Författare: Daniel Åberg

Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.

Krönika: Det finaste med Littfest är den tydliga norrländska förankringen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 14 mars.

——

Åren går, Littfest består. För mig sammanfaller min relation till Sveriges bästa litteraturfestival starkt med min återkomst till Norrland efter många år söderut. Jag hade bott i Uppsala och Stockholm i femtontalet år innan jag kom till mina sinnen och återvände till landsdelen jag alltid kallat hemma.

I ungefär samma veva började jag engagera mig i Norrländska litteratursällskapet, som länge fått äran att fungera lite som ett inofficiellt startskott för festivalen, då vi alltid brukar hålla årsmöte på Bokcafé Pilgatan under torsdagseftermiddagen och följa upp med releasefest under kvällen för årets första nummer av vår tidskrift Provins, som alltid landar lagom till Littfest.

Så även 2024, så klart. Detta år blir dock speciellt för mig, eftersom jag avgår från ”Norrlitts” styrelse efter sju svåra år varav sex av dem som vice ordförande. Nej, skojar bara – det har varit fantastiskt roligt och jag uppmanar verkligen alla som brinner för litteraturen och känner sig som norrlänningar i själ och hjärta att bli medlemmar, men nu är det dags för den här räven att låta yngre förmågor med klipp i stegen och sug i blicken att ta över.

Så en epok på det personliga planet går i graven. Tur då att Littfest finns kvar att glädjas åt ändå. I år har jag dessutom fått äran att vara en av två konferencier för scenen Studion, och kommer bland annat att presentera samtalet mellan Alma-pristagaren Laurie Halse Anderson och hennes svenska översättare Amanda Svensson och det mellan författarna Agri Ismaïl och Burcu Sahin, där den förstnämnda skrivit årets kanske hittills mest uppmärksammade svenska debut i form av romanen Hyper.

Något jag ser extra mycket fram emot är det första samtalet på fredagen på Studions scen, där författaren Waubgeshig Rice från Wasauksing First Nation i Kanada kommer att introduceras för svensk publik i ett samtal med den sydsamiske författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. Waubgeshig Rice finns ännu inte översatt till svenska, men jag har de senaste veckorna läst och lyssnat på hans romaner Moon of the crusted snow och uppföljaren Moon of the turning leaves, två fristående men ändå sammanlänkade postapokalyptiska berättelser om vad som sker efter civilisationens sammanbrott i ett litet, tätt sammanvävt samhälle i norra Kanada bebott av människor från anishinaabekulturen. Böckerna har liknats vid en kanadensisk The road, och är utmärkta nutidsdystopier som jag hoppas vi snart får se även på svenska.

Men allt av värde på Littfest sker så klart inte på scenen där jag råkar stå som hallåa. Årets tveklöst största dragplåster är brittiskan Zadie Smith, som avslutar lördagens dagsprogram på den största scenen Idun i ett samtal med översättaren och tidigare kulturrådet Stefan Ingvarsson. Räkna med kö där – och att ni kommer att hitta mig i den.

Men det finaste med Littfest är den så tydliga norrländska förankringen. Jag har skrivit om det förr i de här spalterna, men det tål att upprepas – trots att Littfest sedan länge är en nationell och internationell angelägenhet har festivalen aldrig förlorat blicken för det regionala. I år bjuds vi inom ramen för detta bland annat på samtal om jojkens litterära kraft, ”Tornedalen uncut” med Mikael Niemi, ett framträdande med Lilian Ryd som skriver om kvinnorna i väglöst norrländskt inland och ett samtal om vatten och kolonialism mellan Elin Anna Labba och Jannete Hentati, lett av författaren Malin Nord.

I årets programtidning skriver arrangörerna själva om att stå stadigt i den norrländska myllan. Genom åren har författare från 57 olika länder deltagit på festivalen, men trots detta har så mycket som en femtedel av alla arvoden gått till kulturarbetare hemmahörande i Norrland, och då främst i Västerbotten.

Det är en kulturell välgärning om något.

Littfest-helgen coming up!

Äntligen dags för Littfest nere i Umeå! (Eller ja, på torsdag drar det i alla fall igång, vilket är mindre än 25,5 timmar bort i skrivande stund). Och som vanligt är programmet urstarkt.

