Även om jag är dålig på att skriva just nu går idéerna på högvarv. Nästan varje kväll när jag ligger i sängen och är på väg att somna måste jag gå in i Evernote och skriva till några rader i dokumentet för tankar om romanen. De börjar bli så många nu, spretar åt lite olika håll och hälften kommer säkerligen aldrig att realiseras men bättre för många infall än för få.
Det är roligt att gå tillbaka och se. Dokumentet där jag gjorde samma sorts anteckningar under skrivandet av ”Vi har redan sagt hej då”, det känns som hundra år sedan jag skrev dem och vissa infall minns jag inte ens, tänker hur skulle jag ha fått ihop det där, hur skulle berättelsen ha sett ut då och i botten finns originalslutet med, för jo jag skrev om slutscenen på tunnelbanetåget vid nyårsslaget helt och hållet, åh vad glad jag är för det.
Precis som i fallet med #1 och #2 har jag slutscenen för roman #3 klar för mig. I en mörk skogsglänta i norra Stockholms utkant äger den rum, berättelsen ställs på ända, något öppnar sig och något annat sluts. Ett mål att ta sig mot, längta till, fasa inför. Både för mig och människorna i romanen.