Kategori: Boken och framtiden

Gick förbi stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i går. Hängde ett tag framför ljudboksavdelningen, kollade utbudet och priserna med anledning av mitt vafalls!-inlägg i frågan för ett par veckor sedan.

Och det är enkelt att konstatera att det är väldigt dyrt och att jag fortfarande inte förstår varför. De flesta titlarna kostade 299 kronor vilket påstods vara extrapris med ett rekommenderat pris på ibland uppåt 450 kronor. 95 procent av utbudet bestod av traditionella cd-böcker som oftast kräver mellan sex och nitton cd-skivor i en förpackning. Ett hyllplan, av cirka totalt tjugofem, bestod av titlar i mp3-format, vilket som sagt möjliggör att en bok får plats på en cd-skiva istället för ett dussin, och som sagt kan spelas av i princip alla cd- och dvd-spelare på marknaden. Detta hyllplan hade mestadels försäljningspriser på under 200 kronor. Vad jag kunde se var det bara ett enda förlag som sålde sina titlar endast i mp3-format, Svante Weyler Bokförlag. Överlag fanns storsäljartitlarna nästan uteslutande bara i ”vanlig” cd-upplaga.

Jag menar inget speciellt med det här. Förutom att jag fortfarande tycker att det är häpnadsväckande att förlagen säljer sina böcker på det här sättet till det här priset.

Det är väldigt sällan som böcker illustreras med bilder. Efter att ha läst ”Extremt högt och otroligt nära” – där visserligen flera typer av formexperiment tryckts in – undrar jag lite varför det inte görs oftare. Det är ju trivsamt om det sker med måtta, det bryter av och gör åtminstone i Jonathan Safran Foers fall att jag betraktar hans bok som lite av ett multikonstverk.

Hur som helst, när jag rumlade hemåt mot Stockholm genom Valborgskvällen i Uppsala i onsdags passerade jag Ekonomikumparken, precis som huvudpersonen i ”Dannyboy & kärleken” gjorde sex år tidigare i slutet av boken. Jag kunde inte motstå att ta en bild.

Så därför ger jag er härmed ett brottstycke ur den nu delvis illustrerade versionen av sagda roman. Och obs, har man inte läst boken och funderar på att göra det, så kan det hända att följande stycken innehåller vissa spoilers:

Jag går ut från stationen. På ett par löpsedlar ser jag att fel låt vann i Tallinn. Stackars Afro-Dite. Tar några raska steg över den lilla rondellen framför stationshuset. Kommer fram till Kungsgatan och stannar för rödljuset. Tittar på den röda gubben. Tittar på den röda jävla lilla

pojken som står och häller ut resterna ur en halvt urdrucken Spendrupsburk på första maj-förmiddagen 2001. När han ser mig snedda över gräsmattan på väg mot centrum stannar han i sin rörelse och betraktar mig. Vad ser du lille vän? Ser du hunden som går över gräsmattan? Ser du byrackan, horbocken, häradsbetäckaren på väg hem med svansen mellan benen efter ännu en insemination? Ser du mig?

Jag blundar och går i blindo över resterna av gårdagens Valborg. Tänker på Rebecka. Tänker på Rebecka som sorgset sa

– Jag såg ju att du blev alldeles konstig när hon kom. Som en liten vettskrämd pojke. Och hon såg ju lika rädd ut hon. Fan har du inte kommit längre? Fan, har NI inte kommit längre? Är du fortfarande så jävla

Betuttad? Var det det du sa? Jag minns inte vad du sa. Jag minns bara att jag själv sa att

– Det är klart att jag har kommit över henne. Var inte fånig. Men det är väl inte så konstigt om jag blir lite ställd när hon dyker upp, jag har inte sett henne sen hon åkte till USA. Sen innan du och jag träffades igen.

Jag snubblar. Öppnar ögonen precis då jag är nära att helt tappa balansen. Jag har fastnat med foten i en plastpåse med matrester. Jag sparkar loss den och tänker på Rebecka. Jag tänker på hennes plågade ansikte och hennes röst som sa

– Jamen gå till henne då. Gå till henne och säg att du har kommit över henne, att du är med mig nu och att det är så det är. Gör det.

– Nu?

– Ja, nu. Du har väl hennes nummer? Ring henne och säg henne att

– Men vi ska ju tillbaka ner till nationen nu. Klockan är snart tio. Fan, släppet börjar ju när som helst.

– Jag tänker inte röra mig ett jävla dugg så länge det här hänger över oss. Jag tänker inte gå ner till Kalmar om hon är där och du blir så där … så där bedövad igen. Inte en chans. Klara av det här nu. Säg henne vad fan du vill. Ring mig sen.

– Men varför skulle hon ens vara intresserad av vad jag

– Jamen vad fan tror du?! Gå. Nu!

