Kategori: Författande

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Viruset tickar på och Nära gränsen-helg

Jag skrev ju tidigare i somras om att Storytel gjorde en push för min gamla trotjänare Virus under en dryg vecka i kring månadsskiftet maj-juni, vilket medförde att första delen steg som en raket (nåja) igen, med en peak på plats 25 på stora topplistan. På den mer nischade fantasy & scifi-topplistan innehade seriens sju delar under några dagar plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8.

Nu har den svalnat lite, men fortfarande på juni månads sista dag (alltså i går söndag) låg serien på plats 4, 5, 7, 8, 9, 10 samt 11 på fantasy & scifi-toppen. När jag skrev det förra inlägget låg delarna i den ordning de gavs ut, men nu är ordningen 4, 3, 5, 6, 7, 2 samt 1, vilket väl ska tolkas som att färre nya hoppar på, men att en hel del håller på och lyssnar sig igenom hela serien. Den inkomstbringande långa svansen! Mycket roligt för den som kämpar med att hålla heltidsförfattandet verkligt.

Nu återstår att se hur jag ska bete mig för att få dem att pusha på samma sätt för Nära gränsen vad det lider. Jag ägnade helgen åt att bila ner genom Tornedalen (med målet att gå på Hooja-konsert i Luleå på lördagskvällen) och kunde inte hålla mig från att köra runt mina stackars barn till en hel uppsjö platser som förekommer i de tre böckerna. De fick höra en hel del om det elände som Lisa Korhonen och hennes stundom vänner, stundom fiender Frasse Larsson, Åsa Kyrö och Rikard Vildros tvingas utstå på platser som Pajala, Pello, Tärendö, Rödupp, Övertorneå och Haparanda. De fick såväl de tre böckernas huvuddrag förklarade för sig (och utpekade), samt en hel del intressanta förlopp (tyckte jag i alla fall…) preciserade i detalj, inte minst allt högoktanigt drama som utspelar sig kring Ikeaområdet i Haparanda och Torneå i den tredje delen.

Den vajerbundna bilfärjan över Kalix älv vid Rödupp ser kanske inte mycket ut för världen, men boy oh boy vilken action som utspelas där i Nära gränsen 3.

Åh, jag tycker verkligen om Nära gränsen-böckerna. Om någon skulle rikta en pistol mot skallen på mig och tvinga mig att ange en favorit bland mina bokserier skulle det bli den, även fast jag vet att de flesta av mina fans håller Virus högre.

Virus tillbaka på topplistan hos Storytel

Förra månaden plockade Storytel fram min gamla trotjänare Virus från arkivet och puffade för den på bra plats i appen under en dryg vecka. Och se på fasiken, det gav resultat. Första delen låg i runt tio dagar på den totala topp 50-listan med en peak på plats 25, och på den mer nischade fantasy & scifi-listan har samtliga sju delar nu ockuperat topp 10 en god tid. I går, när jag tror att kulmen nåddes, var det Virus på plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8. Inte illa pinkat för en bokserie vars första del gavs ut för åtta år sedan, och den sista kom i maj 2020.

Otroligt roligt att se tusentals nya människor hitta fram till Virus. Effekten blir så klart efter en tid avklingande, men det ska hur som helst bli väldigt spännande att se vad den här boosten innebär för nästa års halvårsutbetalning av royalty i slutet av september. För visst, det roligaste är självklart att bli lyssnad på och läst, men jag vill ju kunna ställa mat på bordet också.

Och nej – jag menar så klart inte att Virus inte varit tillgänglig i appen hela tiden, för det har den, men Storytel har aldrig tidigare lyft fram den på det sätt som nu gjordes – någonsin. I tidernas begynnelse när satsningen Storytel Original lanserades var de närmast livrädda för att marknadsföra sina egenägda produktioner av oro för att få kritik från andra förlag, något man inte direkt kan anklaga dem för nu för tiden.

Om blixten slår ner

Ja men hej bloggen hallå, det var ett tag sedan bortsett från VK-krönikorna.

