Författare och skribent
Åter i Stockholm från Vittangi. Trehundra artiklar att skriva lördag-söndag. Eller åtminstone fyra. Och så har vi städhelg på dagis.
Tage har för den delen fått för sig att det är okej att sparka och slå sin pappa, bara han kramar mig efteråt. Lite småcharmigt på något sätt, åtminstone så länge utövaren av vålsyttringarna bara är två år gammal.
Vi var till vårdcentralen med Tage i dag, febern och snuvan vill inte ge med sig, snarare är han hängigare i dag än tidigare. Är det Tage som kommer, sa kvinnan i receptionen med en sådan där intonation som gör att det både blir ett konstaterande och en fråga på samma gång, ett jag vet ju att det är han, men jag ger honom chansen att säga det själv.
Nu svarade visserligen inte Tage, hans huvud var inborrat mot Johannas hals på ett sådant där klängigt sätt som i friskt tillstånd är okänt för honom.
Jag gillar det där. Att han är känd på byn trots att han bara är här tre-fyra gånger om året. Det finns så klart baksidor med det också, men ju mer tid jag spenderar här uppe desto mer känns det som att fördelarna överväger.
Doktorn skrev ut Kåvepenin. Vi får väl se om han kvicknar till av det. Vore ju kul om han hann åka lite skoter utan feber i kroppen innan vi flyger hem på fredag.
Det var meningen att jag skulle följa med svärfar Roger till skogen i dag och fälla träd kring stugan vid älven. Men eftersom Tages förkylning och feber vägrar ge med sig stannade jag och Johanna hemma med den ynkliga sjuklingen i stället.
Helt utan male bonding så här på påskens sista dag blev jag dock inte. Innan de övriga åkte iväg till stugan var jag med och bände isär en lastpall fastfrusna tegelstenar med kofot, tegelstenar som tillsammans med en järnkamin därefter lastades upp på ett skoterflak.
Gud vad det går segt att skriva artikel i kväll. Jag kommer ingenstans.
En bra sak med de tidiga morgnar som föräldraskapet innebär är ju dock att man inte tycker att det är något problem att sätta sig och skriva på en artikel klockan sju en måndagsmorgon längre, så att man trots urblåst hjärna på söndagskvällen kan klara sin deadline som är klockan nio efterföljande morgon.
Det är det jag lever på i detta nu.
Dags för påskmiddag i Vittangi. Förberedelserna har haft klara drag av Shirley Jacksons ”Liv bland vildarna”, hjärtligt men kaotiskt.
Att Tage dragit på sig en dunderförkylning och låter som Darth Vader när han andas gör ju sitt till det också.
Leksakskedjan Leklust har i sin nya katalog bilder på barn som leker med alla sorters leksaker oavsett vilket kön barnen har och vilken färg det är på leksakerna. Tjejer, killar, bilar, spisar, flickor, pojkar, blått och rosa – allt i en en enda röra.
Att en sådan katalog är så ovanlig att den har nyhetsvärde är en god indikator på hur sjuk vår värld är.
Skärmdump tagen ur Leklusts katalog.
Vi sitter och går igenom våra texter till ”När två blev tre” nu, försöker lägga dem i passande ordning, putsa, sätta rubriker och komma på lite ackompanjerande faktarutor här och där. Och frossar i nostalgi kring den tid som flytt och den bebis som växt.
Det här, taget i lägenheten i Berlin i mitten av oktober 2010, är fan i mig den finaste lilla film jag någonsin gjort.
Jag har ju skrivit en del om vår kommande föräldrabok, men aldrig riktigt beskrivit exakt vad det är vi ska göra. Men nu har Sommarens böcker-katalogen kommit från Svensk Bokhandel, och där finns vi med bland titlarna från Natur & Kultur. Det blev med nöd och näppe en sommarbok – ”När två blev tre” börjar säljas den 27 augusti och har fått recensionsdatum först en bit in i september (vad jag tycker om otyget med skilda försäljnings- och recensionsdatum kan man ju förresten förkovra sig i här respektive här) – så kanske kan man hoppas på en liten blänkare för vårt bidrag till föräldraboksfloran även i den stora höstkatalogen.
Vad är det då som gör vår bok om att bli föräldrar för första gången unik?
