Kategori: Jobb och sånt

Jag låter som en kraxmaskin. I går kväll, när jag efter Bonnierminglet, middag på Lokal (fantastiskt mycket trevligare än i Stockholm) samt releasekalas på Uppåt Framåt för ”Könskrig” promenerade mot Masthugget med min vän Anna för nattvila lät jag som hade jag återvänt till målbrottets tid. I dag är läget någorlunda bättre, men om det blir tequila flatliners i kväll som Morgan tidigare har utlovat, så lär jag tappa bort rösten redan före tiosnåret, den kommer att irra omkring någonstans längs avenyn, mellan Götaplatsen och Park och inte riktigt veta vart den hör hemma. Så kan det gå när man är förkyld och glömmer sin mössa i Stockholm.

Sitter i pressrummet på bokmässan och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska göra. Köerna var långa utanför och jag känner mig inte riktigt i fysisk form för att gå ner på golvet och mingla runt i trängseln. Jag ska jobba lite senare i dag, göra lite faktisk nytta, och jag har tills dess fått i uppdrag att lite allmänt hålla känselspröten framme, känna av stämningen och eventuellt skriva något roligt om det kommer en ingivelse och slår mig i huvudet. Jag är skeptisk till att det sker.

Morgan tjugo minuter efter ankomst, när vi sitter på restaurangen Kök & Bar inne på mässområdet och äter kummelfilé: Jag kan inte fatta att vi ska vara här i fyra dagar. Jag är redan trött på det.

Vi åker längs Vättern och det slår mig att dagens färd innebär att vi åker genom eller åtminstone snuddar vid fyra av årets sex Melodifestivalstäder och när jag säger Stockholm, Nyköping, Jönköping och Göteborg tittar Stefan bakåt och konstaterar Daniel, det här är ingenting som hedrar dig som tillrättavisade han ett bråkande barn. Min cd med kvinnliga artister har kommit till nåder och när Säkert sjunger det här är vad alla har sagt om dig höjer Morgan volymen och det känns på något sätt fint eftersom Jönköping ligger synligt framför oss och mitt starkaste minne från just den staden är när jag tog en löptur längs Vätterns strand första lördagen i februari och lyssnade på just det albumet.

Jag är inte särskilt framstående i tävlingen. Öööööh lät jag tidigare under ett långt antal sekunder i minnesjakten på en ny fråga och erkände snart jag låter så här trots att jag egentligen inte tänker nu och Stefan vände sig om och sa det är precis det som är grunden i min kritik mot alla dessa jävla bloggar och stämningen är som ni hör på topp.

Jag läste min första bok i går, säger en man i femtioårsåldern vid bordet bakom oss under frukosten på Nyköpingsbro och verkar förvånad över att han klarade det. När vi ätit våra Rasta specialmackor med falukorv, stekt ägg och tabasco promenerar vi tillbaka över vägbron mot bilen och lukten av falukorv följer oss som en god vän och åter i bilen öppnar Morgan en ask Läkerol och säger ta nu bara en varsin så att de räcker hela resan och Stefan har hittat på en filmlek som ska följa oss hela vägen till västkusten, Johnny Cash sjunger everybody that I know goes away in the end och Morgan klurar på tävlingen ett tag, säger Emmet Brown och jag har glömt min mössa i Stockholm vilket oroar mig en smula för det är alltid skitväder i Göteborg när jag är där.

Stefan frågar men ska vi inte däråt? och Morgan svarar nej det här är rätt, rakt fram ska vi och pekar med hela handen. Två sekunder sekunder senare, när avfarten är bakom oss, passerad, i det förflutna och gone baby gone tillägger han eller vänta nu och då är det redan för sent. Vi har kört tre minuter och är redan vilse i tillvaron.

Resan har börjat miserabelt. Av okänd anledning har jag, trots att jag är längst samt den ende som är hittills publicerad författare, hamnat i baksätet. Stefan har visserligen skägg vilket troligen förärar honom förarsätet, men i vilken egenskap får Morgan sitta shotgun när hans ansikte är lika renrakat som mitt eget, han redan visat sig hopplös som kartläsare samt är två äpplen hög? Och min cd-skiva med bara kvinnliga artister, som jag bränt för att om möjligt minska testosteronhalten i bilen, har redan blivit utskrattad, hånad, spottad på och verbalt slagen i småbitar varefter Morgan tryckt i en skiva med Johnny Cash. Senare väntar troligen albumet med Def Leppard som han spelade för mig senast när han hyrde bil.

