Författare: Daniel Åberg

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
• Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
• Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
• Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
• Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
• Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
• Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
• En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
• Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
• Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
• Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
• Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Årets barnbok:
• Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
• Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
• Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
• Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av ”mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Krönika: Den fysiska bokens dominans är bruten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 18 februari.

———

I fjol ägde det digitala skiftet rum inom bokbranschen, och det med besked. I den alldeles färska rapporten över bokbranschen i Sverige år 2020 konstateras att fjolåret var det första då det såldes fler digitala böcker än fysiska. Dolt i siffrorna finns dessutom ett potentiellt ännu större glapp i hur vi i dag tar till oss de olika formaten.

Det är Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg som på uppdrag av Svenska Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen sammanställer den här rapporten sedan ett antal år, och i en kommentar till Ekonomibyrån i SVT säger han att det aldrig sålts så mycket böcker i Sverige som år 2020 – vilket ju låter toppen med tanke på vilket skitår det var på det stora hela (ja, jag tittar på dig, coronaviruset).

För den som gillar pappersböcker finns det dock mindre anledning till glädje. Den nya statistiken visar nämligen tydligt vartåt det barkar – framtiden blir mer digital för var dag som går, och i fjol gick omställningen fort.

Ökningen under år 2020 har nämligen helt det digitala segmentet att tacka. Och fjolåret blev minst sagt ett rekordår på det området – 2019 såldes knappt 25 miljoner digitala exemplar, men siffran för 2020 landade på nära 36 miljoner. Det är en ökning på hela 44 procent under bara ett år. Den fysiska försäljningen låg samtidigt i princip still på cirka 27 miljoner exemplar.

Här är det läge att placera ytterligare en brasklapp – ordet ”såld” används på olika sätt i rapporten. Sett ur konsumentens perspektiv säljs nämligen väldigt få digitala böcker i Sverige, det som branschen kallar en såld digital bok är allra oftast en ljudbok som en abonnent lyssnat på i en prenumerationstjänst. Några köp i traditionell mening sker alltså inte och abonnenterna äger heller inte böckerna de har i sina bokhyllor hos de här tjänsterna – däremot kan man väl säga att förlagen på de här plattformarna säljer lyssningar.

Att den digitala marknaden skulle ta ett stort kliv framåt var kanske inte så förvånande under hemmasittaråret 2020, men att den fysiska bokhandeln skulle stå pall var det nog få som gissade.

Den traditionella bokhandeln över disk tog dock rejält med stryk, samtidigt som nätbokhandlare som Adlibris och Bokus var de som tjänade på pandemiåret och gav pappersformatet ett nollresultat överlag (räknar man riktigt noga med decimaler visar det sig faktiskt att det till och med blev en ökning för pappersböckerna på 142 000 exemplar).

Men tappet för ”vanliga” bokhandlare blev rätt hårt, minus 22 procent. Kommer de att kunna ta igen det när pandemin klingat av? Antagligen får vi se tillhyfsade siffror, men bortsett från en möjlig glädjeinjektion när vi äntligen kan börja röra oss normalt igen i samhället och många antagligen kommer att handla friskt, tror jag att det blir svårt att ta igen allt som förlorats, en del nyfrälsta digitala ljudbokslyssnare kommer troligen att hålla kvar vid sitt nya beteende.

Men hur var det då med det här ännu större glappet jag nämnde inledningsvis? Jo, en intressant aspekt av den här statistiken är att den mäter olika saker – i fallet med de fysiska böckerna får vi veta hur många exemplar som kunderna köpt, men i de digitala abonnemangstjänsterna klassas endast böcker som verkligen blivit lyssnade på som ”sålda”. Detta öppnar för att gapet mellan hur många fysiska respektive digitala böcker som publiken verkligen tagit sig an kan vara ännu större.

För handen på hjärtat, är jag verkligen ensam om att ha en del böcker i mina bokhyllor som jag köpt men senare aldrig kommit mig för att läsa av en eller annan anledning?

Spelar detta någon roll? Tja, det öppnar i alla fall upp för en intressant diskussion om våra fysiska bokhyllor kanske snarare visar de läsare vi skulle vilja vara, samtidigt som våra digitala hyllor avslöjar vilka vi egentligen är.

