Ja herre min Jesus, sällan har väl en siare av Augustpriset presenterat sig än undertecknad när jag i går tippade tre vinnare som därefter föll ifrån en efter en. Att Sven Nordqvist skulle vinna var visserligen inte särskilt oväntat, och fackboksklassen går aldrig att förutse så Bengt Jangfeldt var heller ingen skräll, men suset som gick igenom Berwaldhallen när Carl-Henning Wijkmarks namn lästes upp, samt det unisona poff som hördes från presshörnan när ett tiotal journalisters förberedda Åsa Linderborg-texter gick upp i rök – det borde man ha spelat in på band. Ja det gjorde jag visserligen också, men jag vet i ärlighetens namn inte hur man lägger upp ljud här.
Hur som helst, allt löste sig – jag vispade ihop en text med pratminus från samtliga vinnare så snabbt det gick, hann med att synas i segerintervjun på Nyheterna i TV4 i över två minuter – inom loppet av tre minuter droppade fyra sms från bekanta jag inte pratat med på år och dar in och meddelade detta – och drog därefter till Atlas kalas i Skybaren i toppen av Skrapan och drack några glas champagne. En helt okej arbetskväll.
Och just ja, när jag ändå på sedvanlig manér håller på och framhäver mig själv, ser ni med vilken grace och fast hand jag håller TT-micken på bilden som pryder DN:s förstasida? Föredömlig hållning.
——
Nu ska jag snart, hör och häpna, åka till Linköping.
Uppdatering: På tal om August, Svensk Bokhandel har en intressant liten text om hur mycket en Augustpristagare egentligen säljer. Rätt jädra mycket, kan man väl sammanfatta det med.
mycket imponerande! Särskilt mikrofonföringen, snyggt jobbat med färgerna som leder fram till själva mikrofonen också. Det röd-svarta är lite oväntat och mer happening än säg, bara kultursvart.