Jag medverkar på två hörn, dels delar jag och vännen Elin Grelsson på uppdraget som konferencier för scenen Studion fredag-lördag, där jag bland annat kommer att få introducera författarsamtal mellan Laurie Halse Anderson och Amanda Svensson, Waubgeshig Rice och Johan Sandberg McGuinne samt Agri Ismaïl och Burcu Sahin, och dels deltar jag på lördagseftermiddagen på scenen Äpplet i programpunkten Att alltid ha en åsikt – ett samtal om kulturkrönikor tillsammans med Elis Monteverde Burrau och Hanna Johansson.

Men har jag verkligen alltid en åsikt? Tja, jag har ju i alla fall skrivit krönikor var tredje vecka i Västerbottens-Kuriren i snart sju år, så någon åsikt får jag väl ändå sägas ha.

Dessutom kommer jag med all säkerhet att som traditionen bjuder att då och då synas bakom bokbordet för Norrlitt/Provins. Kul!

Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2024

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris för 2024 har presenterats. Totalt tio böcker med norrländsk koppling som gavs ut under fjolåret har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.

De nominerade i vuxenklassen är:
• Våld – Om träd och slöjd och män av Anahita Ghazinezam (Ordfront förlag)
• Spindelbjörken av Pär Hansson (Norstedts)
• Ro bror, ro av Kurt Levlin (Ord&Visor)
• När man sparkar på en hund av Ida Linde (Norstedts)
• Härlig är jorden av Mats Söderlund (Weyler förlag)

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:
• Farsan och jag av Sanna Hedin (Natur & Kultur)
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones (Bonnier Carlsen)
• Kuben av Nils Lundkvist (Bonnier Carlsen)
• Onsdagarna på badhuset av Alma Thörn (Alfabeta)
• Fjärilshjärta av Moa Backe Åstot (Raben & Sjögren)

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och därefter tar styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr vid och rangordnar titlar var och en för sig för att i slutänden nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras 4-6 juli på Västerbergs folkhögskola i Storvik i Gästrikland. (Bara några enstaka kilometer från min egen uppväxtort Kungsgården!)

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.

I fjol tilldelades priset Mikael Yvesand för Häng city samt Lina Stoltz för Viskning mellan väggarna.

Krönika: Ska en glad amatör kunna vinna hela tjottaballongen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 januari.

——

När kan man egentligen börja kalla sig författare? Står det var och en fritt att kalla sig det, eller är det upp till någon annan att avgöra? Och ska man som glad amatör kunna glida in och vinna hela tjottaballongen vid första försöket?

Diskussionen som blossat upp handlar egentligen inte om litteraturvärlden utan om filmbranschen, efter att Filminstitutet inför årets Guldbaggegala ändrat reglerna så att debutanter inte kan nomineras till skådespelarpriser. Tidigare stod i regelverket att priserna ”bör” gå till professionella skådespelare, men i år har det ändrats till ”ska”.

Beslutet har mötts med hård kritik, bland annat har regissören Gabriela Pichler som med stor framgång arbetat med amatörskådespelare kallat det ”skämmigt, ogeneröst och okunnigt”. En annan som ogillar regeländringen är den kulturella mångsysslaren Uje Brandelius, som vid Guldbaggegalan 2020 blev ett exempel på det som nu inte ska vara möjligt – för debutrollen i Spring Uje spring tilldelades han priset som bästa manliga skådespelare. Film handlar om att beröra, skrev Brandelius på Facebook, ”om man har fjorton års gråtlektioner på sitt cv eller kommer direkt från gatan spelar ingen roll.”

Kulturredaktionen på tidningen Sydsvenskan gick till konkret handling i sin kritik, och meddelade att de helt tänker sluta lägga tid på Guldbaggen så länge amatörerna stängs ute.

Varför vållar en till synes liten förändring från ”bör” till ”ska” sådan debatt? Är det konstigt att man bara vill att proffs deltar? Varför ska amatörer kunna vinna det finaste priset i filmbranschen, när det på många andra områden är ett grundkrav att man ska vara legitimerad för att ens få vara verksam i yrket?

Tja, kanske för att skådespeleri inte går att jämföra med en läkare som genomför hjärtkirurgi eller en pilot som landar ett passagerarflygplan. Eftersom syftet med priset är att premiera en prestation i ett specifikt verk, borde det väl inte spela någon roll vad personen har eller inte har sysslat med i filmsammanhang tidigare? Gills det inte om man vinner guld redan i OS-debuten? One hit wonders göre sig icke besvär.

