Alltså jag förstår inte riktigt.
Jens Lapidus har sålt 400 000 exemplar av ”Snabba cash”. Den fick ett finfint mottagande när den gavs ut hösten 2006, sålde väldigt bra för att vara en debutant, men så när pocketen kom förra våren smällde det till, boken blev ett fenomen, en sådan där som alla bara måste läsa, lite som med ”Da Vinci-koden” och Stieg Larsson-deckarna.
När nu tvåan ”Aldrig fucka upp” landar på bokdiskarna – en bok som varenda media med någon form av självaktning kommer att göra minst ett jobb på (vårt går ut i morgon) – tycker man ju att succén närmast vore given och att boken borde sälja sig själv. Folk gillade ”Snabba cash”, de snackade om den spontant, det finns ett sug efter hans nya.
I det läget väljer Wahlström & Widstrand att mer eller mindre dränka Sverige i Jens Lapidus-reklam och göra en av sina största marknadsföringskampanjer genom tiderna, skriver Resumé. Varför då?
Okej, jag erkänner att jag aldrig läst marknadsföring och uttalar mig som en lekman när det kommer till marknadens ABC, men ändå, skickar inte det ut en signal om att man inte litar på att tvåan kan göra om succén på egen hand? Visst fattar jag väl att boken måste marknadsföras, alla människor läser inte kultur- och nöjessidorna i tidningen där media kommer att placera sina Lapidusartiklar, och ska man sälja uppåt en halv miljon böcker krävs att man når en hel drös människor och visst marknadsfördes väl ”Snabba cash” rätt mycket också – men en rekordsatsning? I ett läge när W&W uppger att intresset från media har varit gigantiskt ända sedan det blev känt att Lapidus jobbade på nummer två? När förlaget lovar och svär att den nya boken faktiskt är bättre än den förra?
Som sagt, jag kanske är naiv när jag inbillar mig att det faktiskt går att sälja bra litteratur utan att behöva dunka den i skallen på folk gång på gång på gång, särskilt när man redan har nedförsbacke, vinden i ryggen och solen i det välansade håret.
Men hey, that’s just me.
Jag tänker tvärtom. Jag tänker att just eftersom de har en så oerhört stark ”varumärkeskännedom” i Lapidus, är det viktigt att nå ut med budskapet att nu har minsann en ny bok kommit. Och med tanke på de potentiella intäkterna om även nästa bok blir en storsäljare, så kostar marknadsföringen procentuellt sett ganska lite. Men lite gambling är det ju förstås, något som förlaget vet och vill skydda sig mot genom ännu mer marknadsföringspengar. 😉
Och så går det runt. Och runt.
Men Jens Lapidus kommer ju ändå att intervjuas i varje tidning, tv- och radioprogram som existerar de närmaste veckorna, han är ju medialt kreddig på ett sätt som inte en del andra storsäljande författare är. Måste man då göra mer än att ”bara” köra en vanlig reklamkampanj och tala om att nu är den efterlängtade uppföljaren här? Det är det jag tycker är overkill. Jag tycker det känns lite som om ”nu ska vi minsann visa branschen vad vi drämma till med” kombineras med dåligt självförtroende.
Ja men det känns ju helt logiskt – visst, den nya boken skulle sälja bra utan mördande reklam, men med en massiv reklamkampanj kan den sälja SJUKT bra. Chansen att piska upp en Jens Lapidus-feber kan ju bolaget inte försitta. Det är ju som att undra över varför Sagan om Ringen-filmerna marknadsförs överhuvudtaget – ”de är ju så kända ändå?”.
Du är ju och snuddar vid en viktig punkt – alla läser inte kultur- och nöjessidorna. Här måste man nå ut till folk som inte läser tidningar alls, folk som köper typ impulsköper en bok om året, på Statoil (exkl eventuella julklappar – men det ska inte råda nåt tvivel om vilken julklappsboken ska bli i år…). Slår man dem i huvet med boken tillräckligt många gånger greppar de snart efter den där i kön, och då är man uppe och nosar på en riktig försäljningssuccé. Tänker jag.
Men jag menar ju att Lapidus-febern redan finns, utan krystad gerillamarknadsföring i taxibilars bakluckor i Stockholm och på låtsasbloggar. Bara en sån sak som att vi skrev om att Lapidus var på gång med en ny bok redan i höstas, och sedan skrev en ny grej i februari bara för att titeln blev offentlig, tycker jag säger en del om det intresse det finns kring hans skrivande.
Visst måste man väl marknadsföra även jättekända saker till en viss gräns för att göra folk uppmärksamma på att varan finns (där måste ju en vanlig reklamfilm som vevas i någon vecka i TV 4 vara det effektivaste medlet), men jag tror det finns en gräns för vad man kan åstadkomma med reklamens hjälp. Går det verkligen att med marknadsföring göra en bok till en sådan som alla ”måste” läsa? Kommer det inte en puckel man måste passera på annat sätt, genom att folk faktiskt pratar uppskattande om den, mun till mun? Det tror jag inte man kan skapa hur mycket man än promotar.
Jo självklart måste det till mer än marknadsföring för att nånting verkligen ska göra storsuccé. Men om det finns god anledning att tro att det där ”nånting” redan är säkrat så är det ju fri väg. Bara att plöja in med marknadsföringsmuskedundret. Utan pr skulle det bli en ”bok som sålde bra och som det pratades mycket om sommaren 2008”. Med stark marknadsföring kan det bli (och jag säger kan) Da Vincikoden-varning.
Roligt förresten att Lapidus låter som en riktig sjukdom. Lapidusfeber. ”- Var är Jens? – Nä han kunde inte komma, han har fått lapidus. – Näää, fy fan”.
För egen del har jag drabbats av en mer bitsk variant av Lapidus-feber. Jag får svettningar, hög temperatur och ser rött varje gång jag hör eller ser namnet. Den som mot all förmodan skulle tänka tanken att ge mig en Lapidusbok i present lär åka ut för en Jens-spasm jag har i högerarmen.
Om överexponering är en risk – absolut.
Jens Lapidus är ett starkt varumärke. Jag tror det är en trend att förlag börjar marknadsföra böcker på ett mer aktivt sätt.
Fokus kommer antagligen att ligga på en närmare kontakt med läsaren, en relation där kunden söks upp innan intresset/köpprocessen har uppstått.
Asså jag blir så avundsjuk. Här kommer grabben med ett trist koncept och massor av klichéer och så får han halva förlagets budget att röra sig med. Jag måste själv vara helt och hållet tappad bakom en mjölkvagn, som inte lyckas bättre själv som författare. Med ett uruselt bokförlag, som inte satsar knappt en krona. Och som dessutom betalar uselt. Men det är väl mitt eget fel. Jag borde ha skrivit om detsamma, som jag avslöjade nu då när jag skrev på min blogg istället. Om hur undre världen hänger ihop med den övre. Åssådär.
Tingeling!