När jag slog upp ögonen för ett par timmar sedan var det som om ett påsklock lagts över Vasastan. Jag är inte så förtjust i såna här dagar, jag är ju en människa som gillar rutiner – autist light var det någon som sa – och bara en sådan sak som att det inte kommer några tidningar är nog för att få mig ur balans, jag vinglar omkring, stöter i väggarna, larmar och gör mig till. För att i möjligaste mån undvika blåmärken hade jag dock bunkrat upp lite olästa tidningsdelar från i går och i onsdags, de tidlösa helg- och bostadsdelarna som också visade sig vara dränkta i påskfärger och ägg och fan och hans moster
Förlåt – Jesus och hans pappa ska man kanske säga den här helgen.
men de gjorde hur som helst min autism lite enklare att jobba med, monstret stillade sig och nu tar jag med stadiga kliv sats mot resten av dagen eftersom jag på sedvanligt manér tänkt romanredigera på morgonkvisten och sedan gå och jobba för hey – kultur- och nöjesvärlden stannar inte bara för att Jesus blev förrådd någon gång för drygt tvåtusen år sedan.
Åtminstone hoppas jag inte det för då kommer det att bli ett gäng väldigt segdragna timmar i Glashuset i dag.