Inom den svenska litteraturen finns ingen liknande regel. Vid Augustgalan är det tvärtom ganska vanligt att debutanter prisas – Jävla karlar nu senast var exempelvis Andrev Waldens romandebut, och åren 2019 och 2020 delades priserna i såväl skönlitteratur som facklitteratur ut till idel nybakade författare i form av Marit Kapla och Patrik Svensson 2019 och Lydia Sandgren och Elin Anna Labba 2020.

Ett sätt att komma runt problemet är att ha särskilda debutantklasser – årets nykomling är vanligt förekommande vid musikgalor. När Svenska Deckarakademin delar ut sina priser har man en kategori för årets deckardebut jämte det för årets bästa kriminalroman. Det har dock hänt att debutantklassen slopats och att huvudpriset gått till en nykomling, som 2018 när västerbottningen Stina Jackson fick det för genombrottet Silvervägen.

Min ståndpunkt är absolut att debutanter ska kunna vinna även de finaste av priser. Samtidigt kan jag förstå Filminstitutets ambition att genom regeländringen värna om dem som är yrkesverksamma skådespelare. Hade de i samband med förändringen presenterat en ny skådespelarklass rätt och slätt kallad årets genombrott, tror jag att de hade sluppit kritiken. Det hade kanske till och med blåst lite nytt liv i den rätt bedagade utmärkelsen.

Men när räknas man som en professionell utövare då? Här finns faktiskt en samsyn mellan filmens och litteraturens värld. I de nya reglerna för Guldbaggen finns en asterisk som förtydligar att en skådespelare räknas som professionell om hen är ”krediterad i fler än en (1) skådespelarroll”. Begränsningen liknar det krav på två utgivna böcker som organisationerna Författarförbundet och Författarcentrum har för att man ska få bli medlem hos dem.

Det är alltså enklare att vinna Augustpriset än att bli medlem i Författarförbundet. Någonstans finns en ironi i det.

Intervjuad i podden Skräckfilmcirkeln

Jag hade för drygt en vecka sedan förmånen att bli intervjuad av Patrik Norén som är en av de två drivande krafterna bakom podden Skräckfilmcirkeln. Som namnet antyder handlar podden primärt om skräckfilm, men ibland glider de över till litteraturen och dess gränsland, och där passade jag in! Det blev ett nästan timslångt samtal där vi främst fokuserade på min långa nutidsdystopiska bokserie Virus och vad som fick mig att skriva den, men även storyn bakom mitt ljuddrama Hotellet för P3 Serie.

Ett superkul sammanhang att få delta i, jag hoppas verkligen att jag framöver ska få/ta chansen att skriva mer inom de områden som gränsar mot samt befinner sig mitt i skräckens solar plexus.

Och likt så många andra författare som berättar om hur de sugits in i den här världen, pratar jag om hur min resa in i denna värld började med åttiotalets Stephen King. En annan författare som diskuteras är Shirley Jackson vilket sedan när det blir dags att tipsa om skräck inom film/tv för mig in på Mike Flanagans tolkning av The Haunting of Hill House, som jag anser vara ännu bättre än Jacksons romanförlaga (och då har jag ändå skrivit C-uppsats i litteraturvetenskap om just den boken!).

Hur som helst, lyssna gärna på avsnittet, som är deras 154:e i ordningen sedan starten. Och varför inte passa på att i samma veva klämma några av deras tidigare författaravsnitt, de har bland annat haft Caroline Grimwalker, Markus Sköld och Gustaf Skördeman som gäster. Bra lyssningar!

Krönika: Vilken revansch för killsläktet!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 november.

——

Äntligen blev det en man. Åtta för priset av en till och med, om de sju som Andrev Walden skriver om i sin Augustvinnande roman Jävla karlar räknas med. Vilken käftsmäll till revansch för killsläktet!

Ja, ovanstående är skrivet i skämtsam ton, men det är faktiskt värt att poängtera att det före Waldens seger i måndags kväll varit fem kvinnor i rad som plockat hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Efter att Johannes Anyuru gick hem med statyetten år 2017 har mottagarna hetat Linnea Axelsson, Marit Kapla, Lydia Sandgren, Elin Cullhed och Ia Genberg.

