Kategori: Boken och framtiden

Jag misslyckades med att hinna till seminariet jag tänkt gå på, passerade Göran Hägglund på två helt olika ställen inom loppet av en kvart (räknas det som att jag sett två ministrar då?), har hunnit äta en fettbomb på Heaven 23 (även kallad räkmacka) och jämfört stegräknare med personalen på Natur & Kultur. Allt är med andra ord ungefär som vanligt här i Göteborg och strax börjar monterminglen så livet är frid och fröjd.

Jag trodde att första klass åtminstone innebar strömuttag. Tji fick jag och nu är batterierna slut om nio minuter och jag är bara i Hallsberg.

Nåväl. Jag beräknar att gå in genom portarna till Svenska mässan vid ungefär kvart över två, möjligen tjugo över.

På tåget mot Göteborg. Snigelvarianten, fyra timmar och femtio minuter. Resan började med att vi åkte norrut, jag vänjer mig aldrig vid det, att det småningom kan leda till sydligare breddgrader.

För ett par veckor blev jag intervjuad av en femtonårig tjej som skulle göra ett skolarbete om sitt drömyrke, hennes var att bli författare. Vi gick och åt lunch på Muggen i Götgatsbacken, hon var cool men jag fick i efterhand höra att hon varit väldigt nervös inför att träffa mig, jag beställde en hälsotallrik, ville gärna framstå som ett fysiskt praktexemplar. Hur mycket en hälsotallrik impar på tjejer i årskurs nio förblir dock oklart.

Jag har ännu inte fått se arbetet som den timslånga intervjun resulterade i, men jag hoppas få göra det. Dock fick jag just besked om att hon fått MVG på sitt arbete. Det gjorde mig väldigt glad. Grattis Hanna! Och bara så du vet så är halva äran min.

Usch, nu hojtar lokföraren i högtalarna och säger att han vill ha kontakt med tågmästaren. Aldrig ett bra tecken.

Alltså, hur dum är jag egentligen? Det är ju i kväll som nästan alla förlag har sina montermingel i Göteborg! Gratis vin, gratis mat, gratis samkväm. Allt är gratis!

Och vad ska jag göra i kväll? Jo det ska jag berätta för er: Betala räkningar, vika tvätt, vattna blommor och kanske om jag har tid se ett ”True blood”-avsnitt i min ensamhet.

Och som om inte det vore nog så anländer jag till Göteborg klockan 14 i morgon. Vad händer på bokmässan klockan 14 i morgon? Jo just det, allmänheten släpps in.

Buu.

——

På tal om något helt annat: Leo Lagercrantz skriver väldigt roligt om våndan och svårigheten med att vara bloggare. Så att ni vet hur jag har det när jag sitter här och våndas över livet på landets baksida.

Lagom till bokmässan lanserar DN sin nya boksajt DN Bok. Och vid en snabb överblick tycker jag det ser bra ut, behagar de uppdatera den ordentligt så känns det som en välriktad satsning i tiden (internet är ju det nya svarta, ni vet).

Och jag kan inte nog poängtera det här med uppdateringen faktiskt, det har varit ett återkommande störningsämne hos såväl mig som andra bloggare att man inte kunnat länka till artiklar från Boklördag som man funnit intressanta att diskutera vidare kring av en eller annan anledning. Och litteraturartiklar som publicerats i andra delar av DN måste så klart också inkorporeras! Det kan låta som en självklarhet, men i går letade jag mig exempelvis blå i ansiktet efter en litteraturintervju från DN Söndag i sensomras med tidningens egen Niklas Ekdal i webbarkivet, samt på Presstext. Fanns inte att uppbringa någonstans, och frustrationen jag upplevde kändes bekant, som att det inte var första gången det obehagliga pirret retade min ryggrad. Lite mysko.

Och när jag ändå är i farten – snälla DN, varför inte skapa en särskild rss-länk för boksajten? Vi rss-junkies är ohyggligt dåliga på att gå in på sajter manuellt på regelbunden basis.

Jonas Thente skriver för övrigt i sin blogg att han ville att sajten skulle kallas Boktorsk. Men den äger ju redan Fredrik! Vi väntar alla på en storslagen lansering av den sajten.

——

Uppdatering: Angående det här med att inkorporera litteraturartiklar från andra delar av tidningen: I dagens DN skriver Barbro Hedvall en signerad ledare om sambandet mellan litteratur och yrkesval. In med den på DN Bok för sjutton, synergieffekter är också det nya svarta!

Lars Ardelius ger sitt förlag Norstedts en rejäl känga i nya numret av Svensk Bokhandel och menar att de sålt ut sig till kommersiella intressen. Eva Gedin på Norstedts svarar, Ardelius replikerar med en ny känga. Svårt att veta vart verkligheten ligger i just det här fallet, men att det sedan ett antal år finns en ny verklighet hos storförlagen, där marknadsavdelningarna tagit över mer av beslutsfattandet, är knappast ett kontroversiellt påstående.

