Jag borde verkligen ägna den här dagen åt någon sorts research. Ge mig av till biblioteket och leta litteratur i ämnet otrohet, kättja, lust och deras inbördes relationer. Nog för att jag redan vet en hel del om ämnet, men jag skulle ändå vilja se om någon kommit på svaret på frågan varför människor är otrogna med akademisk klarhet. Vad som driver så många ut på tvåsamhetens moraliskt otillåtna stig. Om någon funnit svaret.
Likaså borde jag försöka komma på en tes. Var och fikade med en vän i går som försökte pressa mig på vad jag ville ha sagt med min nya bok. Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att ha en tes, ett mål, en programförklaring, men hon tyckte att det var väldigt viktigt. Jag kan inte erinra mig att jag hade något svar på den frågan när jag skrev Dannyboy. Jag ville bara berätta en rafflande historia om kärlek och svårigheten att stanna kvar i den när man väl har den, och det är väl ungefär samma sak som jag vill göra igen, fast på ett annat sätt och ur en annan infallsvinkel och med mer svärta, smärta och … nej jag kan inte komma på ett tredje rimord som passar. Men det är tydligen bra med ett mål. Kanske har hon rätt. Om inte annat är det ju praktiskt att ha en sjyst oneliner när folk frågar vad man skriver på när man är på fest.
Ja, jag borde tänka på det i dag. Alla dessa jävla borden.
För övrigt är den Ulf Samuelsson som är den svenske hjälten i översvämningarnas Jakarta samme Ulf som Astrid Lindgren trodde sjöng kämpa mot abort. Go Ulf!
nej, nej – jag tror mer på skrivandet som en undersökning av vad det nu vara månde, ett eget utforskande, snarare än en snörrät målinriktad robotresa mot att Säga Någonting. programmatiska romaner blir väldigt sällan bra. så strunt i tesen och svara som jag när någon frågar – säg att du skriver om ”kärleken och döden och så vidare”. folk brukar se nöjda ut med det svaret.
Ulf borde väljas in som hedersledamot i Kalmar Nation. Vi behöver (fler) hjältar!
iPet: Nej, programmatiskt får det inte bli, men nån sjyst tanke bakom det hela tycker jag nog ändå man kan ha utan att det fångar in en i ett hörn. Och en sjyst oneliner är ju om inte annat en bra utväg istället för att bara börja stamma när någon frågar. Jag kanske borde börja säga som jag tror jag skrev i något inlägg runt nyår, att det är en roman om kärlek, otrohet och allt däremellan. Det spänner ju in ett rätt vitt fält.
Linn: Ja, det är bara att föreslå honom!