Ett halvt dygn senare småspringer jag på gräsmattan runt Ekonomikum och kommer fram till Kyrkogårdsgatan. Känner efter i kavajfickan. Känner att min mobiltelefon ligger där. Jag borde slå på den. Jag borde höra efter om hon har ringt. Jag borde kolla om Rebecka har försökt

Och nej, jag har inte dabbat mig när jag klippt och klistrat, stycket slutar verkligen så där. Och okej då, promenaden över Ekonomikumparken sker en tidig första maj-förmiddag i boken, och inte på en Valborgskväll som när bilden togs. Men det kan jag i fiktionens namn leva med.

Alltså jag förstår inte riktigt.

Jens Lapidus har sålt 400 000 exemplar av ”Snabba cash”. Den fick ett finfint mottagande när den gavs ut hösten 2006, sålde väldigt bra för att vara en debutant, men så när pocketen kom förra våren smällde det till, boken blev ett fenomen, en sådan där som alla bara måste läsa, lite som med ”Da Vinci-koden” och Stieg Larsson-deckarna.

När nu tvåan ”Aldrig fucka upp” landar på bokdiskarna – en bok som varenda media med någon form av självaktning kommer att göra minst ett jobb på (vårt går ut i morgon) – tycker man ju att succén närmast vore given och att boken borde sälja sig själv. Folk gillade ”Snabba cash”, de snackade om den spontant, det finns ett sug efter hans nya.

I det läget väljer Wahlström & Widstrand att mer eller mindre dränka Sverige i Jens Lapidus-reklam och göra en av sina största marknadsföringskampanjer genom tiderna, skriver Resumé. Varför då?

Okej, jag erkänner att jag aldrig läst marknadsföring och uttalar mig som en lekman när det kommer till marknadens ABC, men ändå, skickar inte det ut en signal om att man inte litar på att tvåan kan göra om succén på egen hand? Visst fattar jag väl att boken måste marknadsföras, alla människor läser inte kultur- och nöjessidorna i tidningen där media kommer att placera sina Lapidusartiklar, och ska man sälja uppåt en halv miljon böcker krävs att man når en hel drös människor och visst marknadsfördes väl ”Snabba cash” rätt mycket också – men en rekordsatsning? I ett läge när W&W uppger att intresset från media har varit gigantiskt ända sedan det blev känt att Lapidus jobbade på nummer två? När förlaget lovar och svär att den nya boken faktiskt är bättre än den förra?

Som sagt, jag kanske är naiv när jag inbillar mig att det faktiskt går att sälja bra litteratur utan att behöva dunka den i skallen på folk gång på gång på gång, särskilt när man redan har nedförsbacke, vinden i ryggen och solen i det välansade håret.

Men hey, that’s just me.

Jaha, den gick som smöret i solskenet den där Lars Norén-boken. Redan i lördags försökte jag knåpa ihop en liten text om att den var slut på förlaget, men helger är ju ack så svåra tider att få något bekräftat på så vi vilade på hanen till i dag istället.

Antar att min stilla fredagsförhoppning om ett personregister knappast kommer att uppfyllas redan nu. Knappast ens någonsin, men drömma kan man ju.

Så är till slut den stora Lars Norén-dagen här. Som vi har väntat. Det massmediala intresset är så klart gigantiskt, alla i medie- och teatervärlden vill vara omnämnda i alstret även om få väl vill erkänna det.

Själv har jag vad jag minns aldrig intervjuat Norén – och just i fallet med honom skulle jag nog minnas det, även om det finns en hel hög andra svenska nöjes- och kulturpersonligheter som jag måste tänka efter om jag träffat eller pratat i telefonen med – och har väl således ingen som helst möjlighet att vara medtagen. Däremot är en av mina kära kollegor med på ett hörn, men vill han/hon delge världen det så får han/hon göra det själv i kommentatorsfältet. Någon typ av vänskapsintegritet besitter jag ändå.

Men alltså – 1 700 sidor? Får man föreslå att Albert Bonniers Förlag till pocketversionen av ”En dramatikers dagbok” bifogar ett komplett personregister som bonusmaterial, så att man slipper läsa hela klabbet för att se vilka som finns omnämnda?

Att boken saknar sidnumrering – därav de rätt olika uppgifterna om hur tjockt verket är – gör ju visserligen nyttan av ett register lite rumphuggen, men ändå.

Jag var lite slarvig med att följa nyhetsläget när jag var bortrest. En sak jag slarvade med var Bonniers lansering av ljudpocketar. Jag skummade nyheten, höjde på ögonbrynet, sa det var väl en bra tanke till mig själv på kammaren i Harlem, och tänkte inte mer på det.

Men så läste jag senaste Svensk Bokhandel på jobbet i går. Och såg vad det verkligen innebar. Jag skvätte kaffe över halva skrivbordet. De ska ju ta 150 spänn för ljudpocketarna! Vafalls! Är de tokiga!?

