När jag och Tage satt och åt frukost i morse föll min blick på texten i Svenskan om manifestationen i samband med begravningen av den 15-årige pojken som nyligen sköts till döds i Malmö. Texten, som inte finns på nätet, inleddes med frasen (fritt ur minnet) Inget kan vara så sorgligt för en förälder som att tvingas begrava sitt eget barn.
Jag läste meningen igen, såg på bilden av den sörjande fadern, blinkade ett par gånger, försökte hålla emot. Lönlöst. Tage stannade upp och tittade storögt på mig. Pappa där, sade han och pekade på mina ögon där tårarna nu föll.
Det här med att vara förälder alltså. Himmel och helvete på en och samma gång.