Kategori: Jobb och sånt

…uppsving för skrivna ord om skrivna ord: Enligt Dagens Media går DN:s satsning Boklördag (som jag regelbundet brukar klaga på för att texterna ytterst sporadiskt dyker upp på webben) kalasbra. Jämförelsen med USA, där bokrecensionerna allt mer lever på medialt undantag, känns kanske inte helgjuten eftersom det inte är recensionsverksamheten som är i fokus i DN på lördagarna, men det är ändå glädjande att satsningen verkar gå hem.

…skrivna ord: Alltså, jag har, helt seriöst, bara producerat en enda ynka notis i dag. Men jag har städat, förberett, läst och funderat, så helt hopplös var jag nog ändå inte första dagen på jobbet.

Men nu får det vara nog.

Då ska vi se om jag hinner före alla andra i hela medie-Sverige:

Nominerade till Augustpriset i den skönlitterära klassen:

• Beate Grimsrud: ”Har någon sett mig någon annanstans?”
• Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
• Torgny Lindgren: ”Norrlands akvavit”
• Ulf Karl Olov Nilsson: ”Synopsis”
• Daniel Sjölin: ”Världens sista roman”
• Carl-Henning Wijkmark: ”Stundande natten”

Såja. Uppdatering följer.

——

Attans, Svensk Bokhandel hann före. Men DN var en minut efter (okej att de hade de andra klasserna också, men jag var ju nästan en one man show, så jag ser mig själv som vinnare där ändå). Men SvD:s tidsmarkering ger mig lite huvudbry – det står att de publicerat sin artikel klockan 11.01… Okej att det är möjligt att de fått listan i förväg (men mig veterligen brukar så inte ske med Augustnomineringarna), men att de lagt ut den redan två timmar före tillkännagivandet ser jag som osannolikt. Nej, troligare är att den gick ut 13.01. Dessutom talar den rätt taffliga redigeringen de i skrivande stund har på sin webb-text emot att den varit förberedd.

——

Analys: Förra året kändes det givet när man såg nomineringslistan att Jonas Hassen Khemiri skulle vinna. Som alla minns blev det i slutänden Susanna Alakoski som plockade hem priset med ”Svinalängorna”, den vann mark dag för dag och vid tiden för galan kändes Alakoski faktiskt favorittippad, åtminstone var hon mitt förhandstips vid morgonmötet på dagen A.

I år känns det i förväg som att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner, inget snack om saken, ingen bok har blivit så kramad i år på årets kultursidor och därtill redan nått kommersiell framgång. De enda konkurrenterna vid en snabb blick på titlarna känns som Daniel Sjölins ”Världens sista roman” eller Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit”. Det som talar för Sjölin är att Linderborgs roman kanske är för lik Alakoskis förra året (uppväxtskildring i arbetarmiljö i skuggan av en strulig fader), men samtidigt tror jag att Daniel Sjölin ses som för smal, försäljningspotentialen för Linderborg är mycket större, och Augustpriset är i dag i första hand den motor som ska driva bokhandelns julförsäljning. Ur krämarsynpunkt ska man heller inte sticka under stol med att omslaget till ”Världens sista roman” är en katastrof, jag må tycka att det är hur snyggt som helst i sin 40-talspastisch, men det lockar inte till spontanköp bland stressade medelsvenssons runt den 20 december. Torgny Lindgren då? Nej, han har redan fått det för ”Hummelhonung”, och han saknar den ungdomliga fräschör Linderborg och Sjölin besitter.

Så det blir Åsa Linderborg. Det är jag för övrigt inte ensam om att tycka.

Övriga klasser då? Tja, eftersom jag i morse skrev att nittio procent av allt utrymme ges till de skönlitterära titlarna, skriver jag bara helt kort att det är roligt att se att faktaklassen rymmer titlar av två så aktade skönlitterära författare som Kerstin Ekman och Ola Larsmo. I slutändan tror jag att Ekmans essäbok om den svenska skogen – ”Herrarna i skogen” – plockar hem det. Om inte annat för att även det är mumma för bokhandeln, med Kerstin Ekmans namn på omslaget kan vinnaren i faktaklassen marknadsföras nästan lika hårt som den skönlitterära segraren.

Det är Augustdag i dag. Nomineringarna presenteras med start klockan kvart över tolv, men det lär ta till minst klockan tretton innan de ens är i närheten av att presentera några skönlitterära namn, alltså de sex författare och böcker som kommer att få nittio procent av uppmärksamheten i de texter som kommer att skrivas under eftermiddagen.

Presentationen av de Augustprisnominerade är en segdragen historia. Först håller någon från Förläggareföreningen ett litet tal, och därefter betas nomineringslistorna av, först barn- och ungdomsklassen, därefter faktaklassen och sist den skönlitterära, om jag inte minns fel. Någonstans där emellan petas de nominerade till Lilla Augustpriset in också. Och den som sett nomineringspresentationen till Oscarsgalan på tv, där man knappt hinner skriva upp namnen på de utvalda skådisarna och filmerna förrän de betat av nästa klass, häpnar över tiden det kan ta att presentera sammanlagt arton namn. De nominerade är på plats, och tas en efter en upp på det lilla podiet och får sin motivering uppläst. Jag minns inte om de också får säga några ord. Det är, hur som helst, inte särskilt bra tv. Och nej, det sänds visserligen inte på tv heller. Men lunchbuffén är helt okej.

