Plockade i gamla lägenheten i går morse, den är inte riktigt urstädad ännu och andrahandshyresgästen flyttar in först nästa månadsskifte. Twittrade något om att jag hittade skräp i hörnen, vilket fick Peter att chatta mig för att fråga vart minnesjunkien egentligen tagit vägen, var han månne ett minne blott?
Nu var det visserligen helt normalt skräp i form av fysiskt bråte som jag hittade i skåpen och ingen omskrivning för en promenad in i minnets allé, men faktum är ju att han har helt rätt, junkandet har gått på sparlåga rätt länge nu. Inte så att jag inte får känslan ibland – den drabbar mig rätt hårt från tid till annan – men jag finner liksom inte suget att beskriva den. Orkar inte. Ids aldrig.
Kanske kommer lusten åter. Kanske inte.