Men det får bli en senare krönika. I dag nöjer jag mig med att konstatera att bokmarknaden faktiskt växte i fjol. Trots allt är det värt att glädjas över.

Tæt på grænsen – Nära gränsen nu även på danska

Nära gränsen har tagit sig söderut! I torsdags släpptes Tæt på grænsen som ljud- och e-bok hos Mofibo i Danmark (Storytel heter så där), i inläsning av skådespelaren Mathilde Eusebius – hurra för det! Vill man lyssna i Sverige så går det faktiskt, stora delar av det danska utbudet finns i den svenska Storytel-appen – dock måste man klicka i manuellt att man vill inkludera danska sökresultat. Detsamma gäller för övrigt även översättningen till finska, där Nära gränsen döpts till Erotetut, som betyder ungefär åtskilda eller separerade, om jag är korrekt informerad.

Det här är faktiskt min första översättning till danska, av någon anledning har grannen i syd till skillnad från flertalet andra Storytelmarknader ännu inte fallit till föga för Virus. Extra roligt att de satsar på Nära gränsen således!

Premiär i helgen: Virus Amsterdam!

I går var det premiär i Nederländerna för något riktigt coolt: En spin-off på min Virus!

I Virus: Amsterdam får de holländska Storytelabonnenterna följa vad som händer när ”mitt” virus når Amsterdam, i en nyskriven berättelse av författaren Chantal van Mierlo, som tidigare skrivit den i Nederländerna mycket populära Storytel Original-serien Julia Menken i tre säsonger. Historien i Virus: Amsterdam är van Mierlos egen, men hon har utgått från den Virus-konceptbibel jag har tagit fram, en sorts handbok där omständigheterna kring utbrottet förklaras via en tidslinje samt virusets ursprung och egenskaper presenteras, och där även karaktärsdrag och drivkrafter för rollfigurerna i min förlaga gås igenom, så att tonträffen blir snarlik i nya berättelser.

Kul att se arbetet bära frukt! Min förläggare Anna hade fått en rapport från sina holländska kollegor nu på morgonen, och de första lyssnarrecensionerna var tydligen väldigt positiva, hurra för det!

Nu önskar jag bara att jag förstod holländska.

Nedan följer beskrivningen av Virus: Amsterdam, som jag översatt med hjälp av Google Translate.

——

Först verkade bara Stockholm ha drabbats av viruset, men nu slår farsoten även till mot Nederländerna…

Det är en varm sommardag när Amsterdam drabbas av ett mystiskt och dödligt virus. En stor del av invånarna dör inom loppet av timmar. Endast ett fåtal verkar vara immuna mot smittan. Men något mer är i görningen – plötsligt stängs stadens gränser av militären. Kommer ens någon att lyckas lämna Amsterdam vid liv?

Följ Casper, Lian och Maya i deras desperata flykt mot säkerheten. Baserad på den svenska serien Virus: Stockholm av Daniel Åberg, kommer nu denna spännande holländska spin-off av Chantal van Mierlo, som tidigare skrivit den populära serien Julia Menken.

——

Namnet Virus: Stockholm är det som används i den engelska översättningen av min Virus (där jag för övrigt kan meddela att den tredje delen i serien nu är på väg att översättas och läsas in). Chantal van Mierlos Julia Menken-serie finns inte utgiven på svenska hos Storytel, däremot finns den första säsongen tillgänglig i engelsk översättning.

2020 blev året då den digitala boken tog täten

I dag var den stora årsrapportdagen för bokbranschen, när pdf:en Bokförsäljningsstatistiken – helåret 2020 (upphetsande namn, jag vet) presenterades med pompa och ståt. Jag skrev om den till veckans litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren. Den verkar för tillfället vara olåst, men det finns väl risk att det ändrar sig. Publicerar texten här i spalterna också om några veckor, men tills dess får ni hålla till godo med länken.

Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2021

Även i år har totalt tio böcker med norrländsk koppling nominerats till Norrlands litteraturpris av oss i Norrländska litteratursällskapet. Och precis som i fjol glömde jag att uppmärksamma det direkt när listan släpptes. Men nu är det dags!