Vilka nomineras i år då? Eftersom jag befinner mig i den tjänstlediga bubblan en vecka till har jag inte tänkt särskilt mycket på det, men Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” torde väl vara ett säkert kort, om det inte är så att Augustjuryn precis som förra året sjablar bort Atlas böcker eftersom de inte riktigt kan artbestämmas (förra årets mest omskrivna och hyllade svenska reportagebok, min käre Peters ”Pol Pots leende”, fick inte ens en nominering i faktaklassen, troligen bara för att den inte var skriven som en ”riktig” faktabok utan hade skönlitterära kvaliteter också) men nej, inte ens faktumet att Lindberborgs bok har biografiska drag torde stoppa att hon är storfavorit till det skönlitterära priset, åtminstone i förväg. Men i övrigt då? Tja, Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit” kanske, likaså … ja vilka ska vi ta egentligen? Det står helt still i skallen. Vilka böcker kom i våras? Gud, jag är helt ute ur the loop.

Oh well, framåt klockan halv två vet vi. Jag återkommer.

——

Åh, jag ser att Annina Rabe skriver på Shampoo Rising om sina klädbryderier inför nomineringspresentationen.

Det blev en irländare som plockade hem årets Bookerpris. 45-åriga Anne Enright tilldelades utmärkelsen för romanen ”The gathering”, för till skillnad från vårt eget Nobelpris i litteratur går Bookerpriset till en bok, och inte till ett författarskap, vilket oftast ger att vinnarna av det brittiska priset är rejält mycket yngre och vitalare än Nobelprisvinnarna, även om de två senaste årens segrare där, Orhan Pamuk och Doris Lessing, verkar ha mycket krut kvar i benen. Jjojo, Lessing fyller åttioåtta vilken dag som helst, men verkade ha ett par decennium kvar baserat på uppvisningen på sin Hampsteadtrappa.

Likt rätt många Bookervinnare tidigare finns heller inte Enright utgiven på svenska vid tiden för tillkännagivandet – 2006 års vinnare, den då blott 35-åriga indiskan Kiran Desai som fick priset för ”Bittert arv”, debuterade här först i år och irländaren John Banville från 2005 väntar fortfarande på svensk utgivning. Själv hade jag aldrig hört talas om Anne Enright innan jag för några dagar sedan läste en inför-text i The Guardian, tror jag det var.

Oh well, hon kommer säkert ut på svenska inom ett år.

——

Och så något helt annat: Är det inte väldigt tragikomiskt att när svenska staten till sist lyckas sälja några Gripen-plan till ett annat land, så sker det inte för att köparlandet Thailand verkar tycka att Gripen är särskilt bra, utan för att USA vägrar sälja F16-plan till dem eftersom Thailands demokratiskt valda regering blivit avsatt i en kupp?

Jaha, det blev Doris Lessing istället, Horace Engdahl svek både mig och Ladbrokes när vi trott på Philip Roth. Men det kan jag leva med, jag tycker det är finfint att priset tilldelas en författare som jag visserligen inte läst, men som är en välkänd kvinna och dessutom ges ut i Sverige på samma förlag som jag själv, precis som Elfriede Jelinek härom året. Och jag hade ju rätt i att det var ett anglosaxiskt år i alla fall.

Ett par korta iakttagelser:

• Det är alltid något av ett gissel om man ska kalla en kvinnlig författare för författarinna, en kvinnlig skådespelare för skådespelerinna, och så vidare, när man skriver artiklar. Jag ogillar det personligen och blev därför glad när jag hörde Horace med självklar stämma säga den engelska författaren Doris Lessing framför Sveriges mest berömda dörr.

• Lika säkert som han sa författaren, lika osäkert tyckte jag han framförde årets motivering på ryska. Stakade han sig inte ovanligt mycket?

——

Akademiledamoten Peter Englund skriver om Doris Lessing på sin blogg. Surfa dit och läs.

Jaha, DN skriver i dag om litteraturpriset i två texter och ingenstans nämns Philip Roth som jag så självsäkert utnämnde till årets mottagare i går. Men skam den som ger sig, jag tror fortfarande på Roth, det är dags för en vit, välmående och västerländsk man, de får så sällan den uppmärksamhet de förtjänar.

Dessutom gillar jag verkligen ”Konspirationen mot Amerika”, en what if-historia skildrad ur en ung judisk New Jersey-pojkes ögon, där flygarässet, isolationisten och nazistvänlige Charles Lindbergh tackar ja till att bli republikanernas presidentkandidat 1940, vinner valet över Roosevelt och ser till att USA istället för att gå in i andra världskriget lovar Tyskland och Japan vapenvila, med katastrofalt resultat för världen som vi känner den.