Nåväl, jag är dock glad ändå eftersom Morgan lovat att det bara är trettiofem mil till Göteborg. Enligt kartboken är det femtio men han sitter som sagt shotgun och då är det väl så och jag räknar således med att vi rullar in på bokmässan redan före lunch. Därefter kan vad som helst hända.

Jaha, det blev som väntat Roy Anderssons ”Du levande” som får den svenska chansen att åka till Oscarsgalan i slutet av februari. Och vad ska man tycka om det då? Tja, det är ju så klart fint att de ger landets mest konstnärligt firade regissör chansen, men jag tror inte att filmen har skuggan av en chans att verkligen få en nominering. Det må regna festivalinbjudningar över ”Du levande” och filmkritiker får hjula runt den hur länge som helst, men att Oscarsjuryn skulle välja en film utan handling, filmad i tablåform, som en av fem icke-engelskspråkiga filmer att få delta på galan i Kodak Theatre – nej, det kommer inte att hända. Roy Andersson är för konstnärlig för det här sammanhanget och har lika liten chans som Jesper Ganslandt förra året att i slutändan få vara med och leka.

Inte för att jag tror att min svenska favorit i år, ”Darling”, hade haft särskilt stor nomineringschans heller. Men jag hade blivit personligt gladare.

——

Och jo, jag putsade rubriken en smula för god språkvård är som alltid mitt mellannamn.

Internet går framåt med stormsteg. Nätet är hett, vi köper böcker där som aldrig förr enligt DN och det är ju fint och bra. Själv är jag dock väldigt nyfiken på något så urmodigt som den nya Akademibokhandelsbutiken i Skrapan, jag hoppas på en butik som i storlek matchas endast av flaggskeppsbutiken på Mäster Samuelsgatan och som ångar av läsglädje. Och det är bäst för dem att min bok finns i lager, att inte ha en roman som till femtio procent utspelar sig på Söder i en butik i hjärtat av sagda ö som därtill främst riktar sig till en ung, urban, studerande publik – ja jag pratar både om om bok och butik nu – vore kardinalfel och skäl för uppsägning. Den borde finnas i travar, skyltad överallt, med fina personalen rekommenderar-lappar under. Hör ni det där nere? Jag ska minsann komma och kontrollera! Kanske redan i dag!

Men på andra håll känns det här med internet och framsteg som något man kan få om bakfoten. Som när Aftonbladet nu puffar för sin plustjänst genom att erbjuda gratis ringsignaler till mobilen, och illustrerar med en bild på ett gäng Nokia 5110-lurar, en nio år gammal telefonmodell som visserligen var världens populäraste kring millennieskiftet, men ändock en telefon som byggde sitt världsherravälde på att den hade utbytbara skal och att man kunde spela Snake på den. Ladda in en ny ringsignal? Tjena.

Nåja. Lite sött är det ju i alla fall med noterna på skärmarna.

Hela Sverige pratar om Facebook vilket får DN att drämma till med ett helt uppslag om Myspace istället. Visserligen bör väl tidningen ha en eloge för att de inte slaviskt följer strömmen men jag tycker det känns konstigt, orsaken till artiklarna verkar enkom vara faktumet att Myspace ska ha lanseringsfest för sin svenskspråkiga sajt, som i ärlighetens namn redan varit igång ett bra tag, på Södra Teatern i kväll.

