När jag skrev Dannyboy & kärleken hade jag visserligen inget som helst framåttänkande. Det fanns en grundidé om en kille på flykt undan sitt förflutna och en tanke om att boken skulle utspela sig under ett dygn, men det var också allt. Men skillnaden den gången var att jag inte skrev mot ett givet mål, att det skulle kunna bli utgivet var visserligen en fåfäng förhoppning men väldigt långt från en självklarhet, så det fick liksom bli som det blev, tänkte jag ofta – det viktigaste var att jag skrev. Jag hittade på längs vägen som en tokig och många av händelserna som kom att bli avgörande för handlingen – som stölden av Alexander Bards plånbok samt uppdykandet av den lustiga trion från Sandviken – var stundens ingivelser. Ofta var det så att ingredienserna jag kastade in i handlingen – mestadels tagna som lösryckta fragment ur min egen verklighet – hamnade där för att jag tyckte att boken var på väg att bli så förbannat tråkig. Rädslan för att det inte skulle hända något ledde till ett konstant flöde av händelser, som medförde att tempot i boken blev genomgående rätt så … ja, furiöst.

I den nya romanen hade jag tänkt undvika det. Likt en Sovjetstat hade jag utarbetat visserligen inte en femårsplan men däremot en femkapitelsplan, som var lagd och spikad redan före jag skrev romanens första mening. Femkapitelsplanen byggdes sedan ut till en halvvägsplan, som skulle kulminera i och med en begravning. En begravning som jag tjatat om i veckor och nu skrivit klar.

Så nu då? Ge mig ut i skogen utan karta? Som gammal orienterare vet jag att det är rätt svårt. Det kan gå vägen en gång, men två gånger? Törs jag tro på att det ska gå vägen?

Fast jag har väl inget val – jag måste ju ta mig vidare – så jag får ge mig ut på samma typ av stigar som när jag skrev Dannyboy. Men det känns läskigt, för det är en annan typ av historia, där inte det spontana infallet passar lika bra – inbillar jag mig åtminstone. Det är en berättelse om tre personer runt 30 som hamnar i en … ja i avsaknad av bättre ord får jag väl använda livskris, efter att en fjärde person har dött. Det är en historia om vad som händer sedan, när det visar sig att deras liv är mer än lovligt hoptvinnade. Undertryckta känslor, hemligheter och andra jobbigheter som kommer upp till ytan och sånt där. Det är också en historia där slumpens roll i tillvaron är tänkt att spela en avgörande roll. Och om det är något jag märkt hittills så är det att slumpen kräver stor planering.

So here we go, utan karta. Fortsättning följer.

Ibland undrar jag om jag valt rätt yrke. För satan i gatan vad tråkigt jag ofta tycker att det är att skriva. Ni anar inte vilka omvägar jag ibland tar för att slippa öppna mitt textdokument. I går sorterade jag om och rensade i min cd- och dvd-hylla och vips så var halva arbetsdagen passerad. I dag har jag tränat, fikat med en kompis, handlat, duttat med texten i några minuter, lagt mig och läst, gått och handlat igen, satt mig framför datorn, insett att jag nog är rätt hungrig, lagat mat, ätit maten, läst en låååång drapa i Time om Israel-Palestina-konflikten och slutligen satt mig framför texten igen. Efter 20 minuters duttande loggade jag in här och skriver i bloggen istället. Och nu är klockan snart fem. Och det är fredag. Ingen jobbar väl efter klockan fem en fredag? Fan, ingen jobbar väl efter klockan fyra en fredag? Hm, så här i semestertider jobbar väl ingen alls på fredagar?

Ja, ni förstår vart jag vill komma. Men varför gör jag det då? Varför i hela fridens namn sätter jag mig framför datorn och försöker skriva dag efter dag efter dag om det nu är så att jag egentligen inte tycker om det? Ja, jag har ställt mig frågan själv väldigt många gånger och har inget egentligt bra svar.

Men egentligen är det väl så att jag trots allt gör det. Tycker om det alltså. På något jädra sätt måste det ju vara så att jag tycker om det. För annars vore jag ju sinnessjuk på riktigt och inte bara smått anstruken av det. Men ibland undrar jag. Ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag utbildade mig till tunnelbaneförare eftersom jag ju tycker att det är väldigt tufft med tunnelbanetunnlar.

När jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag dock vända blicken bort från soffan som på senare tid blivit min arbetsplats och titta på den lilla hög av Dannyboys som ligger i en låda på mitt golv. För jag vet ju att jag kände exakt samma sak när jag skrev den. Jag satt i min soffa i min dåvarande lägenhet vid Gullmarsplan och tittade med längtan i blicken på allt utom datorskärmen. Och resultatet den gången blev ju bra. Det blev ju för sjutton till och med en pocket till sist.

Så när allt kommer till kritan så kommer jag ju att fortsätta skriva även den här gången. För någonstans gillar jag tillfredsställelsen det ger att se något jag gillar komma ur mina fingrar. Något som jag vet att jag och ingen annan skrivit, en roman som är min alldeles egna personliga skapelse. Ja, när jag inte snor begravningsscener ur Änglagård då, vilket jag trots gårdagens försäkran om motsatsen till viss del håller på med för fullt just nu.

Men att jag till viss del tycker att författeri är otroligt långtråkigt kommer jag nog aldrig att komma över.

Jaha, då var klockan över fem, det är fredag, och det är semester. Ingen kan väl förvänta sig att jag skriver mer i dag? Nu måste jag väl få göra något annat? Snälla?

Man undrar ju. Man undrar ju hur man gör när man ska skriva en begravningsscen när man har haft turen att slippa gå på dylika tillställningar. Jag har varit på en i mitt liv, och från den minns jag nästan inget.

Jag har visserligen sett ungefär en miljon begravningar på film och tv. Men det känns liksom inte på riktigt. Och den jag ska beskriva i min roman måste bli rätt så olidlig på mer än ett sätt. Den är en av romanens klimaxer, slutet på första delen, hemligheter ska avslöjas, tårar ska rinna, skandaler ska visas upp inför öppen ridå. Lite som i Festen när sonen ställer sig upp på faderns 60-årsfest och berättar att pappan förgrep sig på honom när han var liten. Jag hatar såna scener. Jag hatar att man inte kan gömma sig, att man måste se andra plågas, att man tvingas känna deras lidande, deras bokstavliga skruvande på sig, deras oförmåga att fly bakom soffan där man bara vill sitta med händerna för öronen och säga a-la-la-la-la-la-la tills allt det jobbiga försvunnit. Men nu ska jag alltså skriva en sådan scen. Kanske blir det terapi. Kanske kommer jag att älska att plågas när jag är klar. Fast jag tror inte det. Men det är nödvändigt för min historia. Bara att hålla andan och kasta sig ner i det mörkra vattnet antar jag.

Men åter till problemet. Faktum är att jag ställts inför det en gång tidigare. När jag var 18 år skrev jag en roman som mitt specialarbete i trean på gymnasiet. Det var en rätt skruvad deckarthrillerkärlekshistoria som trots sin sturm und drang-megalomani på vissa sätt var väldigt bra. Jag älskade Rebecka hette den, och kanske kanske kommer den att bli min tredje roman. Jag brukar leka med tanken ibland. Fast rejält nedtonad och helt omskriven i sånt fall. För säga vad man vill om min personlighet, men min känsla för dramatik har förändrats en del mellan 18 och 31 års ålder. Om det blivit bättre eller sämre låter jag andra avgöra, men annorlunda har det blivit i alla fall. Men i grunden har den en fantastisk historia. Inbillar jag mig åtminstone.

Men åter till ämnet. I Jag älskade Rebecka hade jag också med en begravningsscen. Jag var helt villrådig inför den för då hade jag aldrig varit på en begravning, men slutresultatet var en av de saker som min svenskalärare (som var handledare för projektet) gillade mest av allt i hela boken. Uppenbarligen hade hon inte sett Änglagård, för det var begravningen i den som jag hade plankat rakt av med dialog och allt. Tror inte jag kommer undan med det en andra gång.

Oh well, det löser sig. Improvisation är mästerverkets moder. Hoppas jag.