Det blev sommar här, nästan för varmt i perioder. Gräsmattan prunkar, från gulblek och snövattnig till knallgrön och redo för årets första klippning på bara några dagar.

Jag blev äntligen klar med manuset till Svart horisont i dag, eller egentligen var det väl i förrgår men i dag var dagen då jag äntligen kände mig redo att klistra in de genomredigerade sista två kapitlen i Googledokumentet jag delar med min redaktör.

I och för sig är jag trots det ändå inte färdig, eftersom jag i mejlet jag därefter sände henne listade ett antal saker jag fortfarande vill lägga till. Men slår blixten ner i mig i morgon innan jag hunnit skriva tilläggen kan nog manuset publiceras utan att någon märker skillnaden.

Frågan blir väl då varför jag ens ska lägga till dem. Men det är nog mitt skrivande i ett nötskal – det skulle gå att göra enklare, men gång på gång gör jag inte så. Tidsmässigt är det extremt irriterande.

Kvalitetsmässigt då? Är den extra tiden mödan värd? Jag önskar att det gick att svara på.

Hur som helst – i dag sattes någon sorts punkt. I morgon eller på måndag sätter jag nästa. Små steg på väg mot 20 september, då boken ska komma ut.

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.

Intervjuad om ”Bränd jord” hos Storytel, Norrbottens-Kuriren och Ljudboksklubben

Jag besökte Stockholm tidigare i veckan med anledning av utgivningen av min nya bok Bränd jord. I går morse deltog jag på en pressträff som Storytel höll i, och intervjuades på scenen. Klickar man sig in på den här länken kan man se pressträffen i efterhand, och vill man av någon anledning bara kika på mig så kan man scrolla fram till några sekunder före trettiominutersstrecket.

Superkul dessutom att jag intervjuades av Storytels svenska presschef Therese Lindström, som back in the day var min kollega på TT, och som jag bland annat bevakat Melodifestivalen och Eurovision Song Contest med i metropoler som Örnsköldsvik, Karlskrona, Leksand, Nyköping, Belgrad och Moskva. Good times! Och good times i går också.

——

Jag blev även föremål för intervju i Norrbottens-Kuriren med anledning av nya boken i går. Här når ni den (dock bakom betalvägg).

——

Och sist men absolut inte minst, så blev jag på pressträffen även videointervjuad av eminenta Ljudboksklubben. Det inslaget går att se inbäddat här nedan.

Min nya bok ”Bränd jord” får premiär 4/9

Ja men se på fasiken, jag ger ut en ny bok nästa vecka. Måndag 4/9 kommer Bränd jord, första delen i min nya högoktaniga serie SODA, ut som ljudbok och e-bok hos Storytel.

En av de dödligaste terrorattackerna någonsin drabbar Frankfurts flygplats. Världen är i chock. Vem ligger bakom och vad är motivet?

Misstankarna riktas snart mot miljöorganisationen Climate Revolution. Dess karismatiske ledare Valentin Wagner, före detta tysk toppolitiker, och hans svenska presschef, Anna Svensson, pekas ut som skyldiga. Bevisen hopar sig, och inom kort jagas de som förhärdade terrorister genom Europa.

I Stockholm kraschar tillvaron för Annas make Tor och dottern Stina. Är deras Anna i själva verket en iskall psykopat? Men när Tor kontaktas av en mystisk kvinna tänds ett svagt hopp. ”Tro inte på vad myndigheterna påstår”, är hennes budskap. ”Tro inte på något alls.”

För Anna Svensson och Valentin Wagner har mardrömmen bara börjat. De verkligt skyldiga tycks ha oändliga resurser och förmågan att vända lögn till sanning. Dessutom verkar flygplatsattacken bara vara ett led i något som pågått i hundratals år, där klimatet blivit en del av striden om hela världsordningen. Hur ska de kunna bekämpa en sådan fiende?

Bränd jord är den första delen i den storslagna och fartfyllda thrillerserien SODA. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserierna Virus och Nära gränsen för Storytel Original.

