Det ligger en lätt men omisskänlig doft av sopor över tillvaron. Jag anar att det är påsen under diskbänken som innehåller något otrevligt, men sopnedkastsbesök innebär kläder, och det känns som ett övermaga initiativ just nu. Och kanske är lukten väl synkad med mig själv, jag känner mig … tja, lite sopig i dag antar jag.
Annars är något som är bra med Valborgsfirande att man dricker alkohol redan på dagtid och således – om man har vett att sluta i tid – inträder bakfyllan redan framåt kvällen och dagen därpå blir rätt odramatisk. Och jo, jag hade vett att sluta i tid, jag var åter i Stockholm och vuxenlivet redan vid halv tio och avslutade kvällen i min egen soffa framför ett lättsmält ”Grey’s anatomy”-avsnitt innan jag stupade i säng.
Drabbades av en viss noja i går. Till lunchen med mina Uppsalakompisar, som jag träffar rätt sällan eftersom jag inte åker upp så ofta längre, dök inte bara bekanta ansikten upp utan även en sällan skådad ström av bebisar. Alla, well med något undantag, hade skaffat barn och det samtidigt och det fick mina mumlande svar på deras frågor om hur det var med mig – som jag likt en nickedocka återupprepar varje år där innebörden är densamma och orden nästan likaså – att kännas patetiska eftersom ingenting förändrats, ingenting har hänt, ingenting känns ens som att det har potential att ändras. Jag kände mig som ett tomt skal och jag skämdes för att jag inte har lyckats på det område där de triumferar.
Men så drack vi öl och snaps och när klockan slog tre gick vi som fortfarande ville känna ungdomens vindar i ansiktet ner till galoppen på Kalmar och vi drack sunkskumpa med ynglingarna och vi kramade gamla vänner som likt jag själv återvänder till brottsplatsen år efter år och vi lär väl ses där även nästa Valborg om nationshuset står kvar. Det fick tankarna om livets föränderlighet och raka linje som man antas följa att suddas ut. Åtminstone tills i dag.
Nej, nu ska jag sluta älta tillvaron, ta tag i den där soppåsen och åka och fika på Söder med Jennie, ja alltså hon som jag nämnde i gårdagens Valborgsinlägg från 1996 men som sedan länge lämnat Uppsala bakom sig.
Därefter ska jag fundera på boken, vilken den nu är.
Alltså det här med när bebisarna tar makten i en umgängeskrets. Man vet att det är illa när det på fester finns ett speciellt ”bebisrum” (ofta värdparets sovrum) där alla kan ställa sina barnvagnar och där bebisar kan ligga och sova och folk kan gå iväg till när de ska amma.
På fester finns det bara en anledning till att ha rum där ”ingen är”, och det är för att man ska ha nånstans att hångla!
Jag och en av min storebrors (barnlösa) väninnor kokade på en fest ihop en plan som gick ut på att vi skulle ha femkamp, vuxna mot bebisar (eller, mot föräldrar som tvingades bära sina bäbisar samtidigt), och att vi skulle tävla i typ kapplöpning, ölhävning, dragkamp och sånt, och förlorarna skulle vara tvungna att åka hem. Som i Robinson. Sen fick väninnan också barn, blev distraherad av nån Urban Trekker-vagn och glömde bort det där med femkampen…
När jag tittar på lokaltidningens familjesidor ser jag allt oftare barndomsvänner med små bebisar. Inte ens en bebis, en del av dem har två. Jag sitter i Australien och är ännu en gång på väg att bryta upp. Mest funderar jag på den där boken. Det är bra det också.