Att så varit fallet har inte uppskattats av alla. En del minns kanske att det utmålades som ett problem redan efter Elin Cullheds vinst med Eufori 2021, när Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter berättade om en manlig bekant som efter galan ondgjort sig över sakernas tillstånd genom att säga: Vill de som röstar att vi män helt ska sluta läsa romaner?

Det tog två år, men nu får Beckmans bekant äntligen möjlighet att ta upp läsningen igen. Hoppas inte faktumet att Jävla karlar handlar om något så mjukt och ickemanligt som ett barns längtan efter en välfungerande fadersfigur ska ligga den i fatet.

Andrev Walden med sin ”Augustgubbe”. Foto: Andreas Sundbom/Augustgalan

Nej, det är väl dumt att raljera, och jag unnar verkligen Waldens fina roman all framgång som ”indragare” hos bokhandlare i den stundande julhandeln. Som det tror jag den kan lyckas bra – det är en bok med ett lättillgängligt och brett anslag, den är med sina 376 sidor av närmast perfekt romanlängd och den är som sagt skriven av en man och kan därför läsas av samtliga kön (böcker skrivna av kvinnor kan däremot bara kvinnor läsa).

Jahapp, där blev visst tonen raljant på nytt. Onödigt kanske, men om ni orkar med ännu en detalj i samma ämne innan jag går vidare, så kan jag inte låta bli att fundera över om det här med enkönig dominans diskuterades i samma bekymrade tonläge från åren 1994 till 2002, då vinnarna hette Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström, PO Enquist, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt och Carl-Johan Vallgren?

Jo, det gömde sig faktiskt en kvinna någonstans där i mitten bland karlarna.

Ur bokhandelns synvinkel går vi alltså med stor säkerhet ett riktigt bra Augustår till mötes. Betydelsen av landets mest prestigefulla inhemska litteraturpris ska heller inte underskattas – Augustpriset har status och potential att kränga böcker.

Därför har jag ofta tyckt att prisets ägare Förläggareföreningen borde göra mer av priset. Inte minst redan på nomineringsstadiet, där det borde gå att skapa ett större surr kring alla böcker och författare. Försök har visserligen gjorts – bland annat lyfte man under några år fram de nominerade i en nu insomnad podd – men jag skulle vilja se tydligare aktioner fokuserade på bokhandeln, så att det inte enbart blir vinnarna som får en raketuppskjutning i försäljningen utan att även de som ”bara” blir nominerade ges en rejäl skjuts. Det skulle hela branschen vinna på.

I år verkar dock ambitionerna ha legat på blott varmhållningsnivå. För första gången på många år sändes inte ens tillkännagivandet av nomineringarna på nätet, och även webbsändningen av själva galan framstod i ärlighetens namn som rätt blek. Att Augustgalan under perioder faktiskt direktsänts på SVT eller TV4 känns år 2023 avlägset.

Jag hoppas årets lama satsning var en parentes. För är det något som bokbranschen inte behöver i dessa tuffa tider, så är det ett Augustpris på sparlåga.

Tur att vi åtminstone fick de där jävla karlarna.

——

Fotnot: Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag skrev en text om den där Beckmankrönikan när det begav sig. Här är den.

Krönika: Ett stängt bibliotek det yttersta fattigdomsbeviset

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 november.

——

Tidigare i veckan spreds en ”varm” nyhet från Göteborg, där stadsbiblioteket på Götaplatsen visat sig vara väldigt populärt även när det var stängt. Bakgrunden var att biblioteket till följd av allhelgona inte höll öppet på lördagen, men någon hade glömt låsa en dörr, vilket medförde att besökare kunde ta sig in som vanligt. När verksamhetschefen uppmärksammades på det hela begav hon sig till biblioteket, och fann det fullt av människor som vore det vilken lördag som helst. Totalt visade det sig att 446 besök registrerats under dagen och att över 200 utlån hade gjorts.

I en intervju med P4 Göteborg sa verksamhetschefen Anna Carin Elf att några besökare reagerat på att biblioteket känts lite tomt, men i övrigt inte tyckt att något varit underligt.

– Ingenting verkar ha förstörts. Det är helt fantastiskt att man som göteborgare kan komma in till ett tomt bibliotek och sen behandla biblioteket så kärleksfullt, sa hon i intervjun.