Kul ska det bli! Men det är helt klart lite nervigt också. Jag har lagt ner min själ i att göra den så spännande och tilldragande som möjligt, och det är också den längsta bok jag skrivit, ljudboken klockar in på 15 timmar och 22 minuter trots Fredde Granbergs rätt rappa inläsning. Som pappersbok (vilket den inte är planerad att ges ut som åtminstone i nuläget) motsvarar det en längd på cirka 550 sidor. Nästan tegelstenslängd!

Nåväl, hoppas ni ska gilla den. Boken går så klart redan nu att placera i bokhyllan för er som har Storytelabonnemang. Gör’t!

Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.

Ute nu: Avbrottet 4 – Vi mot mörkret

Då var fyran ute, och den fick en femma! Nu har den fjärde och avslutande delen i min lättlästa Avbrottet-serie kommit ut, och Vi mot mörkret som den heter fick full pott i betyg från bibliotekens inköpstjänst BTJ! Det är första gången jag tilldelas en femma, de tidigare delarna har fått fyror. Kul!

Så här stod det bland annat i omdömet:

Daniel Åberg har lyckats utmärkt med denna välskrivna dystopiska serie och visar på ett spännande och tydligt sätt hur sårbart vårt samhälle är och hur viktigt det är att goda krafter samarbetar. De fyra böckerna måste läsas i ordning och tillsammans bildar de en fantastisk berättelse.

Bibliotekstjänst häfte 9/2023. Betyg: 5/5

Hoppas många vill läsa den rafflande upplösningen om hur vännerna Elis och Tora ska lyckas bemästra de mörka krafterna i en strömlös värld (kriminalitet alltså, inte demoner…). Eller som det står på baksidestexten: En dystopisk thriller om en laglös värld där all elektronik är förstörd. Hela serien finns att köpa från Hegas förlag och hos nätbokhandlare som exempelvis Bokus.

Krönika: Inför traktens VVS-tekniker drabbas jag av akut avundsjuka

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 12 januari.

——

Veckorna före jul kämpar jag med ett bokmanus när artiklar om AI-verktyget Chat GPT börjar dominera mina flöden. Chatt-”botten” skapat av det i grunden ideella forskningsbolaget Open AI får journalister över hela världen inom teknik- och kultursektorn att gå i spinn – snart har alla testat att skapa texter med några få instruktioner och häpnar över vad som trillar ut.

Min egen reaktion är att förlamas, dagarna som återstår till min deadline tickar snabbt ner samtidigt som teckenräknaren i mitt romandokument i princip står still. Tankarna rusar åt alla håll. Vad är poängen med att fortsätta skriva när en ”bott” verkar kunna göra det lika bra? Varför skulle ett bokförlag betala för mina manus om det här gratisverktyget kan spotta ur sig nya berättelser på nolltid? Det här med ”botten” känns helt enkelt botten, om ordvitsen tillåts.

Nåväl, såväl jag som förlaget har trots allt skrivit på ett kontrakt, än kan de inte låta en dator ersätta mig. Så jag kämpar på, och två dagar före julafton sänder jag iväg manuset, det anländer inte riktigt i tid men åtminstone nästan.

I mellandagarna försöker jag lugna mig själv. Flera personer inom journalistik- och förlagsvärlden med gott omdöme har djupdykt i Chat GPT:s färdigheter, och nått slutsatsen att verktyget inte är redo att ersätta någon ännu. Förläggaren Mattias Boström på förlaget Lind & Co skriver flera intressanta inlägg på Facebook om sina experiment med textroboten, och finner att den i nuläget klarar av vad han kallar texttvätt och enklare språkredigering, men poängterar samtidigt att för varje ny inmatning blir roboten duktigare.

Journalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan som i många år skrivit och föreläst om teknikutveckling låter under december månad publicera ett antal krönikor som han instruerat Chat GPT att skriva, och en av slutsatserna han når är att vi kanske kommer att se en ny yrkeskategori inom journalistiken – instruktören. Det visar sig nämligen att AI-verktyget i sin nuvarande form är mycket opålitligt, ibland presenterar den uppgifter som fakta som är rent hittepå. Att ge roboten tydliga och korrekta instruktioner blir därför väldigt viktigt, likaså att sedan klara av att granska resultatet på rätt sätt. Förtroende är bra, men kontroll bättre således.

Den här försäkringen ger mig dock ingen frid över helgerna. Som skönlitterär författare är det ju knappast en nackdel att ha drag av opålitlighet, att fabulera fritt är tvärtom en central egenskap i författandets konst.

I samma veva som jag våndas över detta bestämmer sig vårt åldersstigna hus för att leverera ett par julklappar i form av trilskande VVS. Med några dagars mellanrum blir det först stopp i avloppet från köket och sedan springer ett varmvattenrör läck. Det förstnämnda är ett problem jag trilskats med i snart tio år – trots nolltolerans mot fetter, kaffesump och annat härligt blir det tvärstopp i avloppet en gång i halvåret och jag får plocka fram den rejäla rensspiral jag införskaffat och börja arbeta mig igenom stoppet via rensluckorna i källargolvet. Det brukar ta ett antal timmar, sedan släpper proppen.

Så ej denna gång, jag tvingas tillkalla professionell VVS-hjälp, och alltså inte bara vid ett tillfälle utan två.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har avundats dem som utbildat sig till rörmokare – andras skit och klägg är ju bokstavligen deras levebröd – men när jag nu står i källaren och ser traktens VVS-tekniker på kort tid lösa det jag utan framgång brottades med i en och en halv dag, drabbas jag av akut avundsjuka.

Vi är i ungefär samma ålder, har kanske tjugofem verksamma år kvar om hälsan tiger still. Hur stor är risken att det han sysslar med blir utkonkurrerat av en AI innan dess? Försvinnande liten. Hur många års hamrande på tangenterna har jag själv i mig innan ”bottarna” lärt sig skriva böcker minst lika bra, och därtill på en bråkdel av tiden och i princip utan kostnad?

Av ren självbevarelsedrift avstår jag från att svara.

Jag är veckans gäst hos Ljudboksklubben

Ljudboksklubben är en fin videopodd som drivs av ljudboksentusiasterna Peter Carlén och Peter Westberg (den senare är för övrigt även verksam som dystopisk spänningsförfattare). I samband med att jag var nere i Stockholm för att gå på Storytel Awards blev jag tillfrågad om att medverka som gäst, och det ville jag så klart! Resultatet går att skåda nedan, eller att ta del av som traditionell ljudpodd på alla platser där poddar återfinns, exempelvis via Apples Podcaster eller Spotify.

I avsnittet får ni höra mig prata om mitt författarskap (med ljudböckerna i fokus), min relation till den norrländska litteraturen och begreppet ”Norrland”, min syn på om litteraturen hotas av ljudbokens framfart samt få förklarat varför jag skulle vilja äta middag med en person som aldrig existerat. Bonus: Jag berättar för första gången i ett publikt sammanhang om mitt kommande Storytel Original-projekt! Bara det gör ju lyssningen väl värd.

Skammens rodnad

Firandet av Tages födelsedag i söndags blev visst så massivt att jag helt glömde bort min tänkta 100-dagarsbloggstreak. Men ingen idé att ge upp bara för det.

Jag kämpar på med manuset, det blev till sist att med skammen i blick och mössan i hand be om mer tid, jag är inte färdig trots att det var tänkt att bilan skulle falla i dag. Trist, men så kan det gå.

Vad som är roligare är att i morgon börjar Littfest nere i Umeå, som jag självklart ska åka ner och bevista, jag ger mig av i ottan i morgon bitti. TT har skrivit en bra införtext som Boktugg publicerade i dag, och Dagens Nyheter hade en fin artikel i lördags. Peppen är hög! (Även om det nu lär bli så att jag tvingas jobba en hel del…)