De nominerade i vuxenklassen är:

Så höjer sig landet av Svante Bäckström, Bokförlaget Atlas
Där ingen längre bor av Nils Louis Fredriksson, Kall våg
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, Norstedts
På kyrkogården i södra Lappland av Börje Lindström, Heidruns förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:

Den gråtande dockan av Bengt Pohjanen, Barents Publisher
Väktarinnan av Åsa Rosén, Rabén & Sjögren
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago
Isresan av Thomas Tidholm och Anna-Clara Tidholm, Alfabeta
Sticker av Sara Wikman, Ord&visor

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu sitter vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet och läser, bedömer och rangordnar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte, som i år arrangeras på Kalix Folkhögskola i Norrbotten mellan 1-3 juli om coronaläget så tillåter. Eftersom vi tvingades ställa in fjolårets möte (och därmed fick dela ut det årets priser vid en mer improviserad ceremoni), hoppas jag verkligen att årets upplaga kan bli av.

Den långa vägen till Storytel Awards

Förra veckan fick jag och en försvarlig del av den ljudboksvänliga delen av Författarsverige ett glatt besked: Jag hade blivit nominerad till Storytel Awards! Min Nära gränsen: Hotet (i eminent inläsning av Lo Kauppi) hade nämligen valts ut i spänningskategorin till Storytel Awards – det som tidigare kallades Stora ljudbokspriset. (Vill man så får man väldigt gärna surfa in och ge mig en röst, det är minst sagt tuff konkurrens.)

Ur pr-synpunkt för Storytel är upplägget för priset smart: En lång lista med en hel drös nominerade där folket får rösta på sin favorit följt av en final där de tre titlar som fått flest röster i varje kategori nagelfars av en expertjury som därefter korar de slutliga vinnarna vid en prisgala i april (som väl antagligen precis som i fjol blir en digital historia). Varför är upplägget smart? För att de långa listorna är långa – i år var det 44 titlar i romanklassen, 51 i spänningskategorin, 56 bland faktaböckerna, 24 i ungdomsklassen samt 28 i barnkategorin. Ni kan ju tänka er hur det har sett ut i Instagram- och Facebookflödena den senaste veckan hos dem av oss som har många bekanta i författarskrået när runt 200 av oss blivit nominerade till ett pris – snälla snälla snälla rösta på mig! Och på mig!

15 av de totalt 51 nominerade i spänningsklassen till Storytel Awards.

Jag menar det inte som kritik, jag har själv uppmuntrat till röstning där jag kunnat (och nu även i det här inlägget – ni missade väl inte länken till röstningssidan?). Vad jag menar är bara att den största vinnaren på det här upplägget så klart är Storytel som får jättespridning för sitt pris i sociala flöden, och i förlängningen därmed även uppmärksamhet för sin ljudbokstjänst. I viss mån tror jag även att det gynnar ljudboksbranschen som helhet, att det snackas om ljudböcker är bra för alla inblandade.

Trots att Nära gränsen: Hotet är min nionde Storytel Original-bok (tanken svindlar) är det faktiskt allra första gången jag nominerats, däremot har jag suttit i juryn i barn- och ungdomsklassen ett år (2015, innan den kategorin hade hunnits splittas upp i två). Trägen vinner således, eller nomineras, åtminstone.

För tror jag att min bok går till final? Nähädu, det har jag inga förhoppningar om. Mina muskler i sociala medier är dels inte tillräckligt starka, men boken är därtill långtifrån bland de mest lyssnade av de nominerade, och med det här upplägget blir det i mångt och mycket en popularitets- och kännedomstävling. Och med bara tre slutliga finalister (tidigare år har det varit fem, tycker det är konstigt att de dragit ner antalet) lär det enbart bli de riktigt tunga elefanterna som når finalomgången.

Att spridningen i sociala kanaler för priset i år blivit rekordstor råder det ingen tvekan om, efter blott en dag hade fjolårets totala röstningssiffra bräckts (man får rösta under hela februari). Vad som gjort att så många röstat i år kan man spekulera kring – de superlånga första nomineringslistorna har funnits även tidigare – men kanske är det så enkelt att vi hänger mer på sociala medier i och med pandemiskiten och helt enkelt sett uppmaningarna i större utsträckning. Plus att ljudboksformatet så klart även fortsatt att växa under året som gått.