Dels är det den första svenska boken om föräldraskap där mamman och pappan tillåts ta lika stor plats – vi har skrivit 31 kapitel vardera – men det viktigaste är att den är en i mitt tycke ovanligt ärlig, självutlämnande och reflekterande skildring av vad som sker inom en när man blir förälder för första gången. Boken inleds rent konkret en tisdagseftermiddag i mars 2010 när Johanna ringer mig och säger hördu, nu är det så här att vattnet har gått och den slutar en måndagsmorgon i oktober 2011 när jag vinkar av Tage för hans första dagisdag. Samtidigt är det även en berättelse om det förflutna och hur vi har blivit de personer vi är och hur det kommer att prägla vår son i framtiden.
Jag skulle vilja drista mig till att säga att jag tycker att det är en bra bok, inte bara en bra föräldrabok.
Nåväl. Så här ser annonsen i Svensk Bokhandel samt Natur & Kulturs egen katalog ut. Jag är inte helt övertygad om att den slutliga baksidestexten kommer att se ut så där, jag skulle vilja formulera det annorlunda samt lyfta fram några andra grejer, men men, det blir en senare fråga.
På lördagseftermiddagen hängde vi i en rabatt på Assesorsgatan, på söndagseftermiddagen hängde vi i Stora Bleckan. Ja, vi äger mer än de där ytterkläderna till Tage, men vädret var rätt identiskt båda dagarna och då blev det som det blev.
Köket, söndag kväll. Få saker bereder mig sådan glädje nu för tiden som att städa köket. Jag är ju något av en pedant när det kommer till ordning och resten av lägenheten har jag mer eller mindre tvingats ge upp, men köket har jag satt en ära i att det alltid ska vara städat och fint vid dagens slut. Vissa kvällar, som i dag när Johanna gjorde en rätt avancerad älgentrecote med potatismos och sås i det rätt begränsade köksutrymmet samtidigt som Tage gjorde sitt bästa för att leva tvååringsrövare genom att slita ut det mesta som kom i hans väg (saker ”kommer i hans väg” genom att han öppnar alla skåp och lådor), kändes det som en omöjlighet att slutresultatet skulle kunna bli som på bilden, men efter en meditativ städningshalvtimme till ljudet av de sista minutrarna av Pontus Ljunghills utmärkta debutdeckare ”En osynlig”, under vilken Johanna och Tage höll sig undan genom att i stället bada balja i badrummet, blev det ordning även denna kväll.
Jag är totalt zonkad efter den andra och avslutande dagens arbete på Webbdagarna. Jag tror jag sprutade ur mig runt 20 000 tecken text i dag under livebloggandet fördelat på sju artiklar för Internetworlds räkning, något som tveklöst tar ut sin rätt i både skalle och kropp. Dessutom skedde arbetet i princip non-stop utan egentlig paus, eftersom jag passade på att klämma in att göra någon sorts mingelenkät under lunchen också. Zonkad som sagt. Men roligt var det!
Att komma hem och mötas av en son som verkade genuint glad över att jag var hemma igen slog dock det mesta. Han skulle visa mig sitt nya garage, insisterade på att vi skulle ringa både till farfar och farmor (den ena svarade inte, hos den andra var det upptaget) och ville efter det obligatoriska fredagsmyset med tacos att vi skulle bada.
Livet. Bra fint ändå.
Det är lite som på bokmässan, man gör det man förpliktigat sig att göra, och jagar ett barn resten av tiden, som tjutande av skratt rusar genom korridorer och stundom studsar in i andra besökare med pannan före. En smula ansträngande, men samtidigt också väldigt givande. Tage älskar båtlivet, har haft ett bollhav helt för sig själv hela förmiddagen och vi hann även med ett kortare bad i båtens pool.
Det är en fin stämning här på Tidningen Vi:s litteraturbåt. 1 000 litteraturälskare som inte har något annat val än att umgås och lyssna på de författare som framträder på scenerna. För det är ju som Mikael Niemi sa i morse när han var först upp på scenen, det är fantastiskt att ha en publik som inte har någon möjlighet att gå härifrån.
Lunchpaus nu, Tage sover och vi har just angjort Mariehamn. Jag får lust att kliva av, har känt ett ålandssug hela morgonen när vi tuffat genom skärgården på väg från Åbo västerut över vattnet mot Stockholm igen. Kanske får det bli en resa i sommar.
Vi har just lättat ankar, ett dygn framöver återfinns familjen Åberg/Ögren på Tidningen Vi:s litterära båtsalong, som för de som inte vet vad det är innebär att en hel båtlast finlandsfärjeresenärer åker på 24-timmarskryssning till Åbo och lyssnar på ett gäng författare som håller hov på scenerna två.
Tage är enda barnet på resan, och har således ett helt lekrum inklusive bollhav till sitt personliga förfogande. Ska nog bli bra det här.