Situationen är möjligen annorlunda i andra delar av världen, men åtminstone på min horisont känns Myspace som något som redan hunnit döden dö. Av de sextiofem ”kompisar” jag har där, ingen ny har tillkommit på över en månad, består cirka en tredjedel av människor jag aldrig hört talas om i något sammanhang men sagt ja till förfrågningar från ändå eftersom de inte verkat vara spammare. På min Facebooksida har jag just nu hundrafemtiotre ”kompisar”, varav jag känner eller är åtminstone bekant med alla utom en som jag inte för mitt liv kan komma på vem det är men som jag tror att jag bara glömt. Visserligen beror det nog delvis på nyhetens behag att det i dag klockan 09.20 var så att sjutton av mina Facebook-kontakter var online, medan noll av mina Myspace-vänner var det, men det är ändå ett slående exempel. Dessutom fungerar Facebook bra rent tekniskt medan åtminstone mitt Myspacekonto lider av grava tekniska problem – jag kan bara logga in ungefär hälften av gångerna jag försöker och får alltid upp log in-rutan två gånger innan jag kommer in, ibland hamnar jag på den svenska sidan och ibland på den amerikanska och ofta är sidan skev och vind trots att jag har den så grundinställd det bara går utan en massa plug in-bjäfs. Att något så världsomspännande, med tvåhundra miljoner registrerade användare, drygt tre år efter lanseringen fortfarande ser ut som ett halvdassigt hobbyprojekt från 1998 känns väldigt underligt.

Vad vill jag säga med det här då? Tja, Facebookhysterin har säkerligen mojnat rejält hos de trendängsliga svenskarna inom ett par månader vilket inte känns särskilt negativt eftersom jag börjar bli rejält trött på att ständigt tacka nej till vampyr-, causes- och quiz-förfrågningar som folk just nu verka tycka är höjden av livskvalitet, men ändå – två sidor Myspace? September 2007 känns det mystiskt prioriterat.

Alltså, jag har absolut inget emot Göteborg. Jag gillar staden, jag har många kompisar som kommer därifrån, nära vänner som till och med bor där sedan kort tid tillbaka och jag ämnar själv besöka Götet i slutet av månaden. Men det hör inte hit. Inte i det här inlägget. Och jag vill dessutom meddela att jag inte ätit frukost ännu så kanske är jag blodsockerfallsraljant och inkonsekvent, men det får ni ta.

För det här ska handla om två saker – ”Upp till kamp” och bandy. Om vi börjar med det första, så visades del ett av fyra på SVT i måndags kväll. Jag tyckte det var storartad tv, och ser mycket fram mot de tre kommande delarna. Men det hör inte heller hit. Det jag pratar om är att SVT enligt DN (som är väldigt dåliga på att lägga upp vissa saker på nätet) är bestörta över tittarsiffrorna på 550 000, de hade räknat med 1,4 miljoner.

Och då undrar jag bara – hur fasiken hade de kunnat tro att ett historiskt drama (vi pratar ändå 1960-tal) med konstnärliga ambitioner, dessutom filmat i svartvitt de första cirka 140 minuterna, ska kunna nå nästan 1,5 miljoner svenskar när det därtill utspelar sig i Göteborg?

Och alla västsvenskar, stena mig inte, jag gillade som sagt ”Upp till kamp” skarpt, men det är inte det jag babblar om. Jag är bara av den krassa uppfattningen att om man ska lägga mångmiljonbelopp på en tv-serie och sätta ribban så högt som gjorts här och därtill hoppas att den ska ses av uppåt 1,5 miljoner människor – då måste den berätta en historia som folk känner till, något människor av i dag kan relatera till, och att då skriva berättelsen om 68-generationens framväxt med göteborgsk lokalhistoria som grund är dödsdömt.

Jag säger inte att det är mindre relevant historik, men i såna här lägen kan inte igenkänningsfaktorn undervärderas. Och hur mycket allmängods historien om rockklubben Cue Club och Göteborgs varvsindustri än må vara på västkusten, så är den något helt annat i övriga landet, åtminstone bland den del av befolkningen som är under 50 år, det vill säga den tv-publik som alla tv-kanaler vill åt. Och då står man där, med 550 000 troligen nöjda tittare och en borttappad miljon som man av okänd anledning trott att man skulle nå.

Jag menar inte att det som händer i Stockholm egentligen är intressantare. Jag menar bara att eftersom landets politiska, samhälleliga och mediala centrum ligger just här, så får händelser som inträffar här större nationell spridning och fastnar i det folkliga medvetandet på ett sätt som ingen annan plats i Sverige förmår. Och även om man inte har en aning om vad exempelvis … hm, ja låt oss säga almstriden egentligen var – för att ta ett exempel från ungefär samma tid – så är det ett begrepp som de flesta någorlunda välinformerade svenskar ändå har hört talas om, och kanske, om det ska skildras i en tv-serie, kan tänka sig att kolla på. Kanske är jag bara en råbarkad sälle då jag aldrig hört talas om sagda rockklubb, strejken på Arendalsvarvet och ockupationen av Hagahuset tidigare, men jag tror ärligt talat inte det. Jag är bara som svenskar är mest, nämligen östkustfixerad.