För övrigt vill jag också åka ner till bokmässan i dag. Men nähä, jag ska visst inte åka ner förrän på fredag morgon. Bu.

Det kan vara den mest maffiga bok jag någonsin har sett, ”Regi Bergman”. Den damp ner på jobbet härom dagen, min kollega Erik skulle skriva en text om den. Och eftersom det var fredag i går, alla såg helgen hägra och stämningen var så där härligt fredagig, så drog vi igång en gissningstävling. Hur mycket vägde klabbet, vars rekommenderade pris ligger på 1 700 kronor och innehåller 1 100 bilder ur dämonregissörens liv och leverne? Vi lyfte, vägde den i handen, försökte känna hur den tedde sig jämfört med gymvikter, klurade och fnulade. Ingen av oss lyckades gissa särskilt rätt.

Vad tror ni själva, hur mycket väger praktverket? Ja, svaret på frågan finns på internet och även i dagens pappers-DN, men om ni inte redan sett det, klia er i skallen och höfta till vet ja.

Jag säger så här mycket, det är knappast något man läser liggandes på rygg i sängen om man värnar om sitt liv.

Argh! Varför finns det så jäkla många böcker och varför fortsätter de att komma ut i en aldrig sinande ström?! Fattar ingen ansvarig någonstans att man inte hinner läsa allt som man skulle vilja läsa? Finns det inte en lag? Förordning? Eller åtminstone en SOU med förmanande rekommendationer och riktlinjer?

Någon bör ställas till svars för situationen är på väg att bli ohållbar.

I somras hördes jag ryktas att Niklas Ekdals deckardebut var en bok man trodde mycket på hos Forum och att den dessutom skulle vara bra – två saker som annars inte per automatik behöver höra ihop. Det jag läst om boken i förväg den senaste veckan kändes också lovande, varför jag blev lite besviken och nedslagen när jag läste Bokhoras recension av boken i går morse, där den fick rätt besk kritik. Aldrig får man vara onsdagsglad, liksom.

Men så läste jag Maria Küchens mer positiva recension i Expressen, och allt vände. Så här stod det bland annat:

Han har skrivit en totalt hyfsad Da Vinci-koden light, där en muslimsk glitterbög och en suspenderad mordspanare nystar upp en konspirationshärva som förklarar alla svenska katastrofer sedan freden i Roskilde.

Om man bortser från faktumet att freden i Roskilde var allt annat än en katastrof för det stormaktssvällande Sverige, så är det ju rena drömbeskrivningen. Jag älskar ju konspirationsteorier! Jag skulle ju äta konspirationsteorier till frukost om de fanns som flingor! Jag skulle ju gifta mig med en konspirationsteori om jag trodde på giftermål!

Ja, ni förstår vad jag vill få fram. Ulrike Meinhof-biografin sköts genast åt sidan, jag gick med raska steg bort till de farligt svajiga meterhögarna av recensionsböcker som tornade några meter bort och knep ”I döden dina män”. Satan i gatan här ska läsas.

PS. Jag tror inte särskilt ofta på konspirationsteorier. Men åh vad jag älskar att önska att jag gjorde det. DS.

PS2. Jag inser nu att det där med Roskildefreden ju går att tolka som att allt efter 1658 – då väl Sverige var som störst – har gått åt skogen. Men det är ju så dags nu, orka sudda liksom. DS2.

PS3. Och ja, i ärlighetens namn stod det ju faktiskt om de många konspirationsteorierna redan i Bokhorarecensionen också, så på något sätt faller ju hela det här inlägget. Jag ser det som en läxa inför framtiden. DS3.

På tal om Stephenie Meyer, vars namn jag aldrig hört innan det började hävdas att hon är dålig för mig:

I går eftermiddag när jag satt på tunnelbanan hoppade en kille, cirka 25, på vid Gamla stan. Han satte sig mitt emot mig med en påse från Science Fiction-bokhandeln i knät. Han fingrade ivrigt på den några sekunder, men kunde sedan inte hålla sig längre. Han plockade upp Meyers senaste tegelsten ”Breaking dawn” och började idogt läsa. Jag tog upp min mobil och försökte utan att han skulle notera det ta en bild, men insåg efter ett tag att beteendet skulle kunna ses som suspekt och då han inte såg ett dugg lungsiktigt emo-blek ut utan tvärtom var rätt vältränat biffig, la jag undan telefonen med ogjort ärende.

Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Förra veckan gick litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman, efter att länge ha kämpat mot otyget i Bokhoras kommentarsfält, ut i DN och idiotförklarade de vuxna människor som slösar bort sin tid på att läsa Stephenie Meyers vampyrböcker om Bella och Edward när det faktiskt finns bättre litteratur att lägga sin tid på. I dag svarar två av bokhororna, plus några fler, på kritiken, och får genast mothugg av Kjersén Edman igen, som konstaterar att nej, all läsning är inte bra läsning för när vi ”drunknar” i en roman förlorar vi förmågan att reflektera över fördomar och taffligt språk.

