Missa för all del inte DN:s artikel om Bokhoras ”Album” i dag, även om den mest handlar om det där vanliga – de tycker bara att böcker är en accessoarer, de gör läsandet till en livsstil och yadayadayada. Visserligen är det väl bara skribenten själv och Åsa Linderborg som driver den tesen (samt insinuerar att tesen – om den stämmer – är något negativt), men Rakel Chukris och Ulrika Knutsons mer positiva åsikter i frågan, de får hamna i slutet, dit inte så många orkar läsa.
Det Rakel Chukri pekar på, att DN:s och SvD:s bokhelgsatsningar är dagstidningarnas svar på Bokhora, är egentligen artikelns mest intressanta del. Att DN:s kulturdel på lördagar numera döpts om till Boklördag är en direkt följd av att Bokhora blivit så framgångsrikt på nätet. Inte heller skulle tidskriften Vi Läser finnas om det inte vore för Bokhora. Och detta faktum, att fem kvinnor som inte enligt klassisk modell anses vara experter på Litteratur fått ett sådant inflytande över hur man behandlar den här kultursfären i media, irriterar somliga så till den grad att det på sina håll är parodiskt. Förskjutningen från att tala om litteratur till att prata om böcker och läsning ses som ett sådant hot att somligas fördämningar brister helt.
Det är både fascinerande och skrämmande på en och samma gång.
Och ja, det är viktigt att poängtera att jag är sambo med en av bokhororna. Men det förändrar inte min åsikt i frågan ett endaste dugg.
——
Uppdatering lördag kväll: Lisa Förare-Winbladh skriver långt och bra i samma ämne.
Jag tyckte att det var lite fint att artikeln slutade positivt. Det förtog något av det magsura i första halvan. Men stämmer det där med Vi Läser? Det är ju inte orimligt, men inte den historieskrivning jag har hört…
Jag baserar inte det jag skriver om Vi Läser på något mer än mina egna slutsatser, men jag har svårt att se att den inte skulle vara ett resultat av Bokhoras framgångar, även om det kan finnas ett par steg däremellan. Det är ju mycket som går hand i hand, men Bokhoras framgångar på nätet öppnade helt klart traditionella mediers ögon på att det fanns en potentiell läsar- och annonsmarknad för publikationer där fokus låg på läsglädje och inte traditionell litteraturbevakning. Att DN döper sina satsningar till Boklördag och DN Bok är ingen slump, och inte heller att Vi väljer att fokusera på själva läsandet när de döper sin titel. Och det ser jag som en rörelse som Bokhora gått i bräschen för, vilket de också nu får stå till svars för här och där.
Och visst kan man väl se det som lite fint att texten slutar i dur, men jag tycker ändå att det är en smula underligt att en artikel där två av tre intervjuade uttalar sig i positiva ordalag ändå ger en surmagad eftersmak.
Hej, jag blev också irriterad på Åsa Linderborg och har skrivit en ganska lång, tämligen osammanhängande drapa på min blogg. Lustigt nog har vi några liknande formuleringar.
Jag tycker inte att den var tämligen osammanhängande, däremot tämligen suveränt bra! Jag länkar till inlägget.