Okej, nog med utropstecken. Men ärligt talat, hur tänker de? Det är ju … ja, nästan lika hutlöst dyrt som originalen. I ärlighetens namn har jag visserligen aldrig förstått vilka som betalar över 300 kronor för en ljudbok heller, vilket de oftast kostar när en titel är ny, men ändå.

Ljudpocketarna ska enligt vår artikel i ämnet levereras i ett något enklare utförande än den ”vanliga” ljudboken, och titlarna ska vara lite äldre enligt vanlig pocketmodell. Med enklare utförande antar jag att de menar någon sorts billigare papp till förpackningen som ska utstråla pocketkänsla, till skillnad från originalutgåvans digibox som det står i SvB:s text, som tyvärr inte finns på nätet ännu.

Men om vi bortser från det här med pocketarna för ett ögonblick – varför är ljudböcker generellt så dyra? De borde ju rimligen inte kosta mer att producera än en normal musik-cd, tvärtom borde det vara billigare eftersom det enda som krävs är en inläsare och en ljudproducent. Okej att inläsningstiden är längre (en normal bok ligger väl på runt 500 minuter gissar jag), men det är väl ingen som tror att ett band går in i studion och sätter sin skiva på 45 minuter heller. Nej, min gissning är att studiotiden för en ljudbok i normalfallet är kortare än i fallet med musik.

Men försäljningspriset på en ljudbok ligger ändå på cirka 300 kronor. Varför? Materialkostnaden? Kanske – det kostar säkert en slant att trycka, paketera och distribuera 19 cd-skivor till en enda Stieg Larsson-tegelsten, vilket jag skrev lite om förra sommaren. Men varför säljs ljudböcker i sånt fall i det antika formatet när det är standard sedan länge att cd-spelare kan spela upp så kallade ”mp3-cd”-skivor också, där hela inläsningen utan problem får plats på en enda vanlig cd? Det känns nästan som att bokbranschen med flit levererar en onödigt komplicerad produkt för att kunna ta ut ett överpris. Eller tror de att kunderna inte vågar köpa böckerna om de inte levereras ”som vanligt”, det vill säga som ”vanligt ljud”? Kanske, men jag tror att de i sånt fall har fel.

I min värld borde alla ljudböcker levereras digitalt och kosta lika mycket som ett musikalbum gör på itunes, alltså runt 90 kronor. Vill man ha den tillsänd sig som fysisk skiva i enkelt pappfodral (likt sådana som cd-singlar brukade säljas i när det begav sig) tillkommer en kostnad på 20 kronor. När det är dags för den fysiska boken att ges ut i pocket ett knappt år senare, sänks priset även på ljudboken till en femtiolapp. Då kan vi börja prata ljudpocket.

Det damp ner ett pressmeddelande, där det bland annat stod:

I dag lanseras den nya nätbokhandeln BokiBoki.se och målet är att ta upp kampen med jättarna på den svenska marknaden.

– Vi räknar med att omsätta 50 miljoner kronor år 2010 och därmed ta positionen som Sveriges tredje största nätbokhandel, säger Daniel Stånggren marknadschef hos BokiBoki.se.

Jaha, det är ju alltid trevligt med en ny aktör på marknaden. Mindre trevligt är att de tar 96 kronor för pocketupplagan av min bok samt en del andra, relativt nya titlar.

Kanske något i överkant.

Och när jag ändå är igång på det här med format på böcker:

Ljudböcker. I min digitala villfarelse så har jag oftast trott att när man pratar om såna, så menar man nu för tiden mp3-böcker. Döm om min naiva förvåning när vi så fick Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes” (ja, det är mycket Larsson nu) i ljudboksformat som sommarpresent på jobbet (Stieg Larsson jobbade ju på TT innan han startade Expo och många ur det äldre gardet kände honom, så presenten var inte så fantasilös som man skulle kunna tro) och insåg att nähä, så var det visst inte.

Istället innehöll kartongen nitton cd-skivor. Nitton! Men okej, en av dem är så klart en mp3-cd, så att jag lätt kan importera boken till min ipod om jag nu skulle överkomma mitt ljudboksmotstånd och få för mig att ”läsa” boken på det sättet i sommar, tänkte jag och började leta i den mäktigt tornande högen. Återigen – nähä.

Enligt Adlibris existerar dock även en mp3-version, men vill man ha den så får man betala ytterligare 169 kronor, det rör sig om två helt skilda produkter. Är det så här det brukar vara? Sitter det stackars människor där ute i stugorna i vårt avlånga land och importerar nitton cd-skivor till sin dator för att få lyssna på böcker i sin mp3-spelare eftersom de i sin enfald trott att det på något sätt kanske skulle ingå en ynka cd i mp3-format i detta digitala tidevarv?