Oavsett vad – kul att få vara med! Den långa listan är inte så tokig den heller.

Ännu en recension och lite om Örnsköldsvik

I torsdags dök glädjande ännu en recension av Nära gränsen upp i prasselmedia. Det var i Gefle Dagblad vilket gjorde mig glad, alltid roligt när man uppmärksammas av hemtrakten. Föga förvånande drogs det i recensionen på min koppling till trakten, Daniel Åberg från Sandviken låter actionmamman rädda sin kidnappade son är rubriken i webbversionen. Recensionen är överlag mycket positiv men GD har liksom övriga Mittmediatidningar rätt hård betalvägg så den kan nog vara svår att ta sig in på för ickeprenumeranter, så här följer några utdrag:

”En oavbrutet spännande historia om en strulig mamma som gör allt för att rädda sin bortrövade son.”

”Daniel Åbergs berättande med korta kapitel och en dramaturgi som gör att man nästan hör klockans visare ticka får mig att associera till den gamla tv-serien 24. Det är effektivt och bladvändande.”

”Romaner från norra Sverige tenderar att falla in i en viss kategori, från Torgny Lindgrens Västerbotten till Mikael Niemis Norrbotten, så Daniel Åberg ska ha en eloge för att han använder sig av detta litterära landskap och placerar in en thriller i det istället. Den norrbottniska glesbygden blir inte bara en kuliss utan landskapet lever och som läsare får man känslan av att det är en trakt som författaren är väl förtrogen med och han lämnar inte några glipor i illusionen.”

Sågningen som Gefle Dagblad gav Dannyboy & kärleken för 16 år sedan är härmed förlåten. Det var väl på tiden.

På tal om Gästrikland är jag faktiskt på väg ner dit i detta nu, ska hjälpa min mamma att flytta till ny lägenhet. I dessa snösmockornas tider längs Norrlandskusten med inställda eller gravt försenade nattåg var och varannan dag (för att inte tala om det där med risk för coronasmitta i trånga miljöer) har jag valt att bila ner, och tog det till och med så pass lugnt att jag delade upp resan och sov över på hotell i Örnsköldsvik, ska strax rulla vidare söderut. Tog en promenad genom den centrala staden i går kväll efter ankomst, försökte minnas var vi egentligen bodde när jag var här å TT:s vägnar på Melodifestivalsturnén 2007, men kunde inte för mitt liv komma på vilket av hotellen det var. Så slog det mig att jag redan då, för fjorton år sedan, hade grava problem med att minnas Örnsköldsvik, vilket jag dokumenterade i ett av den här bloggens mest böljande och längsta inlägg.

Undrar om jag någonsin kommer att skriva så där igen. Antagligen inte, även om jag kan sakna det.

Recension: Spänningen hög i Kiruna-debut

Nedanstående recension av Anna Kurus bok Den första frosten skrev jag ursprungligen för Västerbottens-Kuriren, där den publicerades tisdag 5 januari.

——

Tre personer som på olika sätt tyngs av sina respektive förflutna beger sig en sommar till fjällvärlden väster om Kiruna i försök att finna själslig ro. Allis plågas av minnet av en arbetsplatsolycka där en kollega omkom, Jonas försöker komma över ett krackelerat förhållande och Raumo lämnar hastigt hem och arbete i Helsingfors, till synes i akut behov av nya intryck och vidder.

Snart korsas de tres vägar, och kring den spartanska stuga som Allis hyr och spenderar sommaren och den tidiga hösten i formas ett triangeldrama kring de sargade. Att något kommer att gå väldigt fel mellan dem innan den första frosten lagt sig är tydligt, frågan är inte om utan snarare hur det kommer att gå till.

Den första frosten är skriven av den debuterande författaren Anna Kuru från Kiruna, och att hon är familjär med miljöerna och människorna hon beskriver är tydligt, porträtten av de tre huvudpersonerna är ypperliga, och även bifiguren Lars som äger fjällstugan som Allis hyr är fint tecknad. Stämningen är tät, och trots att tempot är relativt långsamt och tonen överlag går i moll finns ett konstant intresseskapande driv. Under läsningens gång finner jag mig ofta sitta med magont av de välfångade detaljerna när Kuru beskriver de ständigt närvarande patriarkala strukturer som Allis motvilligt tvingas hantera och kryssa sig igenom i mötena med männen i berättelsen.