Förutom att det luktar videovåldsdebatt a la 1980-tal över hela diskussionen och att argumentet Kjersén Edman anför i dagens svar ekar av samma rädsla som mötte hela romangenren när den introducerades i litteraturen under andra halvan av 1700-talet (romanens förmåga att svepa med läsaren ansågs då vara av ondo) så kan jag inte låta bli att ställa en fråga som rör det jag skrev i helgen:

Hur var det nu, de som anser sig stå för det höga provoceras aldrig av det låga, utan det är alltid tvärtom?

Förra veckan publicerade Jonas Thente ett blogginlägg i den rätt ljumma högt och lågt-debatten som förbryllade mig. Han menade på att den eviga kampen mellan det höga och det låga inom kulturen egentligen är ett enfrontskrig. Det är bara de som står för det låga som provoceras av det höga, aldrig tvärtom, var tesen. I alla fall har jag aldrig hört en finkulturell professor, kritiker eller utövare uttala sig nedsättande om populärkultur. I somliga fall har jag till och med hört skamsna ursäkter för att vederbörande inte är tillräckligt insatt i exempelvis serier, techno och onlinespel, skrev han bland annat.

Jag tänkte nä men vänta nu, men så hände något annat och jag orkade inte engagera mig. Men så i dag får han medhåll av sin kulturchef Maria Schottenius i en krönika i den höstpremiärande DN Boklördag (ej på nätet ännu), där hon skriver Han har rätt. Det är osannolikt tjatigt och tröttsamt att år ut och år in avlyssna denna aggressivitet i en osorterad blandning av komplex och förakt.

Och jag tänker nä men vänta nu.

Som en person som genom åren vurmat en hel del för populärkultur men försökt röra mig på en mer finkulturell arena då och då – med blandat resultat får man väl erkänna – vill jag å det bestämdaste protestera mot det här tolkningen. Kanske har den i viss mån vunnit plats på senare år då även kulturkonservatism har en förmåga att sakta förnya sig själv, men oj vilket förakt det höga kan ha för det låga. Det kan ta sig rätt många och spretiga uttryck, jag väljer att nämna några.

• Thente skriver att han aldrig hört en litteraturprofessor uttala sig negativt om det låga. Han har uppenbarligen aldrig pluggat i Uppsala. Ett par minuter in i min introduktionsföreläsning på litteraturvetenskapen fick jag av en väldigt namnkunnig professor veta att Stephen King var skräpets skräp. Jag har självklart aldrig läst något han har skrivit, men jag känner folk som har gjort det är en mening som etsat sig fast i mitt minne, trots att det i dag gått ganska exakt tolv år sedan jag hörde den yttras. När jag några terminer senare fick för mig att skriva min C-uppsats om Askungetemat i Kings debutbok ”Carrie” möttes jag av djup skepsis, borde jag inte skriva något mer passande istället, kanske något om ”Drottningens juvelsmycke”, eller varför inte Strindbergs infernoår i Paris?

• När man rör sig på vissa litterära tillställningar och det till sist kommer fram att man likt de flesta andra där också gett ut någon typ av roman/diktsamling, kommer frågan vad den heter. Oftast har de inte hört talas om den, varvid följdfrågan vilket förlag var det på? nästan obönhörligt kommer. När svaret blir Forum fryser personen för ett kort ögonblick till, ler lite så där upphöjt njuggt och säger jaha med ett tonfall som betyder jaja, det förklarar ju saken, deras utgivning har jag ju verkligen inte koll på. Forum må vara ett stort Bonnierförlag, men det är inte ett av de fina, och därför behöver man inte ha koll på vad de sysslar med, man vet redan vad de sysslar med.

• Lördagens kulturdel bjuder själv på ett tredje exempel. I samband med den svenska premiären av den mycket hyllade tv-serien ”Generation kill” om USA-invasionen i Irak väljer DN att över ett helt uppslag recensera den fyra år gamla bok (som inte finns på svenska) som tv-serien bygger på. Någon recension av tv-serien har dock inte gjorts.

Ja, exemplen spretar. Men det gör ju debatten också.

Och kanske beror allt i mitt fall till syvende og sidst bara på mindervärdeskomplex fött ur min jantelagsindränkta bruksortsuppväxt, kanske handlar det bara om dåligt självförtroende. Kanske är det en kombination av verklighet och inbillning, när man väldigt gärna vill bli accepterad av en värld man inte riktigt känner sig bekväm i letar man gärna efter signaler som tyder på att man blir motarbetad, sedd neråt på, lite hånad.

Men hur som helst – att hävda att det höga inte föraktar det låga och samtidigt påstå att motsatsen är helt sann är en ren lögn.