Men bara för att jag satt ner foten för Roth så går väl Tomas Tranströmer och vinner. För det blir en vit västerländsk äldre man, ja jag känner det i luften på min vindpinade Odenplan.

——

Uppdatering: Enligt Svensk Bokhandel tror dock den svenska förlagsvärlden på Roth. Om tjugo komma fem timmar vet vi.

——

Uppdatering två: Såja, nu har jag Ladbrokes på min sida också. Nu håller vi tummarna att det här håller hela vägen in i kaklet, så att jag slippper stå där med skägget i brevlådan strax efter klockan ett i morgon.

Gotta love them floskler.

Alex Schulman slutar blogga. DN, SvD och till och med Expressen slår upp det stort, trots att det lär generera extratrafik till hårdaste konkurrenten Aftonbladet. Att Schulmans blogg eggat Svenssons till att ”näthata” i kommentarerna, en typ av nöje som tidigare främst synts i smalare medieforum – exempelvis i svansen av nästan varje artikel i Resumé och Dagens Media – anges som orsaken.

Tja, vad ska man säga. Jag har aldrig varit mycket för hat, och helt klart har en stor del av de som kommenterat i hans blogg varit imbecilla idioter, ett ämne jag själv berört i ett inlägg med den upplyftande rubriken Den grundläggande uselheten, en text som ter sig minst lika människofientlig och aktuell i dag som när jag skrev den i maj.

Jag kommer att sakna Alex Schulmans blogg, även om jag rätt snabbt tröttnade på de övriga familjemedlemmarnas skriverier och nog tycker att han var bättre innan han kom till Aftonbladet och blev ett marknadsföringslokomotiv för deras bloggsatsning.

Betyder det här för övrigt att Jan-Olov Andersson vann?

Det ekar i pressrummet. Några få morgonpigga själar, ett tappert knattrande från ett hörn och ett stilla samtal vid kaffebordet är allt jag kan se. Jag minns en räkmacka i en skybar, ett världskulturmuseum och en Modernistafest i en svit som pågick alldeles alldeles för länge.

Jag är i kraftigt behov av cleareyes och mitt huvud säger tack tack när jag tänker på tågfärden hemåt vid tvåtiden.

Nä, nu får arbetet anstå. De andra står i stampar i farstun och det är tydligen alkohol som gäller. Vem är jag att säga nej.

Medan världen pågår där utanför och det surras i pressrummet om att Desmund Tutu sagt något Burmarelaterat nere på mässgolvet som skapar krusningar på riktigt sitter jag med Sambassadeur i öronen och jobbar. Ja jobbar faktiskt på riktigt, nåja nästan i alla fall och det handlar om Horace Engdahl och Alfons Åberg och Morgan ringer och säger att de sitter i skybaren och dricker öl och här sitter jag och gör mig till.

En timme av livet har passerat, jag hamnade bokstavligt talat i ett anförande av Björn Ranelid när jag i mitt pillerdelirium traskade förbi ett podium där han stod och höll låda. Där går en man som aldrig kommer att höra slutet på den här meningen, sa han och pekade på mig och publiken kikade efter idioten som inte ville höra Ranelids livsvisdom utan istället var på jakt efter en toalett, föga visste de att jag skrev en notis om ”Öppet brev till George W Bush” i våras och även om jag visserligen inte läst boken så har jag i alla fall varit med och spridit estradörens tankar. Så går det när man pekar finger utan att kolla fakta först.

Stannade och pratade med Marcus Birro ett slag, köpte hans ”Svarta vykort” och fick den fint signerad. Peter har lovat att vi ska äta lunch men nu finner jag honom ingenstans.

Äter en kaka så länge.

Det är tydligen rekordmånga journalister här i år, skriver Dagens Media. I pressrummet är det dock rätt lugnt, ingen direkt kö till kakorna men chokladvarianten var slut när jag var här för en timme sedan, vilket gav en dålig start på dagen, att bara äta beigefärgade kakor till kaffet känns magert. Jag saknar också varmkorvarna och multivitaminshotsen som SVT alltid bjuder på i pressrummet under Melodifestivalen, men ännu har i alla fall inte nätet kraschat under mina besök här, vilket ständigt händer under schlagerturnén. Sammanlagt oavgjort, kan man väl kanske säga.

Peter ringde nyss, tipsade om att jag måste gå till Trafiknostalgiska Förlagets monter, infrastrukturnörden inom mig kommer att få tokspel och gå i spinn menade han och faktum är att jag redan planerat ett besök, men inte hunnit dit ännu.

För att mota förkylningen i grind gavs jag i morse, efter att ha lekt rallybil med treåriga Signe ett tag, ett egyptiskt hästpiller mot influensa. Kanske beror det främst på kakorna, men huvudet verkar inte riktigt sitta fast vid nacken längre, och kanske måste jag äta något för att motverka den här bomullsliknande effekten jag förnimmer. Jag fick även ett extra piller, ska bli spännande att se hur det blandar sig med vin i kväll. Kanske får jag ett haschliknande delirium på nån monterfest. Det gäller att göra avtryck.