I dag fyller Tage tre månader. Ett helt jäkla kvartal. Vi firar genom att få besök av farmor och faster. Ja alltså min mamma och min ena syster. Ska ner och möta dem på centralen nu. Later.
Kategori: Familjeliv
Den nya kungen av Kungsan
Det slog mig just att vi har slagit oss ner precis på platsen i Kungsträdgården där den dynamiska duon i ”Dannyboy & kärleken” berättar en del sanningar för varandra framåt småtimmarna under sitt hektiska helgdygn. Ännu återstår ett par veckor till Dannyboydagen infaller den 25 maj, men hey, jag tycker nog att det är värt att fira med en bild på nästa generation författare i familjen.
Semesterdags
Åter till jobbet i går. Visserligen var det en förhållandevis lugn dag, jag skrev notiser och gjorde en kort telefonare med Tina Leijonberg om hennes roll i den stundande svenska uppsättningen av Queenmusikalen ”We will rock you”, men ändå: Jösses vilken semester det är att jobba jämfört med att vara föräldraledig. Ordet föräldraledig ska här läsas med fnuttar kring orddelen ledig.
Det jobbigaste med att arbeta blev därför inte arbetet i sig, utan att höra rapporterna hemifrån om att Tage bestämt sig för att inleda tonårsrevolt vid åtta veckors ålder, det var skrikfest galore på öfre Östermalm under måndagen. Det dåliga samvetet slog till direkt, jag ville vara där och göra min del, ta med honom ut på promenad, städa, amma, nej kanske inte amma men allt det andra.
Nu blir det inte så de närmaste åtta veckorna. Det gör en smula ont i magen.
Föräldraförsäkringen och jag
Jag skulle vilja skriva mycket mer om det här men jag har ett litet kinkigt barn att ta hand om, så jag fattar mig relativt kort:
Ser att det de senaste dagarna diskuterats väldigt mycket om velourpappor vilket även fått upp frågan om den individualiserade föräldraförsäkringen på bordet, inte minst på Twitter där debatten rasat det senaste dygnet, initierad av @detljuvalivet-Eric Rosén.
Ja, det finns så klart en massa om och men och då hamnar den och den i kläm, men i princip är jag för en kvotering rakt av, tycker vi att det är viktigt att papporna är med och delar på föräldraansvaret på riktigt så finns det ingen annan utväg, verkligheten visar att det inte kommer att ske på egen hand.
Men samtidigt inser jag ju att om föräldraförsäkringen var splittad 50/50 mellan föräldrarna, skulle jag ligga risigt till. Tanken med vår föräldraledighet är ju att jag ska ta ut nästan all tid, Johanna ska i princip bara plocka ut de 60 dagar hon måste enligt den kvoteringsmodell som finns i dag, vi har väl i praktiken tänkt göra ett omvänt stereotyputtag. Poängen med vårt upplägg är inte att statuera exempel, utan är snarare en konsekvens av att hon arbetar mycket hemifrån vilket ger att vi hoppas kunna vara hemma båda två under större delen av tiden, men jag ska ha huvudansvaret för sprattelgubben och hon för försörjningen. Hade Johanna haft ett normalt jobb antar jag att vi skulle ha gjort en vanlig rakt av-delning.
Med strikt kvotering skulle jag alltså inte kunna vara hemma så länge som jag planerat, vilket så klart vore väldigt synd för mig personligen då jag ser mycket fram emot den långa ledigheten. I dag började den exempelvis klockan 04.05 när Tage tyckte att det var en god idé att vakna och sedan stanna uppe, vilket medförde att jag gick upp och vaggade honom i sittern tills klockan var sju och han ville amma igen. Därefter gick vi ut på morgonpromenad en timme innan vi slutgiltigt tvingade upp Johanna vid 08.45.
Jag skulle alltså få lida. Men då får det väl bli så då. Jag är knappast viktigare än en positiv samhällelig förändring.
Staten ska inte lägga sig i hur vi lever våra liv är väl i princip det enda argument som brukar framföras när man säger sig vara emot en sådan här åtgärd. Jag får erkänna att jag med åren kommit att dra mig allt mer åt en liberal syn på politiken även om mina sossesympatier nog aldrig riktigt kommer att gå ur – men jo, det är faktiskt exakt vad staten ska göra ibland, anser jag.
Det är hans tur nu
Besök på BVC i morse, Tage klockar nu in på 4240 gram, vilket nästan är två kilo upp från bottennoteringen strax efter födseln, efter att ha vägt 2600 vid födseln var han nere på 2360 innan han vände uppåt. Då han dessutom numera är 53 centimeter, betyder det att han har passerat min födelsevikt, jag vägde 4150 gram den 5 februari 1975 och var också 53 centimeter. Dock var jag på dagen en månad för sent född (japp, i Sandviken verkar de inte ha varit medveten om begreppet sätta igång på den tiden) och Tage var ju en månad tidig, så sett från skapelseögonblicket (den där kvällen då jag och Johanna kramades extra länge) så leder alltså Tage över mig.