Jag skulle vilja göra två reflektioner gällande den här ”rundisen”, vilket det i journalistsammanhang brukar heta när man skriver om mysiga vardagsnyheter som bryter av i det oändliga flödet av världens hemskheter.

För det första – är det inte mycket sorgligt att vi häpnar över att ingen vandaliserade lokalerna eller snodde halva bokbeståndet bara för att ingen ur personalen var på plats? Förväntas ingen av oss längre ha något folkvett, utan grundläget är att vi tar chansen att go bananas så fort ingen vaktar på oss? Eller låg det fantastiska i att just göteborgare klarade av att hålla fingrarna i styr, eftersom de är ett särdeles hopplöst släkte?

Ja, det sista var så klart ett skämt, och nej, jag är inte naiv – jag vet att många bibliotek har rejäla problem med stökiga och ibland rent ut sagt hotfulla individer, inte minst gäng av yngre som använder lokalerna som något sorts substitut för ungdomsgård och där det ibland behöver kallas in väktare.

Men ändå – är det inte beklämmande att det ska behöva ses som en kärleksfull handling att ingen tycks ha förstört eller stulit något?

Det andra reflektionen är att det här ens behövde inträffa. Varför håller stadsbiblioteket i Sveriges näst största stad stängt under allhelgona? Jag menar inte att klanka ner just på den högtiden – allhelgona är en fin helg och jag var själv och tände ljus vid gravar på kyrkogården här hemma i byn – men att just biblioteket håller stängt samtidigt som kommersen är igång precis som vilken lördag som helst i området runtomkring, är inte det ett fattigdomsbevis för samhället? Ett bibliotek är dessutom så mycket mer än bara en lokal, det är en plats för reflektion, eftertanke och … ja, fasiken – finns det nästan inte något sakralt över ett riktigt bra bibliotek? Borde inte en av de sista offentliga platserna vi har hålla huvudet högre än Stängt på grund av helgdag?

Nu ska det sägas att Göteborgs (misslyckade) allhelgonastängning inte är normen bland svenska bibliotek, på många platser var stadsbiblioteken öppna som vanligt helgen som gick, däribland i Umeå.

Sandvikens folkbibliotek – ett föredöme!

Men något jag kommit att överraskas av i vuxen ålder efter att ha flyttat hemifrån är att stadsbibliotek i regel håller stängt över jul och nyår. I Sandviken där jag växte upp (och i grannkommunen Gävle) har man i stället under lång tid gjort en poäng av att biblioteket är öppet varje dag året om – utan undantag. Det rör sig inte om många timmar på de mest stängda av svenska dagar – exempelvis är det klockan 11-14 som i år gäller på julafton, nyårsafton och midsommarafton i Sandviken – men som invånare kan man vara trygg i att går man dit mitt på dagen så är det upplåst och där står någon ur personalen att växla några ord med, vad almanackan än visar för datum.

Mycket kan sägas om trakterna jag växte upp i, men det där tycker jag är en otroligt fin samhällsservice, som fler borde ta efter.

Så kom igen nu Umeå, gör som Sandviken!

I elfte timmen – sju Augustnominerade titlar blir åtta

Tre dagar innan Augustgalan ser nu Bonnier Carlsen till att hyfsa årets Augustsiffror när det kommer till antalet nominerade titlar som även finns i ljudboksform – i dag ges nämligen De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman, som tidigare bland annat läst in den fantastiska (och andnödsframkallande) romanen Natten av Sara Gordan.

Det gör att antalet Augustnominerade titlar som även finns som ljudbok i år landar på åtta, vilket är samma siffra som rekordåret 2020. Dock räknar jag officiellt de här listorna från dagen då nomineringarna presenteras, och inte vid tiden för galan. Så 2020 får fortsatt stå ensam på prispallens förstaplats, och årets siffra blir alltjämt officiellt sju vilket ger en andraplats.

I dag har för övrigt Svensk Bokhandel en artikel just om nomineringen av De tar allt ifrån mig, som något förvånande är storförlaget Bonnier Carlsens första Augustnominering på åtta år. Att de lagom till galan valt att göra ljudbok av Linda Jones bok beror så klart främst på att det är en riktigt bra ungdomsroman som förtjänar att kunna lyssnas på, men också att förlaget tror att den har en god vinstchans. Det tror jag att de har alldeles rätt i.

Fotnot: Ja, jag känner Linda privat, men det förändrar inte riktigheten i mitt omdöme.

