Enligt devisen en gång är ingen gång, två gånger är en vana tycker jag att det är lite oroande att Ejda i går steg upp klockan 05.02, och i dag 05.05. Sakta börjar min kropp minnas alla de där 04.15-gryningarna då jag stapplade upp med en mycket morgonpigg Tage i Berlin.
Än så länge är det visserligen helt okej, jag kan tycka att det är rätt trevligt att lalla runt med henne själv på nedervåningen någon timme på morgonen, hon är i regel glad och lättskött vid den tiden, i morse fick jag exempelvis äta frukost och läsa tidningarna ostörd medan hon satt och jollrade i babysittern på golvet och tuggade lite på sin tygbok, och i detta nu bjuder hon till genom att ta sig en oväntad tupplur.
Men fick jag välja – ja, utan att vilja gapa efter för mycket vore det skönt om hon sov till klockan 06.30 varje dag.
Oj, nu vaknade hon visst. Gotta go.