En annan orsak är så klart längden. 90 minuter svartvit underhållning, ja tjenare att 1,5 miljoner svenskar har lust att spendera en måndagskväll så. Enligt Resumé är dessutom SVT inte direkt glada över längden på projektet, något som ska ha fått till följd att Mikael Marcimain sparkats från SVT:s kommande Jonas Gardell-projekt. Roligast i den artikeln är ändå pratminuset från Gardell – Det stämmer att Marcimain skulle regissera serien. Mer vill jag inte säga eftersom jag inte auktoriserat att du får ringa mig på min mobil.

Jag undrar och undrar och undrar, hur gör man för att få auktorisation? Ringer på mobilen och bokar tid om när man får ringa på mobilen?

——

Och nej – det är inte slut på Göteborgsbashing ännu: För jag läser också att Sveriges andra stad tänkt lägga rabarber på den svenska bandyfinalen från Uppsala, som sedan lång tid alltid arrangerar sagda sporttillställning på Studenternas IP den tredje söndagen i mars. Om så sker tänker jag aldrig någonsin se en svensk bandyfinal igen. Jag må vara Uppsalaromantiker och därtill komma från en bandystad, men någon måste ju i det här fallet ändå skämta?

——

Hm, undrar om min västfientliga ton i det här inlägget påverkas av att jag såg ”Hata Göteborg” i går kväll?

——

Uppdatering: Även den alltid kloke Martin Jönsson diskuterar de låga tittarsiffrorna för ”Upp till kamp” i dag. Jag verkar dock vara ensam om Göteborgs-spåret.

Det talas om den goda litteraturens kris och förestående död. Deckarna dominerar, författare rasar i pressen och Atlas-Richard känner sig tvungen att skapa en litteraturtopplista, skild från SvB:s månatliga boktopp så till vida att den sållar bort de böcker som inte bör räknas som … ja litteratur.

Så drar plötsligt en av det högkulturella samhällets oftast bespottade motsatser – Expressen – en lans för litteraturen och följer upp sin James Bond-serie med något så förfärande osexigt som en bokserie med klassiker och det känns med ens som att hela tidsaxeln är ur led. Det har skrivits en del om det här i blogg- samt tryckt form, men jag tycker ändå inte att vidden av det hela diskuterats. Kvällspressen blöder för närvarande ur öppna sår och tar till allt mer desperata åtgärder för att bromsa upplageminskningarna, och då drämmer den skitigaste kvällisen vi har till med … Hermann Hesse och Karin Boye! Okej att Expressens kulturredaktion säkert lobbat för projektet, men den dagen då kulturredaktörer satte agendan på en vinstdrivande tidning är sedan länge svunnen.

Så vad har egentligen hänt? Tror getingtidningens marknadsavdelning att människan är intresserad av litteratur helt plötsligt, även om det månde vara klassiker av det mer lättsålda slaget som enligt Expressens kulturchef Per Svensson ska vara annat än svårläst, abstrakt och tråkig? Vad hände med litteraturens död och den våta, klibbiga och förlamande deckardrottningsfilten som lagt sig över det läsande Sverige?

Som grädde på bokmoset storsatsar i dag DN på Boklördag, en åtminstone på premiären väldigt ambitiös satsning med tio sidor om litteratur som faktiskt andas ja vi älskar faktiskt litteratur och skäms inte ens och som toppas med två totalsågningar av ”Myggor och tigrar” riktad såväl mot författaren Maja Lundgren som mot Albert Bonniers förlag, utförda av DN:s kulturchef Maria Schottenius och en av bokens utpekade mansgrisar – Dan Josefsson.

Så jag bara undrar. Skulle inte litteraturen lägga sig ner och bara döden dö?