Det jag kan tycka är bokens enda svaghet är att det går lite för enkelt att räkna ut dels vad som har skett i huvudtrions förhistorier innan deras vägar möts, och dels hur saker och ting kommer att kulminera. Men även om själva historien inte överraskar håller Kuru hela tiden spänningen uppe, vilket får sägas vara imponerande och tyder på en hantverksmässig skicklighet.

Debutant för den delen – även om Den första frosten är Anna Kurus debutbok känns det lite bakvänt att kalla henne för det. För faktum är att såväl Den första frosten samt Norrskensnatten (som med utgivning i vår blir del två i en planerad trilogi) har tidigare getts ut av Kuru själv på eget förlag och nått lokala framgångar i Kirunaregionen. Förlaget Modernista har sett potentialen i Kurus författarskap och nu gett hennes böcker chansen på en bredare arena, vilket får sägas vara ett lyckat drag, för Kurus psykologiska thriller förtjänar tveklöst en plats på den nationella scenen.

När jag tagit mig an Den första frosten har jag ömsom läst e-boken och ömsom lyssnat på ljudboksversionen, som är inläst av Lo Kauppi. Likt författaren Kuru har Kauppi gjort ett riktigt bra jobb, och hon skänker särskilt rollfiguren Allis en särskild nerv. Jag hoppas att hon får chansen att läsa in även de kommande delarna i trilogin.

Två recensioner av Nära gränsen

Två fina recensioner har kommit de senaste dagarna av pappersutgåvan av första Nära gränsen! Dels i torsdags i Norrländska Socialdemokraten, och dels i dag på sajten Kapprakt, som skrivs av Anders Kapp som är en av dem som driver Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Kul!

Ett nytt utseende, minsann

Nej men, bloggen har ett nytt utseende! Det tog inte ett decennium, men närapå. Vad jag kan se bytte jag skrud här på bloggen senast någon gång i början av 2012. Jag var egentligen inte direkt missnöjd med utseendet som var, men när WordPress uppdaterades till version 5.5 i fjol försvann helt plötsligt alla inläggskommentarer. Eller, försvann är kanske fel ord eftersom de fortfarande existerade, de var bara osynliga. Tydligen skedde någon sorts förändring av hur kommentarer hanteras i databasen i version 5.5, vilket medförde att ett gäng WordPressteman helt sonika inte klarade av att visa dem längre utan handpåläggning av lite mer avancerad art. Och eftersom temat jag använde inte hade uppdaterats av utvecklaren sedan det var nytt 2011, kunde jag ju se i sjön efter att få igång kommentarsfunktionen igen. Jag inbillar mig ibland att jag är någorlunda tech-savvy, men riktigt så långt sträckte sig tyvärr inte mina skills.

Nu valde jag i stället att utgå ifrån det officiella 2016-temat för WordPress, med lite enkel putsning, och jag tycker det blev rätt fint. Förfärligt få teman nu för tiden som anammar det klassiska bloggutseendet med textkolumn och sidospalt, för övrigt – synd och skam är det. Men 2016-temat har det åtminstone (så länge ni surfar hit från en dator eller surfplatta modell större).

Hur som helst, nu kan jag med tillförsikt se fram emot den här bloggens 15-årsdag i maj. Lite pillande med text- och rubrikstorlekar och dylikt återstår, men grunden duger bra för stunden. Fint!

(Dessutom var det väl på tiden att jag uppdaterade till en ny bild på mig själv i loggan. Jag är visserligen väldigt förtjust i de där pressbilderna framför vår färgsorterade bokhylla i Stockholm, men till skillnad från bloggens forna utseende firar de faktiskt ett decennium i år, de är tagna i augusti 2011. Lite djupare fåror i ansiktet har väl trots allt det gångna föräldraskapsdecenniet givit mig…)

Visst finns deckarna i Västerbotten!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 december, och är en uppföljning på texten ”Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?”.

——

Jäklar i min lilla norrbottniska låda vilket liv det blev om min senaste krönika där jag ställde frågan varför det finns så få deckarserier som utspelar sig i Västerbotten – detta trots att trakten gärna ser sig som Bästerbotten när det kommer till berättandets kraft.

