Det blåser upp till strid om biblioteksersättningen. I en debattartikel i DN i helgen uttryckte Författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare sin oro inför de signaler de fått från regeringen, och i går var det ett inslag på Kulturnyheterna, där Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius manade till kamp. Exakt vad regeringen vill förändra är inte känt, och heller inte rent konkret att de ens tänker göra det, men som sagt, av formuleringar och antydningar går det att utläsa åt vilket håll vinden blåser. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte gillar ersättningar vars storlek görs upp i slutna rum utan i stället föredrar att bidrag utbetalas, men som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa i gårdagens Kulturnyheterna, ett bidrag kan man ju sänka när det behagar.
Jag får erkänna att jag aldrig har funderat så mycket över den traditionella biblioteksersättningen, eftersom jag personligen ännu inte kommit i kontakt med den. Man måste komma över 2 000 utlån per år innan ersättning kommer i fråga, och den gränsen har mina böcker hittills inte nått. Ersättningen var år 2012 hur som helst 1,37 kronor per utlån, varav 81 öre går direkt till de utlånade författarna och resten går in i Författarfonden och blir till stipendier och pensioner.
Men även om jag inte personligen berörs finner jag regeringens inställning oerhört tröttsam. Dagens system fungerar – även om dagens ersättningsnivå skulle må bra av att höjas – så varför hålla på och fippla med biblioteksersättningen bara för sakens skull? Och jag trodde dessutom att vi hade en borgerlig regering, ska inte en sådan vara emot bidrag rent principiellt? Varför då införa nya?
Som om jag inte hade häpnat nog över att 1. biblioteksersättningen så låg och 2. regeringen vill göra om till bidrag, så häpnar jag nu ännu en gång över att man måste få 2000 böcker utlånade innan man får ta del av summan, vad konstigt! Då får ju de flesta poeter och smalare litteratur aldrig någon ersättning t.ex, som om deras – rent ekonomiska – armod inte vore nog som det är.
Man undrar ju ”varför”?
Varför måste man passera en viss – ganska hög – gräns innan man kan få ersättning för de utlånade böckerna?
Struntsamma om det blir mindre belopp. I rättvisans namn borde varje författare få ersättning för precis det antalet lån som hens böcker ha blivit utlånade.
Mycket märkligt system.
Och att sen försöka ”förbättra” detta genom att ändra allt till ett bidragssystem istället så att endast några få skulle få bestämma summorna och vilka författare (enligt eget tycke och smak?) skulle få ta del av pengarna.. Nej tack!
Jag vet inte varifrån gränsen kommer, men jag skulle gissa att det handlar om administrativa utmaningar, mängden författare som lånas ut i ströexemplar varje år på svenska bibliotek är säkert väldigt stor.