Min son är knappt sju veckor gammal, och redan är jag frånsprungen. Min tid är förbi.
Framtidens läsande à la Tage
När han ligger där vid min sida och förkylningen får honom att sova mer oroligt än vanligt vilket ökar armarnas planlösa viftande vid oväntade ljud, försöker jag tänka på hur Tage kan tänkas te sig som läsare om fem-sex år. Hur kommer han att ta till sig litteratur? Kommer han ens att bry sig om den?
Svaret på den sista frågan är för hans egen skull förhoppningsvis ja. Inte enbart för att han annars går miste om något viktigt, utan också för att hans föräldrar annars lär bli djupt olyckliga. Johanna, som genom en udda naturens nyck kunde läsa redan vid två års ålder, har redan börjat bekanta honom med böcker genom att dagligen läsa en bokstav ur Alf Henriksons ”Alfabetets användning anar aporna aldrig”. Än så länge tror jag dock att det främst är hon som uppskattar läsestunden, Tage tittar mest mot blommorna i fönstret under läsestunderna. Han är också redan medlem i Barnens Bokklubb, och fick innan tio dagars ålder en officiell gåva – Anna-Clara Tidholms ”Knacka på” – från litteraturfestivalen Littfest i Umeå. Att han växer upp utan känsla för pappersböcker verkar därför osannolikt, och gör han det så … ja låt oss nöja oss med att konstatera att vi säkerligen kommer att försöka tvångsmata honom med dem.
Med det sagt är det dock min fullständiga övertygelse att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden och dess konkurrenter att vara en tingest utan naturlig plats i det digitala livet som en del vuxna förståsigpåare försökt göra den till i dag – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro, och ”riktiga” datorer samt mobiltelefoner de onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
Troligen kommer väl jag och Johanna att ibland försöka ta ifrån honom plattan, och vända hans huvud mot väggarna i lägenheten, som i princip består av bokhyllor från golv till tak. Men i ärlighetens namn är jag skeptisk till i vilken utsträckning han kommer att bry sig om dem. Han kommer ju att ha hela sitt liv i plattan.
På natten
Jo, han är löjligt söt. Men han är också hjärtskärande svår att ha och göra med klockan två på natten när han skriker som om himlen skulle falla ner, med sådan förfäran i sin ännu rätt ynkliga röst att tusen gråterskor inte kan göra den rättvisa. Och man ligger där, sitter där, står där och går där och vad man än gör så hjälper det inte, uppgivenheten som blandas med den totala olyckan i skrik efter skrik efter skrik som bara pågår.
Tills de helt abrupt tar slut. Som om någon tryckt på avstängningsknappen. Klick. Knäpptyst. Och så ser han så där förbannat söt ut igen, totalt omedveten om att hela världens bekymmer manifesterades i hans strupe för blott sekunder sedan.
Det är ett underligt och ärligt talat väldigt uppslitande skådespel.
Skötbordet och jag
När vi vaknade i morse – eller ja, när Tage väckte oss i morse – fanns inget vatten i lägenheten, det pustade och fräste ur alla ledningarna men inget i övrigt hände. Klä på dig, nu åker vi till Kista! sa jag, för självklart är det enda stället småbarnsföräldrar kan ta sin tillflykt till vid vattenkris en galleria, där finns ju såväl mat, dryck och toalett. Sagt och gjort, vi foro snart medelst tunnelbana till Stockholm stads nordligaste utpost.
När man går omkring i en galleria av Kistas dimensioner är det lätt att känna varför i helvete är jag inte alltid på ett sånt här ställe istället för att leta mig blå efter någonstans att känna mig bekväm på med barnvagnen i stan? Gallerior är ju banne mig byggda för barnvagnsdragare, och matavdelningen – food courten – är ju som en dröm med gigantiskt antal platser i mitten där barnvagnen kan placeras i princip var som helst och ett tjugotal restauranger att plocka från runtom. Nej visst, särskilt mysigt är det väl inte, men ärligt talat inte så himla omysigt heller, skulle jag vilja påstå.
Efter lunch och fika var det dags för blöjbyte. Och jaha – så klart fanns det bara skötbord inne på damtoaletten. Nu var ju Johanna med och kunde ta hand om naturens gång, men hur gör jag som kille om jag är själv med bebisen i ett sånt läge? Knatar in där som om inget hänt?
Fan. Genast kommer den där osäkerheten igen. Inte ens i gallerian får jag vara glad.
——
Uppdatering torsdag kväll: Jag har nu fått en kommentar från Kista galleria som gör gällande att det visst finns skötbord på herrtoaletterna i gallerian. Om så är fallet erkänner jag mitt misstag, men däremot tycker jag fortfarande att det är en smula misslyckat att ha skötbord på båda toaletterna, men bara ange det utanför på dörren till damtoaletten, vilket nu är fallet åtminstone vid de toaletter vi var vid. Om inte annat så borde ju en skylt även på herrtoan minska springet av killar med bebisar inne på damtoaletten.