Krönika: Läckbergs sällan skådade instagramsuccé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 oktober.

——

På eftermiddagen förra fredagen började mitt instagramflöde sakta fyllas av författarkollegor som berättade att de skulle gå på fest med Camilla Läckberg.

Framåt kvällen dominerade partajet mitt flöde fullständigt, först från förfester där olika författare samlats i grupper för att dricka bubbel, ta selfies och i samlad tropp bege sig till galakalaset som arrangerades i Gamla Riksarkivets vackra festlokaler på Riddarholmen i Stockholm, och senare från själva firandet.

Jag vet inte hur många inlägg jag såg den där fredagskvällen samt under helgen som följde från den brottsplats som arrangerats utanför entrén komplett med lik, polisbil och avspärrningsband, drinkarna i blodpåsar som de inbjudna sög i sig och karaoken som avslutade kvällen, där stora delar av den kvinnliga svenska deckareliten tog ton.

För det var just det – tillställningen i fråga var en hejdundrande tjejfest. Sveriges största deckardrottning Camilla Läckberg fyller 20 år som författare i år, och för att fira detta arrangerade hon ett brakkalas med trerätters middag för 120 inbjudna svenska och nordiska kvinnliga deckarförfattare – eller crime queens som de kallades i den inbjudan som gått ut och som också florerade i ett stort antal instagraminlägg. Det verkar ha varit en toppenkväll på alla sätt och vis.

Tro inte att jag med inledningen av denna text vill peka på något fånigt i att den här festen så totalt dominerade delar av bokbranschens sociala flöden helgen vecka 41. Hade jag varit av motsatt kön och inbjuden på festen hade jag gjort exakt likadant – klart man vill visa det roliga man får vara med om! Jag har också lagt ut instabilder från releasefester och galor som jag varit på (som här!), och kommer så att fortsätta göra.

Nej, det är ett par andra saker jag vill lyfta fram. Det första är hur omöjlig den här festen hade varit i det motsatta sammanhanget. Dels hade det nog tagits emot betydligt unknare om en manlig deckarjubilar anordnat fest för hundratalet utvalda killar inom deckargebitet – ”herrmiddag” ger andra konnotationer än ”tjejmiddag” – men främst tror jag att det hade varit ogörbart på grund av att tillställningen antagligen skulle ha blivit en erbarmligt tråkig tuppfäktning mellan rätt stora egon. Och skulle någon manlig krimgigant ens få för sig tanken att bjuda till på det här sättet?
Jag tvivlar.

Det andra jag vill lyfta är att jag också ser det här partyt som en manifestation av något som jag uppfattar som genuint och fint. Camilla Läckberg (som jag för övrigt inte alls känner, bör jag kanske nämna) var inte den första svenska moderna deckardrottningen – den titeln får nog gå till Liza Marklund vars deckardebut Sprängaren kom fem år före Läckbergs Isprinsessan – men hon har tveklöst blivit den största med sin oerhört framgångsrika Fjällbackaserie som nav. Kring henne och andra storsäljare som Mari Jungstedt, Anna Jansson och Åsa Larsson har det sedan uppstått ett veritabelt myller av mer eller mindre framgångsrika krimförfattare som stöttar och hejar på varandra i en spretig men varm gemenskap. Inte alla i denna krets är kvinnor – det finns så klart mysiga manliga och ickebinära krimförfattare också! – men kvinnorna utgör tveklöst merparten i det till synes evigt växande svenska deckarcommunityt.

Det var alltså detta community som Camilla Läckberg nu valde att ge tillbaka till, i en sällan skådad instagramsuccé. Visst – står man tryggt på toppen är det kanske enkelt att vara bjussig mot dem på pinnhålen längre ner, men långtifrån alla i en maktposition väljer att agera så välkomnande.

Hatten av för det, och grattis till de första tjugo åren!

Augustnomineringarna 2023: Ett riktigt bra år för ljudboken

Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.

Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.

En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.

Andra detaljer värda att notera:

• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?

• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.

• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)

• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.

De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom

Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
• Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
• Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
• Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
• Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
• Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)

Årets svenska fackbok:
• Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
• Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
• Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
• Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
• Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
• Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
• Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
• Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
• Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
• Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
• Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget

——

Uppdatering 24/11: Tre dagar före Augustgalan gavs även barn- och ungdomsnominerade De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman.

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.