——

I en annan del av världen, närmare bestämt i de djupa Enskedeskogarna, storsatsas det för övrigt också på litteratur. I ett av de mest grandiosa utslag av stollighet jag hört har en mig mycket nära och kär vän, vi kan kalla honom Peter, bestämt sig för att vända det moderna samhället ryggen för att hundraprocentigt satsa på litterärt skapande. Från och med i dag är han internetlös och kommunicerar med omvärlden endast genom brevkorrespondens, som han ämnar utsända en gång per dygn då han under några minuter kopplar upp sin dator mot omvärlden medelst mobiltelefon, som förutom en ångradio som endast tar in P1 samt en eltandborste är de enda eldrivna moderniteter hans hem hyser. Omvärldsnyheter ämnar han insupa en gång per vecka, då han tar tunnelbanan norrut till Odenplan och från min hand överräcks den senaste tidens kulturdelar från DN och SvD. Några andra typer av nyheter bryr jag mig inte om, som han själv uttryckte det. Jag har dock lovat meddela via sms om kriser av digniteten kärnvapenkrig utbryter.

DN fortsätter sin betygifiering och börjar nu sätta siffror även på recensionerna av datorspel. Och jag läser Jonas Thentes krönika om tilltaget och börjar fantisera om att DN löper linan ut och sätter siffror även på sina bokrecensioner.

Nu kommer det säkerligen inte att ske inom överskådlig framtid. Även om kultur och nöje flätats samman allt mer det senaste decenniet finns det fortfarande breda rågångar mellan ämnena redaktionellt och det är hittills bara klassiska nöjesämnen som fått siffror – biofilmer, skivrecensioner och nu datorspel. Jag utgår ifrån att det sista nöjesämnet, konserter, snart får nuffror också. Men därefter är det nog slut på ett tag.

Den här indelningen mellan vad som är kultur respektive nöje är rätt rigid ibland. På mitt jobb måste allting, visserligen i grunden av tekniska skäl, benämnas det ena eller det andra innan de skickas ut. Kategoriseringen förvirrar ibland nya vikarier, men är i princip glasklar – film och tv är alltid nöje oavsett de konstnärliga ambitionerna, böcker är alltid kultur oavsett vad som står däri och vem som skrivit dem. Det här ger att vissa ämnen ibland får olika epitet hos oss – artiklar om ”Ett öga rött” kan numera synas inom båda, när betoningen ligger på filmen är det en nöjesartikel, om vi skulle skriva om boken är det kultur. Teater och konst är kulturämnen, men här kommer undantagen in – privatteater är nämligen nöje, att slå i dörrar är nämligen nöjsamt men inte så kulturellt. Återstår då musiken, som nästan alltid är nöje om det som låter inte är jazz eller klassiskt, för då är det kultur.

Kanske låter indelningarna en smula fåniga, men som sagt, reglerna behövs rent tekniskt och konsekvens är ju alltid A och O.

Som vanligt kom jag nu bort en smula från ämnet. Men ändå inte. För även om den här rågången också är teknisk till sin art, så är det knappast en slump att enbart klassiska nöjesämnen fått siffror i DN. För betyg är inte fina, de sägs förenkla ett verk, bagatellisera det, snuttifiera en kanske uttömmande och resonerande recension till ett simpelt nummer. Och att då sätta sätta siffror på romaner och lyrik – tanken svindlar säkerligen hos många. En roman eller en diktsamling är ju komplexa konstverk som inte låter sig reduceras till en punchline. Sägs det.

Jag håller ju inte med. Jag tycker om siffror, solar, getingar, plustecken och stjärnor. Jag tycker att det är bra att guida när det går, att kunna ge en fingervisning och peka publiken i rätt riktning.

Och det här med komplexiteten för den delen – läs Thentes text som jag länkade till där ovan, och fundera över om det egentligen inte är svårare att sifferbestämma ett datorspel än en bok. Ändå anses det förra vara okej och det senare en styggelse.

Så snälla DN, provocera lite och sätt siffror på böckerna nu.

Om ni vill veta hur verkligheten ser ut i förlagsbranschen, hur livegen tillvaron stundtals ter sig däri, råder jag er att kolla in Atlasbloggen, där husbonden Richard Herold nu helt utan skrupler visar upp hur han ”tar hand” om sina undersåtar. Det är inte en vacker syn.

Tur att jag, med skjutjärnsjournalist-hatten nedtryckt över skulten, var där med kameran och kunde avslöja missförhållandena.

Nästa gång belyser jag samhällets skuggsida på någon helt annan plats.