Bellman, skönheten, Lee och jag

Jag ligger i min säng och jag borde enligt alla kriterier må bra men känner istället ett lätt tryck av odefinierbar olust ligga kring brösttrakten samt den svaga förnimmelsen av bakfylla som ännu inte vill gå ur kroppen trots att jag inte druckit någon alkohol på åtminstone … trettioen timmar. Genom fönstret är världen visserligen randig på grund av persiennerna men där utanför är det gråa allestädes, och jag som sålde in en tripp upp till norra Djurgården för Josefine över chatten i går kväll med att det skulle bli fint väder, solsken och värme när vi ska heja fram Morgan & Co i Bellmanstafetten och jag hoppas hoppas hoppas slippa springa själv för jag känner mig som sagt både lite låg och risig men är man förste lagreserv så är man.

Någon har under natten googlat på orden skit bok och hamnat hos mig och det är ju för väl att det krävs en imbecill särskrivare för att det ska ske, för någon skitbok står inte att finna, inte förrän nu när jag skrivit ordet och Google väl snart snappat upp det också.

Läser kulturdelarna, slås av att jag verkligen gillar den nya boksatsningen som DN gjort och undrar vad SvD ska göra för att kontra för det handlar ju så mycket om att slå den andre, att vara ledande och störst bäst vackrast. Jag läser om Gunnar Ekelöf och jag är visserligen något av en lyrisk analfabet men jag undrar så varför poeter sägs behöva använda sig av andra poeter genom hela artikeln – som någon morgontrött webbredaktör inte orkat lägga ut på nätet ännu – kanske är det därför jag inte lockas av poesi, för jag har inte vett att använda mig av andras författarskap i mitt eget skrivande. Men nej det handlar nog mer om det jag skrev häromdagen, jag är en råbarkad sälle och har således ringa intresse av att vidga mina vyer. Jag läser om Mara Lee och jag undrar vad det betyder att två svenska riktiga och lovprisade författare i år nu skrivit romaner som åtminstone på ytan kan placeras i chicklit-genren men där författarna själva bedyrar att de aldrig ens tittat åt böcker med namn som Marian Keyes och Helen Fielding på ryggarna. Vad det säger om vår tid att det ändå är där vi hamnar, i den flärdfulla och ytliga existensen där skönheten står i centrum och jo visst betonas det i artikeln att Mara Lee är fasligt vacker och det har visserligen en poäng i texten men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om det skulle ha noterats om vi haft att göra med en manlig författare. Fast kanske handlar det bara om något så enkelt som att män inte skriver om skönhet på samma sätt och aldrig hamnar i ett sammanhang där ens eget utseende blir en litterär faktor.

Jag är hungrig och mitt chattmeddelande Vaken? Solen är visst inte det tyvärr klingar obesvarat till Josefine och jag antar att det betyder att svaret på frågan är nej och jag får väl ta och ringa om det ska bli någon ordning på den här Bellmandagen.