Kategori: Familjeliv

Tio dagar

Jag har kommit fram till att den perfekta semestern för mig är en semester där jag förflyttar mig rent fysiskt till en ny plats, men sedan kan fortsätta att leva mitt ”normala” liv någorlunda som vanligt. Jag blir orolig i kroppen efter en tid när rutinerna rubbas, känner ett vagt obehag som inte riktigt går att sätta fingret på. Förr blev det där obehaget värre, växte till ett rent missmod, men i dag är nog vagt surr en bättre beskrivning.

Sedan Tage kom med i bilden – kom in och dominerade bilden ärligt talat – kommer rutinerna nästan per automatik. Vakna, välling, lek i sängen, frukost, bad och kolla på sköldpaddor, sovning för de små och surfstund för de stora, lunch, bad och kolla på sköldpaddor, lek och slappning på rummet, middag, sovning för de små och surfstund för de stora, sova. Och så börjar vi på ny kula dagen efter.

Vi börjar känna att den här semestern är gjord nu. Sju dagar hade varit för lite, men fjorton känns några för många. Alla börjar bli en smula trötta på charterlivets naturliga begränsningar nu. Tage är trött på att bara vara med oss och babblar om sina dagiskompisar mest hela tiden, och vi är i ärlighetens namn rätt trötta på att bara vara med honom också, eftersom han måste vaktas på ett helt annat sätt än hemma.

Tio dagar känns som den perfekta chartertiden. Finns det sådana resor?

Nya kompisar

Här är de, sköldpaddorna vi spenderar stora delar av dagarna vid nu. Tages namn för dem är toora.

På eftermiddagen i dag välte en av dem när vi var där, halkade på en bit mango, sköldpaddornas motsvarighet till bananskal. Jag antar att den hade lyckats vända tillbaka sig själv till sist, men den såg så sorglig ut där den låg och sprattlade att jag klev över muren och vände tillbaka den. Tog ingen bild dock, tyckte det kändes taskigt när den befann sig i en så utsatt position.

Ny kunskap

Dag fem.

Rutinerna börjar sätta sig, och Tage har badat så mycket att det i dag på eftermiddagen faktiskt tog stopp, han ville inte mer, drog med mig till receptionen i stället där jag fick sitta och titta på medan han sprang nedför en rullstolsramp gång på gång på gång på gång. Han är rätt vass på det nu, rullstolsramper.

Han har också lärt sig lite nya ord. Han går exempelvis runt och pekar på hotellets tyska ägare och säger tanten! varje gång han får en chans. Kanske tur att hennes svenska är obefintlig.

Sanden mellan tårna

En av de tre restaurangerna på vårt hotell har ett sandgolv. Alltså tog vi med Tages hink och spade när vi gick dit för att äta middag i dag. När han tröttnade på att sitta var det bara att lyfta ner honom, så var han upptagen med att gräva medan vi för en gångs skull fick äta upp i lugn och ro.

Värt resekostnaden bara det.

Semesterschema

Frukost, insmörjning, bad i timmarna två, fajt för att få upp Tage ur vattnet, klädombyte på rummet, lunch, sovtajm för Tage (eventuellt också hans föräldrar, ny insmörjning, bad i timmarna två (inkluderar halvtimmes motionssim för mig), ny fajt för att få upp Tage ur vattnet, ombyte och häng på hotellrummet, middag på buffé- eller strandrestaurangen, välling för delar av familjen endera i vagnen utomhus eller i sängen på hotellrummet, sovning för Tage och surf- och arbetsstund för mig och Johanna.

Och så börjar vi från början igen i morgon.

Simhud mellan tårna

Dag nummer två har börjat, vi hängde på stranden i morse, tidvattnet drog sig hela tiden längre utåt, jag försökte förklara för Tage varför stranden blev bredare och bredare, men något säger mig att förklaringen gick över hans huvud.

Något som han inte kunde missförstå var dock nu ska vi gå upp Tage, sällan har han väl blivit så förbannad. Så fort han kommit upp till hotellet ljusnade dock humöret när han såg poolen, och sprang genast och hoppade i. Sällan har jag sett honom så förvånad som strax därefter, när han upptäckte att han inte kunde ”simma” utan sina armflytdon. Han sjönk som en sten tills hans pappa kom i för att hämta upp honom från botten. Det fick honom dock inte att tappa modet, efter att armpuffarna kommit på plats plaskade han runt i en timme innan han till sist accepterade uppklivning.

Det är väl det den här semestern kommer att handla om för mig och Johanna antar jag. Badvakteri.

Mombasa

Vi är på plats. Nätet är otroligt svajigt och vi fick inte mycket sömn under resan, charterflygsäten är verkligen otroligt trånga, så jag orkar inte med någon större utläggning. Men hotellet är över förväntan och Tage låg i poolen och guppade i över en timme.

Mer i morgon!

Happy happy

Sitter och skriver på föräldraboken, den vindlar sig sakta framåt trots att vi borde vara klara vid det här laget. Några texter tar emot, jag försöker skriva ärligt och rannsaka mig själv och hålla mig långt borta från åh vi är så crazy och tar dagarna som de kommer och det är så un-der-bart att vara förälder. Ibland känner jag nästan att det slår över åt andra hållet, att jag måste tvinga mig till att här och där skjuta in att det faktiskt är roligt att vara pappa, bara inte så CRAZY och TOKROLIGT och MYSIGT hela tiden, som jag tycker att många sådana här skildringar brukar fastna i.

Just nu skriver jag om mina tankar kring Tages dagisstart, ett tredelat epos som jag hade tänkt skulle avsluta boken för min del, men just nu är slutar den sista texten i sådant moll att det känns som ett hån, jag vill ju inte avsluta med ett stycke där jag dömer ut mig själv som förälder, eller ja, egentligen hela det moderna samhällets föräldraskap.

Får väl hitta på en epilog av något slag där jag tar tillbaka allt.

Ämnesuppslag saknas ju inte direkt

Av/på som sagt.

I dag har förmiddagen varit lika solig inne som ute, gnistrande klar med endast en tillstymmelse till moln i samband med intagandet av lunch. Samt den teatrala indignation/förorättelse som vår unge Picasso drabbades av efter att jag skällt på honom när jag upptäckte att han stod och målade med rosa tusch över hela sidostycket på en av de vita bokhyllorna.

Nu sover han, och jag ska skriva på föräldraboken.