Eller är det bara jag?

Jag gillar när saker är kompakta. När jag reser på semester har jag alltid gjort det till en konst att åka med så små väskor som möjligt, att resa lätt är ett honnörsord i min bok som dock spolierats av de idiotiska nya reglerna på flyget som i praktiken omöjliggör resande med bara en väska om man vill ha med sig en någorlunda normal necessär. Men det är en annan historia, och syftar här bara till att sjunga kompakthetens inledande lov.

Därför köper jag också helst pocketböcker. De tar ingen direkt plats, är lätta och man får ner dem i princip alla typer av väskor. Att deras billiga paketering skulle göra dem till en sämre form av litteratur tycker jag är rent nys, jag ryser nästan när jag ser någon med min egen bok i inbundet format, i mina ögon är ”Dannyboy” en pocketbok och ska läsas i det formatet.

Ja ja, ni förstår vad jag menar – jag gillar pocketböcker.

Ibland läser jag dock så klart inbundet. Ofta är det inget problem, alla böcker är ju inte tegelstenar och därför kan jag till och med få med mig en del inbundna alster i den mindre av mina två axelremsväskor.

Men så finns de ju där – tegelstenarna. Som Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes”, 704 sidor lång och med en vikt på 1,076 kilo. Böcker som kan användas som träningsredskap. Böcker som folk vill sluka, läsa där de är, läsa hela tiden. Om de kunde.

Jag må vara kinkig ibland men ärligt talat, det går inte att släpa med sig den avslutande Stieg Larsson-boken i väskan, det är inte vikten som är problemet för datorn som väger dubbelt så mycket har jag ofta med mig – nej, det är det otympliga fyrkantiga formatet som gör det, det där konstiga ju större desto bättre och mer imponerande-tänket som många bokförlag fortfarande verkar jobba efter. När jag för några år sedan var på möte där utseendet på min första roman skulle bestämmas, så ville jag att den skulle vara kompakt, liten och lätt att ta med sig. De tittade missmodigt på mig och förklarade att böcker inte tas riktigt på allvar om de är för små, men sa ändå att de hade tänkt sig ett format de kallade lilla romanen, vilket jag ändå tyckte lät okej och nöjde mig med. Lilla romanen my ass, den är ju gigantisk och ser rent grotesk ut i bokhyllan bredvid pocketen, jag måste nästan blunda när jag passerar bokhyllan. Utseendet är det inget fel på, men storleken – uuh.

Och nu kommer jag till min poäng – varför håller jag på så här? Varför betalar jag 200 kronor för en bok i ett format som bara kommer att irritera mig under de dagar jag läser den? Jo, därför att jag inte har något val, förlagen vill tjäna pengar och man tjänar mer pengar på inbundet än pocket eftersom prismarginalerna är mycket högre. Men det är egentligen inte formatet förlagen tjänar pengar på, det är inte billigare att trycka inbundna böcker, tvärtom. Nej, förlagen tjänar paradoxalt nog mer pengar på inbundet eftersom tryck-, distributions- och lagerkostnader är högre på det formatet, de tjänar pengar på att deras procentuella prispåslag (som är ungefär detsamma på inbundet och pocket) blir mycket större per exemplar i kronor eftersom grundkostnaden är högre.

Mitt förslag är därför enkelt – ge ut böckerna i pocket från början men behåll priset högt! Ni kan fortfarande ge ut dem i megaformat också eftersom en del av publiken säkert ser böcker mer som bastanta klenoder än läsobjekt, men ställ en kund framför två lastpallar, förklara att priset är identiskt och erbjud därefter två alternativ – ”Luftslottet som sprängdes” på drygt ett kilo till vänster och ”Luftslottet som sprängdes” på drygt 300 gram till höger, och se vad som händer. Visst, pärmarna är mjuka och papperet är tunnare, men so what, det är väl det som står på sidorna som kunden vill åt? Och nej, jag vill inte se något dribblande med det där löjliga storpocketformatet som några förlag försökt sig på, en pocket ska gå ner i fickan precis som namnet anger.

Min tes är att kunderna är villiga att betala om de vet att boken är ny, den inbundna utgåvan vid sidan om skulle också visa det med strålande pedagogisk tydlighet. Och tänk på prismarginalerna! Cheezuz, att kunna sälja en bok för uppåt 200 spänn som bara kostat en knapp tia att trycka borde vara varje förlagsekonoms dröm.

Den här formen av försäljning skulle troligen inte passa alla böcker, men kriminallitteraturens storsäljare vore det givna valet att prova det på. 90 procent av kunderna springer inte till bokhandeln – eller Vivo – för att köpa de här böckerna i syftet att de vill äga dem, de vill bara veta hur fan det ska gå för Salander. Och de gör det helst i ett lättburet format, kosta vad det kosta vill.