Nej, nu både skämtar och raljerar jag – någon storm blev det inte, men däremot ett trevligt inflöde av synpunkter och allmänna kommentar, om jag räknat rätt plingade det till i min inkorg fem gånger. Det kan noteras att detta är fyra fler än mitt tidigare rekord – det kom ett ensamt mejl i somras när jag dristade mig att skriva en litteraturkrönika om klimatet.

Om vi börjar med det jag missade, så visar det sig att det faktiskt finns en hyperaktuell Västerbottensdeckare på väg ut på ett av landets största förlag – i januari ger Norstedts ut Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i hennes serie om Umeåpoliserna Charlotte von Klint och Per Berg. Jag ska inte komma med undanflykter, men jag blev lite lurad i min research inför förra krönikan just gällande Edvinsson. Det pinglade någonstans i bakhuvudet att det hade kommit en Umeådeckare på förlaget North Chapter för ett par år sedan, men när jag sedan mindes att det förlaget lagts ner och upptäckte att deras hemsida inte längre existerade, övergav jag just den tråden. Korkat, Daniel! Edvinssons första bok i serien kallad Lust att döda kom just på North Chapter några månader innan förlaget avvecklades.

Jag uppmärksammades också på att författaren Stellan Linder från Innertavle krimdebuterade 2018 med Den som syndar om Umeåkommissarien Evert Bredberg, och att Linder redan hunnit ge ut två uppföljare – plus skrivit klart en fjärde del som väntar i kön.

Littfestkoordinatorn Erik Jonsson hörde också av sig efter ett besök i arkivet – jag hade väl inte missat Umeås egen Stieg Trenter, det vill säga författaren Fale Burman? Jo, honom hade jag absolut missat, men nu har jag läst på och sett att Burmans produktion började 1953 med Spinn, spinn mördaren min och att han enligt Wikipedia vann stor popularitet på sin tid, ”trots jargongprosa och lite väl konstruerade problem”.

Och när jag ändå är inne på det mer oskyldiga förflutna – jag borde så klart ha tänkt på att Tvillingdeckarna av kollektivpseudonymen Sivar Ahlrud utspelade sig i den fiktiva norrlandsorten Vindsele, vars förlaga var västerbottniska Vindeln. Där kan vi verkligen snacka om en deckarserie dragen i sträckbänk – det gavs ut totalt 54 ”tvillingdeckare” mellan 1944-1983.

Dessutom, icke att förglömma – jag fick ett mejl om en potentiell deckarserie som skrivs i detta nu och vars första del ska utspela sig i fjälltrakterna kring Hemavan, dit några Umeåpoliser skickas. Hoppas den blir utgiven!

Okej, då har jag gått igenom mina missar. Men min tes då, att Västerbottens tunga berättararv har en avskräckande effekt på dem som skriver underhållningslitteratur i serieform – höll någon med? Jo. En mejlare skrev att jag hade helt rätt – och det var bra att det var så! – för han såg inte fram emot några ”lättare” västerbottniska bidrag till litteraturhistorien. Det är inte är en åsikt jag personligen delar, men jag har respekt för den. Bara för att jag går igång på indragande underhållningslitteratur i kriminalform behöver inte andra göra det.

En författare jag nämnde i krönikan som trots arvet från Lidman, Enquist och Lindgren låtit sin spänningslitteratur utspelas i Västerbottens gränsland (dock inte i serieform) var Stina Jackson, och vi kom att diskutera krönikan några vändor i ett kommentarsfält på Facebook. Hon hade inte reflekterat över att hon rörde sig i giganternas trakter när hon skrev Silvervägen och Ödesmark, men hon kunde inte utesluta att avståndet spelat in – som sedan länge boende i Denver i USA finns en distans till hemlänet. Hade hon varit bosatt i Umeå eller hemstaden Skellefteå hade kanske västerbottensarvet hängt över henne på ett annat sätt.

Oavsett vad, kul att krönikan berörde! Nu tar jag jullov, inväntar recensionsexemplaret av Anki Edvinssons Snöängeln och håller tummarna för att den där Hemavandeckaren blir verklighet.